Långt ifrån Sorgenfri

Hörde ett radioinslag från Malmö där folk tillfrågades om de är rädda nu när det går en seriemördare lös. Nä, sa de, det är som vanligt.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.

Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.

Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.

Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.