Brukets dag

Brukets dag utspelades i regn och kyla. Frivlliga krafter hade arrangerat ett fint jippo som nästan frös bort. Tack och lov för visningen i valsverket, där det åtminstone var varmt.

Här kommer flytande stål, götet, rinnande i banan för att valsas till tråd eller band.

 

 

Götet har fastnat och måste sågas av

Genom hydraulikpressar krymps götet bit för bit till tråd på ned till 2mm 

Nästan färdigt band som ska avoxideras i svavelsyra, soda och kalk

Den gamla hyttan är K-märkt. Bakom denna kuliss fanns martinugnen 

Den enda apparat jag i någon mån förstod mig på var datorn.

Arbetskraftsekvationen

Ibland undrar man... Här gör jag mitt yttersta att flytta min kunskap och erfarenhet från Botkyrka till Hedemora. I Botkyrka gör kompetenta människor sitt yttersta för att få jobb. Och mitt kunde de få, om jag finge jobb i Hedemora - en kommun som gör sitt yttersta för att få inflyttare.

Ekvationen borde gå ut med DN:s lösning:


Men vid närmare läsning av lösningen ser vi att det är vårdpersonal som är eftersökta – och himlen bevare Hedemoras pensionärer från att bli vårdade av mig.

Lösningen för oss som vill ha både-och har inte kommit närmare. Vi vill bo och jobba. På en plats som vi faktiskt gillar. Det låter som en modest önskan, men ibland undrar man.

Hedemora är dock att gratulera om de får tag på en Fittja-född sjuksköterska.

Landet utanför

Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.

Var vi än bor i landet

Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."

Mer om detta i Fria

Människor är inte olönsamma

Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.

Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.

Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.

Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!

Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.

Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.

Förort och glesbygd

Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.

I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.

En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.

- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.

Rävarnas Sverige

Körde under ettpar dagar genom några av de mest fascinerande delarna av landet, de nedlagda jordbrukens och stängda hyttornas Sverige, det höggradigt produktiva och lönsamma storskogsbrukets Sverige, det småföretagande, folkliga, kollektiva och kooperativa Sverige.

Varje gång samma fråga: Vad lever folk på? Oftast är svaret: Varandra. Den ene lagar bilen åt den som passar barnen åt dem som gör så mycket plåt eller pizza som bilreparatören behöver.
Ibland är svaret: Kringfolk. Det vill säga, hela byn samlar sig under säsong kring turistinsatsen för att resten av året köra snöskoter, jaga och i leva av varandra.
Men ibland går svaret inte att avläsa för kringfolk som vi. Inga jobb finns att leva på, men folk gör det ändå. Då tar vi till svaret: vadsomhelst. Byn som ifjol hade bästa hemgjorda glassbaren har i år hemgjord honung, linnedukar eller bäversafari. Vadsomhelst är allt som du kan göra själv och ställa om, sådant som med nödvändiga lån, bidrag och skatteregler ger bäring ett år eller två tills turisterna har sett det och sviker eller reglerna ändras. Då måste du hitta på nästa. Här kommer och försvinner i företag i en takt som får storföretagens nedläggelser att te sig som dinosaurier i tempo. Här blir folk avskedade, går i konkurs, hänger sig, flyttar, går ihop med grannen, hittar på något annat, biter sig i svansen, börjar om, ty med en bäversvans och en slagborr kan man utföra om inte mirakel så åtminstone de hemgjorda handskar som ger levebröd ett tag till.

Glest utspridda byar i skogen, hur långt har de till jobbet? Sex eller tio mil? Till närmaste akutapotek, tjugo mil. Men avståndet mellan skolorna, omkring fem mil, tyder på ett grundläggande välstånd.
Landsändan är inte lönsam men skolorna är en minsta gemensam nödvändighet. När skolan läggs ner dör byn, människor ger upp.
En kommun har rätt som säger att de små avlägsna byskolorna tär på resurserna. På skolpengen, på skolförvaltningens resurser ja. Men de ska drivas som en gemensam kommunal insats för arbetsmarknadens och folkhälsans skull – om man överhuvudtaget menar allvar med att det är viktigt att hålla bygden vid liv så att folk kan klara sig själva.









Folk är inga offer. De är listiga, och finner oftast på något.