Läsning om Afghanistan

Jag förstår mig inte på situationen i Afghanistan. Inte blir den mer lättbegriplig när jag läser nyhetskommentatorer som anklagar dem som vill dra tillbaka trupperna för att vara de som hotar världsfreden. Eller läser att nu, efter ett sorgligt men i krig helt normalt dödsfall, ska Sverige ha trupp i Afghanistan för att stöda våra trupper i Afghanistan.

Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!

Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.

Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”

Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.

Femtioårig vagabond i rosa

Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.

Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.

Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.

Förvillande formuleringar

Häromdagen skrev jag om kollektiviseringen av palestinierna - den bild av en hotfull rörlig mobb som måste framkallas för att de individuella israelernas utsatthet tydligt ska synas. Esbati utvecklar resonemanget i en mycket fin kolumn på SVT-opinion:
”Bakom det hårda israeliska pansaret döljer sig en mjuk människa som kan bli skrämd. Palestinierna? De är inte individer. De är på sin höjd människomassor, därtill hatiska.”

En annan populär formuleringsförvillelse påpekas på Pasteys plats. När nyheterna berättar om alla demonstrationer ”mot kriget” har de fel. Krig förutsätter två parter som tidigare levde i fred. Men detta handlar om en ockupant som härjar inne på en annans oerhört trängda område.
Vi demonstrerar inte mot krig i största allmänhet - utan mot den etniska rensning som staten Israel givit sig in på

INTE TIGA

Att skriva både poesi och plakat är nog Majakovskij den ende som har klarat.

Gaza, ett av världens mest tättbefolkade områden, har i två år varit utsatt dels för blockad, dels för militära attacker. Idag lider folket brist på vatten och el – i stort sett allt som behövs för dagligt liv - medan de bombarderas från ovan.

Den israeliska armén har till och med lyckats pricka en musikskola. Det var lyckligtvis inga barn där, men byggnader och instrument förstördes. Och på grund av kriget tvingas den världsberömda judisk-arabiska Divanorkestern – Fredsorkestern – att ställa in sina konserter.

Se spillrorna av flöjter och fioler!
Feghet och förstörelselusta
en ren värld, en rensad värld, en begränsad värld
tondövt förintande

När inget som är vackert tillåts överleva är jag glad över den stora grupp kulturarbetare som höjer rösten i protest mot massakern i Gaza och mot Sveriges, EU:s och FN:s handfallenhet och passivitet.
”Stoppa massakern i Gaza, förhindra en total humanitär katastrof” – så vädjar författare och andra intellektuella. Hela inlägget finns här

De kan inte tiga. De vet att det är en konstnärlig uppgift att inte tiga.

Så jag knackar in en blogg till och en till, det som en blogg är till för.
Det daglia knackandet, hackspettens envishet.
Poesin väntar. Liksom barnen i Gaza behöver den både vatten och elektricitet.

Listad mepp

Eva-Britt Svensson hon är allt en riktig mepp hon!
MEP = member of European parliament, alltså EU-parlamentsledamot, och Eva-Britt är än en gång förstanamn på Vänsterpartiets valsedel inför valet i juni.

Eva-Britt har bland annat arbetat för jämställdhet och mot tjänstedirektivet. Senaste nytt om henne är att hon och folkpartisten Schmidt troligen kommer att få med sig hela EU-parlamentet på en resolution om att Dawit Isaak måste släppas fri; den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea.

Det går inte att göra mycket genom EU-parlamentet. Just därför måste någon klok person göra det som ändå går att göra. Och det enda just du kan påverka, det är vilka som finns i parlamentet. Därför är det viktigt att använda rösträtten den 7 juni, även för dig som tycker EU är ointressant och svårt.

Ett porträtt av Eva-Britt S finns här. Notisen skissar också en bild av en del parlamentsfrågor.
Vänsterpartiets valplattform finns här.


Sist ett citat, på engelska denhär gången:

Etiquette:
Improper: Throwing a shoe at a war criminal and shouting, "Dog!"
Proper: Throwing bombs at babies and shouting, "Freedom! Democracy!"
Dartwill Aquila