Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.

Katastrofläget Karlsson - utdrag ur ett uttalande

Via sociala medier kom citat från Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser för sig något mycket större än så.

     Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en äkta fantast vi lyssnar till.

I talet är Karlsson rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är katastrofalt.

     Eftersom Sverige ännu inte drabbats av krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller försvinna”.

     Mannen menar allvar. Ett av världens rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa, trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti eller hans land.

     Det är deras blotta närvaro som får honom att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.  

”Vi bär en tusenårig nations och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt, utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten- och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller hur ska vi ha det?

”Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort. De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt och nerlagd välfärd.

2022 planerar Karlsson att ”göra upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.

Känslor kan nog vara bra på sitt sätt, men...

Många tycker det är bra med politiker som ”visar känslor” och inte alltid uttrycker sig korrekt. Känslor kan väl vara bra – att gråta vid världskatastrofer eller medge att man missat en debatt för att dottern är på sjukhus är helt rimligt oavsett yrkesroll – men att uttrycka sig med ett visst mått av korrekt- och exakthet borde väl vara ett minimikrav för politiker!

Annars får vi dethär känslofjamset som pågått ett tag nu… ”Sverige känns inte svenskt… Jag känner inte igen mig i Sverige… Min känsla är att någonting har gått väldigt väldigt snett i vårt land…”

Ta det från början. Sverige är inte invaderat av främmande makt, så landet är utan tvivel svenskt. Känns det inte så, ta då reda på vad det beror på. 1) Ökat antal skogsbränder, 2) Sociala mediers avtryck IRL, 3) Det går mörkhyade personer på gatorna

Om ditt svar är tre, ta då än en gång reda på vad det beror på. Om mörkhyade personer är den enda förändring du kan iaktta som du uppfattar som osvensk, då är något snett i din uppfattning. Du kanske sneddar lite åt det rasistiska hållet, vem vet.

Om du inte känner igen dig i Sverige, då kanske du är någonstans där du aldrig har varit. Ställ av mig vid raukarna mitt i natten och jag får lätt ångest, hamnar jag i Abisko är den panikartad. Främlingskänslor! Osäker på håll och riktning! Men vänta… vad beror på det på att jag inte känner igen mig? Jo, att jag aldrig har varit där förut! Så om du inte känner igen dig när det går mörkhyade personer på gatorna beror det nog på att upplevelsen är ny för dig, vilket vare sig Sverige eller de mörkhyade kan rå för. Så se till att vänja dig, för migration är ett naturligt fenomen i mänsklighetens historia.

Slutligen: Visst har någonting gått väldigt väldigt snett i vårt land! Välfärden har sålts ut och solidariteten raserats. Detta har pågått sedan 1980-talet under en väldigt medveten och hårt styrd politik från arbetsgivare-näringsliv och högerpolitiker. De har skapat sig ett skattesmitarsamhälle där det arbetande folket bestraffas om de blir sjuka, och där det i allt högre grad accepteras om man skyller dessa illdåd på immigranterna och deras barn.

Någonting har gått väldigt väldigt snett i vårt land, och du har antagligen åkt på värsta blåsningen om du inte ens kan se vilka som förorsakat det.  

Det känns som om det beror på människor med annorlunda hudfärg… Så har många i historien känt det före dig. Det har alltid slutat i katastrof.

Tänk efter en gång till. Vilket Sverige vill du känna igen dig i imorgon? Det med Hylands hörna, eller det med levande människor i?

För Sverige

FÖR SVERIGE*

Förlorarsverige!

vi som bävande passar oss,

huttrande förpassar oss

till väntkurer och bårhus

Förmodarsverige

komponerar konsten att vinna

genom att låta som den som vunnit!

Ett simpelt exempel på sympatetisk magi,

ett eko ur Forntidssverige

med förödande verkan

på den glömda längtan

som gömd ska glöda i Framtidssverige

Eller var det endast enfaldens anläggande av skyddande likhet:

förmodligt vinnarläte?

Förlorarsverige

låter det pågå

det är hennes enda brott,

förutom morden begångna i och av Norden

ute på öarna.

Förlorarsverige sitter i inlandet, åderlåtet och ångerfullt 

post allting vi hittills känt till

och posten förutan.

Inne i landet som ingen vill känna till

bävansväntar förgängelsesverige

anlupet av förbuskningssverige

storkapitalisternas beslut

Hundra gubbar får gå! – är redan historia

Bestående är vår dybotten, allt fult som yvs i sly

rådjur, snokar och mygg

Förmodarsveriges bankmän

mäklar sig till utlösning

grabbgängen och älgtjuren

exploderar till och med

i brännvinsproletariatets skogar.

Skam är vad de saknar,

livsstilsidolerna

I förblödarsverige

rörs gula löv upp över järnvägsspåren

Tågen når inte fram

Styrelseordförande svarar:

SPÅRET ÄR SÅLT

i förmodan om att låta som vinnaren

Så ska det låta

i anpassningens sammanblandning

Så mycket bättre

när man åtrår och håller

tonfallen från ovan

Förmodarsverige saknar såväl spår som skam

navigerar trolöst konjunkturbundet

inom ekonomins nekrofili

Glasstad och plastpalats vann

där liv saknas idoliseras STILEN.

Så håll: Tonartsbyte

är väl segertecken?

Förlorarsverige är älskansvärt

som en övergiven, som en föräldralös

som en internt asylsökande ensamkommande

vilka vi än var och vad vi än gjorde, så är det

inbiten historia, medlevt envis, som spirar

ur våra åkrar, våra sår och spår

Förlovadsverige, lovad vare

Det goda landet

som bara har gott om

tiden, den till synes stilla

 i varje håla där varje dåre

vågar varje tramp på landsvägen

varje trucklunch vid avigsidan

varje arbetsseger för maskin och människa

Det moderna landet där skolan läggs ned

och öppnar på nytt, där lanthandeln stänger

och öppnar på nytt

Det frånflyttade landet

som möjligen öppnar på nytt

Försonarsverige

heter hon inte

Som ännu inte osams

kan vi inte sonas

inte utan strid

inte förrän det blir möjligt

för flertalet

i Befolkningssverige

att inte ständigt besegras

inte förrän vi finner

tonartsbytet

i realtid

*Uttrycket Förlorarsverige förekom i en tidningsartikel skriven av en borgerlig socialdemokrat. Det är han och hans gelikar som här kallas Förmodarsverige

Nationalisternas dag. Nu med poesi

Nationaldagsinlägget. En klassiker på Politik och poesi. Har skrivit det så många gånger nu…

- hur vi sjöng Du gamla, du fria framför flaggan på skolan i Rinkeby

- hur nationaldagen förklarades för helgdag efter en undermålig utredning med nationalistiska övertoner

- att motivet för helgdagsfirandet var att alla andra gör det

- att nationalistretoriken inom socialdemokratin redan för tolv år sedan gick ut på att ”vi” inte har fått vara ”stolta”

Nu är detta sagt än en gång. Så ger jag istället tillbaka något av den bekymrade kärlek jag hyser för det land där jag av en tursam tillfällighet fötts och vuxit upp.   

     Kom ihåg det: vårt land och vår planet hotas inte av kärlek. 
     Den stolthet som lever på att förnedra medmänniskan är inte stolthet, utan ynkedom.
     Kärlek är ett ansvar.

Till rasisterna

Nu växer veset med vete

i mognande plogfåror,         

dem vi älskade så mycket.

Ännu är de värda kärlek.

Hårda lerjorden, fattigdomsfälla.

Järnet träet bar sig bättre,

brukades för näring, bäring.

Men ved och veke lyste klent.

Sedan:

vattnens praktverk, veven, elen!

kraft ger makt, belyser rent

Nu växer mycken sly

där hässjorna låg längs med älven,

den vi älskade så mycket.

Ännu är den värd vår kärlek.

Brukspatroner, byggarglädje,

resligt folk på fest, rekordår.

Välfärdsvägen var vår egen.

Ljus durch Freude.

Sly är slutet.

Myndigt folk

och ingen skyldig.

Älven, elen –

vem ser felen?

Furor, fåror, träd och älv.

Ännu är vi kärlek värda

om vi sväljer eget ärvda

Slyet kväver fältens träda

bruk och byar slutar yvas.

Kärlek är vi ännu värda

när vi ser det som vårt hem

det vi gjorde och ska bära.