Folk eller folket

När nationalister och rasister kommenterar Politik och poesi använder de ofta uttrycket mitt folk, vårt folk. Senast gick det ut på att vi ska värna vårt eget folk först.
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.

Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?

Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.

De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.

Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.

Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.

Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.

Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki