Människor är inte olönsamma

Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.

Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.

Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.

Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!

Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.

Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.