Avsiktlig dumhet är den värsta sorten. I denna gren excellerar idag SvD:s ledarskribent. Enligt honom står vänstern handfallen inför den bristande integrationen, saknar politisk strategi och vägrar delta i konstruktiv debatt.
Vänsterns politiska strategi står alla fritt att ta del av. För den som är intresserad, alltså. Under de senaste åren: Integrationspolitisk plattform, uttalandet Nolltolerans mot rasism och rapporten Integrera även den vita överklassen. Den intresserade kan också lyssna till Kalle Larsson eller Christina Höj Larsen, med flera, i riksdags- och andra debatter.
Det står borgarmedia fritt att avstå från detta. Eller föralldel att tro att det inte finns. Men en storkommentator på ledarsida bör ha skaffat sig viss överblick. Att söka rätt på länkarna här ingår i hans jobb. Inte i mitt!
Det som vållade skribentens partiella blindhet var en artikel av Maria Sveland som Politik och poesi tidigare kommenterat. Texten var delvis problematisk (inte minst redaktionellt) men måste ha fyllt en funktion då den fick Rothstein att publicera en retrospektiv krönika av vad vänstern borde; nämligen göra idag vad (S) gjorde igår.
Så nu är det vårt ansvar att vara socialdemokrater också, eftersom de inte är det själva. Hos (S) kan man tala om brist på strategier i både det ena och andra. Men det är en annan fråga.
Åter till Sveland - på SvD låter det som att det är hon som är vänstern?
Ja, jag vet då inte. Hon är journalist och feministisk debattör. Partitillhörighet okänd, och då har jag kollat både wikipedia och hennes hemsida.
Det var alltså en spretig debattartikel som fick en ledande ledarskribent att ta tillfället att bekantgöra att vänstern ekar av tomhet.
Sveland kunde ha skrivit mer lösningsinriktat, men det är inte hennes uppgift att göra det. Det är politikers uppgift. Vänsterpolitiken finns, om än aldrig så liten.
SvD kunde ha skrivit mer insiktsfullt, men valde spelad ignorans.
Det kan aldrig vara dess uppgift.
Visar inlägg med etikett mediadebatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mediadebatt. Visa alla inlägg
onsdag, februari 15, 2012
lördag, oktober 09, 2010
Brukar småpartier sätta dagordningen?
Också Isobel Hadley Kamptz i Expressen reagerar mot Sandelins artikel, med flera liknande hon haft oturen att läsa. Hon frågar sig med rätta varför dessa åsikter nu lyfts fram. Som om tidningarna trodde att det räcker med att ge prestigefylld plats på en debattsida för att rasisterna ska sluta känna sig utfrysta.
Klart att det inte räcker – men även om så vore är det en farlig taktik. Som Hadley Kamptz säger är det värsta inte att folk röstar på extremister, utan riktigt farligt blir det först om resten av samhället låter sig vridas i denna riktning.
Ett roligt exempel: ”Det var ett marginellt problem för landet att VPK* på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Ett roligt exempel så långt, vill säga. För idag tycker jag att medborgarna borde diskutera gemensam välfärd och delad föräldraförsäkring. Inte på grund av vänsterns fem procent förstås, utan för att dessa saker faktiskt behövs, och medias ringaktning av jämlikhet innebär tystandet av en helt annan sorts verklighetsbeskrivning.
Exemplet är mindre roligt om det är ett bidrag till borgarklassens ideologiska relativitetsteori. Den som går ut på att alla som inte tycker som de är samma skit. Som outtröttlig förespråkare av mänskliga rättigheter förbehåller jag mig att få bli betraktad som en annan sorts skit än de som motarbetar sagda rättigheter.
Ett exempel som inte är det minsta roligt är när Hadley Kamptz beskriver Bengt Westerbergs mysande i tevesoffan med Bert Karlsson, en man som han för tjugo år sedan inte ville ha i samma studio. Sitter de nu där och tramsar har det något att göra med den borgerliga uppfattningen av åldrande, den som brukar låta såhär: ”Ja tänk så det var när man var ung och hade åsikter! Annat är det nu, höhöh!”
Både Westerberg och Folkpartiet var bättre för tjugo år sedan. Vad eller vem som vridit dem dit där de är idag vore en intressant fråga för en analysgrupp.
Hadley Kamptz krönika finns här
* hon menar SKP, Sverige kommunistiska parti. VPK föddes på 60-talet
Klart att det inte räcker – men även om så vore är det en farlig taktik. Som Hadley Kamptz säger är det värsta inte att folk röstar på extremister, utan riktigt farligt blir det först om resten av samhället låter sig vridas i denna riktning.
Ett roligt exempel: ”Det var ett marginellt problem för landet att VPK* på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Ett roligt exempel så långt, vill säga. För idag tycker jag att medborgarna borde diskutera gemensam välfärd och delad föräldraförsäkring. Inte på grund av vänsterns fem procent förstås, utan för att dessa saker faktiskt behövs, och medias ringaktning av jämlikhet innebär tystandet av en helt annan sorts verklighetsbeskrivning.
Exemplet är mindre roligt om det är ett bidrag till borgarklassens ideologiska relativitetsteori. Den som går ut på att alla som inte tycker som de är samma skit. Som outtröttlig förespråkare av mänskliga rättigheter förbehåller jag mig att få bli betraktad som en annan sorts skit än de som motarbetar sagda rättigheter.
Ett exempel som inte är det minsta roligt är när Hadley Kamptz beskriver Bengt Westerbergs mysande i tevesoffan med Bert Karlsson, en man som han för tjugo år sedan inte ville ha i samma studio. Sitter de nu där och tramsar har det något att göra med den borgerliga uppfattningen av åldrande, den som brukar låta såhär: ”Ja tänk så det var när man var ung och hade åsikter! Annat är det nu, höhöh!”
Både Westerberg och Folkpartiet var bättre för tjugo år sedan. Vad eller vem som vridit dem dit där de är idag vore en intressant fråga för en analysgrupp.
Hadley Kamptz krönika finns här
* hon menar SKP, Sverige kommunistiska parti. VPK föddes på 60-talet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)