Den allierade journalisten

Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.

Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.

Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.

Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.

Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.

Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.

Imorgon är det val.