Hur gör vi? mot uppgivenheten

Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.

Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)

Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.

Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!

”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.

Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?

Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.


Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.