Ett hus åt rinkebyborna

Så ser det ut, Rinkebyhuset. Fem våningar kontor. Stort och ödsligt. Men rinkebyborna har upptäckt dess möjligheter.

På lördagen var det demonstration på torget för att huset ska stå kvar och fyllas med aktivitet. Sambaorkestern levde om och ungefär 80 personer mötte upp.

"Huset har blivit en symbol, nånting som är vårt måste vi få behålla" sa en.

"Dethär är bra för Rinkeby, vi har kommit upp på fötter igen" sa en annan.

En ensam vaktbil ser till att ingen ska smyga sig över avspärrningen med hjärtan eller ballonger.

I gallerians basar pågår affärerna som vanligt. Juldekorationerna glänser och ljuvligt paljettmode glittrar. Men tyvärr är det alldeles för få flickor och kvinnor på kaféerna.


På biblioteket finns Abrahams barns utställning om den gemensamma grunden för tre världsreligioner. Monoteismen, Gud som far för judar, kristna och muslimer.

När kvällen kommer tänds ljusarabeskerna. Huset är övergivet, men än har rinkebyborna inte gett upp. På torsdag 26 november är det demonstration i samband med stadsdelsnämndens möte. Samling klockan 17 på torget för kort promenad mot Rinkebyskolan!

Igår skrev SvD om Rinkebyhuset liksom om det oförklarligt stängda Aspuddenbadet som badhusföreningen ännu försvarar. Mötesplatser behövs! Under veckans ockupation av Rinkebyhuset deltog människor med olika ursprung och i olika generationer. Nya barnfamiljer har flyttat in i Rinkeby - förorten lever!

Huset i Rinkeby

Revolutionstorget, mitt älskade, mitt i världen*... skrev jag i en mycket sen Rinkeby-svit, mitt långa farväl till byn. Ett avsked som aldrig blir slutgiltigt eftersom Rinkeby överraskar varje gång.
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?

Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.

Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!

Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.

Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.

Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!

Uppdatering: Redan idag gick polisen in och tömde huset. Rivningsbeslut finns men är överklagat. En god vän berättar om samtal på torget: "Vad ska vi göra, dom tar ifrån oss allt....förvaltning, försäkringskassa, bank o bankomat, och hyrorna höjs för affärerna... Vad ska vi göra?"

Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria

* ur Manifestation, 04

Integrationsproblemet har talat

DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.

Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.

Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.

De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.

Om röda gubbar och skamliga historier

Ett parti som på grund av sin brist på politik borde varit nere för räkning för länge sedan är Centerpartiet. För att kravla sig upp ur det opinionsmässiga träsket har de lanserat en antikommunistisk kampanj där de begagnar uråldriga hotbilder och partibeteckningar. Det är alltså gamla Bondeförbundet som är ute och viftar med hötjugorna!

Men centerns politiska strateger borde inte lockas av att leka tidsmaskin och återgå till kosackvalen. För Bondeförbundet säger jag när jag vill vara vänlig. En stor del av bondeförbundarna var öppna antisemiter och förbundna med nazismen. Här några påminnelser hos Larsmo, som också påpekar att Centerpartiets tidigare ställningstaganden i ”rasfrågan” överhuvudtaget inte kommenterats av moderna partiledningar.

Vänsterpartiet har som sig bör granskat och sin historia och tagit avstånd från misstag och förblindade slutsatser. Det har länge varit dags för andra partier att ta itu med sin.
När ska de borgerliga tillstå att det var deras företrädare som med sin tystnad och flathet underlättade Hitlers propaganda, och som sedan med sina ja-röster gjorde honom till diktator! Socialdemokraterna röstade nej eller la ner sina röster, och kommunisterna, ja just kommunisterna satt redan fängslade för sitt motstånd - som de var ganska ensamma om.

Historien är inte svartvit eller blåröd. Den formas av människor som gör den både skamlig och stolt. Tänk om de borgerliga tog in det, stod för det någon gång!

Istället släpper centern kampanjfoldern Varning för röd gubbe. Eftersom jag skriver på en sovjetisk skördetröska kan jag inte se den så bra, men jag fattar att de leker med ministerposter till vänstern. Mina kamrater får en röd flärp på kavajslaget för att se läskiga ut. Och så citeras de som EU-kritiker eller kulturvänner.
Endast en bäver må bäva för detta.

Men kolla kommentarsfältet nedanför. Där har en kille lagt ut en tabell över högerns negativa ställningstaganden till snart sagt varje reform i dethär landet under det senaste århundradet. Till att börja med hindret mot den allmänna rösträtten.
Som kommentatören själv säger, det är inte den politiken vi ska diskutera idag.
Men det finns som sagt både stolt och skamlig historia.

Om du inte vill tro vad en kommunist skriver, se Wolodarski i DN

Repetitionen som analytiskt redskap

Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!

Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.

En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?

Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!

Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.

Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.

Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.

Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.

Gott grannskap

Det är inte alla småstäder som präglas av inskränkthet. I lilla Hedemora planeras för mottagandet av ensamma flyktingbarn. De ska få en trygg vistelse i Dalarna och en lust att växa upp och bo Sverige. Det är första gången som Hedemora tar emot ensamma flyktingbarn, och att det ger minst tio nya arbetstillfällen gör inte saken sämre. NIMBY-effekten inte lika stark överallt – även om boendet flyttades från en mindre bruksort där de boende inte var lika välkomnande.
I Falun var det antirasistisk konsert på torget i arrangemang av nätverket Dalarna mot rasism. Ett sådant nätverk behövs verkligen eftersom det finns nazistiska grupper i både Falun och Borlänge. En rätt udda företeelse som inte passar i etableringsmönstren, och just därför så obehaglig.

Motviljan mot det främmande förefaller starkast i bruksorterna. För flera år sedan gick de så kallade patrioterna till attack med sprayburkar mot flyktingförläggningen. Men den allmänna upprördheten var stor, och kyrkoherden tog upp i söndagens förbönen att förövarna skulle lockas till Guds rätta vägar. Vid en gudstjänst för bara ettpar år sedan samlades deltagarna i bön för en familj som hölls gömd på orten men som kommit till kyrkan för att få vårt stöd.

Det är en glädje när de goda sidorna hos småskalighet och grannskap kommer till sin rätt.

Se Jöran Fagerlund om vem SD ska tacka för sina opinionsframgångar.

Hellre frihet än valfrihet

Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.

Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.

Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.

När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.

Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.

Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?

På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.

Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.

NIMBY

NIMBY - not in my backyard - är en förkortning som spritt sig från sociologin för beteendet när människor visst kan acceptera en förändring, bara den inte berör dem själva.
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.

Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!

Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.

Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?

Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet

Flykt är inte cirkus

Det var tragiskt att läsa kommentarerna från invånarna i Vellinge som inte vill ha flyktingbarn boende på orten. Det moderata kommunalrådet underblåser hatstämningen, vilket är skrämmande.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.

Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.

Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.

”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet

Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.

Inte skräp, men skräck

Först studsade jag över upplysningen att barn har sopor i huvudet. Att det måste rensas upp om de ska lära sig något.
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.

Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.

”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.

Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!

Också Christermagister har bloggat

Ett lugnt och harmoniskt folk

DN:s pappersupplaga har idag en artikel om avspärrningarna i Hagaparken. Hur delar av promenadvägarna ska säkras samtidigt som familjen Bernadotte garanteras ett lugnt privatliv.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.

Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.

De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?

Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -

Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.

Skicka Sabuni på kurs

När vänstern föreslog att samhällsorientering för nyanlända immigranter ska ingå i introduktionen eller SFI-undervisningen slog de borgerliga bort det med motiveringen att det var språket som skulle prioriteras. De nyinflyttade skulle snabbt och effektivt läras tillräcklig svenska för att kunna ta ett jobb. Medborgerliga rättigheter och skyldigheter var inte en undervisningsfråga, lika lite som diskussioner om livsstil och hälsa.

Nu är det andra tongångar. Samhällsorientering ska bli en del av de nya etableringsinsatserna. En erfaren utredare har tillsatts för att klargöra vilka som ska orienteras om vad, och det behövs nog. Åtminstone när minister Sabuni tar såhär lätt på ämnet: ”Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta.”
Sen är det slut på skämtsamheten, för i själva verket är det jämställdhet och förbud mot barnaga som de nyanlända behöver utbildas i, det som kallas värden och normer - sådant som Sverige har och andra saknar.

Frågan är om kursen ska leda till att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är bekant - eller att den praktiseras? Om det är det senare måste vi skicka större delen av befolkningen på kurs.
Men visst är värderingar viktiga. Det framgår av att Alliansen inte kan komma med något som helst förslag utan att det präglas av ett överhetsperspektiv: Vi som bestämmer, dom som ska tuktas.
Det är tvivelsamt om de borgerliga ens kan förstå värderingar som solidaritet och gemensam problemlösning.
Inte heller detta förändras av en genomgången kurs.

Läs Vi i Sverige för en lysande vinkling på de gängse värderingar som di svenske i Sverigedemokraterna minsann har riktigt svårt för.
Även Alliansfritt Sverige har bloggat.
- - -

För den som vill böka ner sig i en härlig gegga av svenska värderingar har Alla smutsiga detaljer publicerat ett långt kristdemokratiskt brev, kännetecknat av den fina svenska egenskapen att själv bara ödmjukt vilja göra gott medan alla dom andra håller på och bråkar.
Med tanke på att Hägglund uppfattar jämställdhet som något som kan se ut lite hur som helst kanske en introduktionskurs kommer väl till pass även för socialministern?

Hundra år av friluftsliv

Fotot visar ett sällskap i det gröna omkring år 1900. Målet för deras picknick är Hagaparken. Redan på Bellmans tid festades det i Haga, och i över hundra år har parken varit en omtyckt mötesplats för friluftsliv och lekar. År 1866 startade första spårvagnslinjen från Stockholm-Odenplan ut till Haga södra så att besökare till både kyrkogården och Hagaparken lätt skulle komma ut i det fria.

Så vill vi ha det i framtiden också. Utan avspärrningar, övervakning och biltrafik.

Skriv på namninsamlingen Haga ska vara park!

Fotot har jag lånat från en utställning på Solna stadsbibliotek. Fotografen är okänd och bilden tillhör Solna hembygdsförening.

Före detta arbetarparti

”Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi.” Det är vad gamle socialdemokratern Enn Kokk säger om den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen.
Den förvisso trivsamma kongress där man kan undra om de fattade något socialdemokratiskt beslut överhuvudtaget.

Från en vision om en skola för alla - vår gemensamma grundskola, offentligt ägd och driven - har de moderna socialdemokraterna efter mycken beslutsångest och hummande gått med på att vinstuttagen i privatskolorna ska dämpas.
”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag.” Självklart! Meningen låter radikal för att vara i dagens Sverige (för trettio år sedan skulle den låtit enbart absurd). Men det som följer av den är endast att reglerna för att starta privatskola ska skärpas något, i syfte att höja kvaliteten. Detta lär knappast skrämma skiten ur utbildningsföretagen.
Som några kloka socialdemokrater redan har förstått är det mycket svårt att återta tillgångar men redan har förskingrat.

Men vad är att vänta av ett före detta arbetarparti som medvetet beskriver sig som mittenalternativet i tron att man kan göra nytta för alla?

Enn Kokk igen: ”Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.”

Minns drottning Kristina: ”Den som vill hålla sig väl med alla, är inte vän med någon.”

- - -

Här ett utsökt citat från jj.n apropå att kommunister är hemska, men affär är affär:
”Kanske har man hos SvD insett att Kina inte är någon kommunistisk diktatur utan agerar tillräckligt kapitalistiskt för att man ska bortse från diktaturdelen i deras styrelseskick?”

Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Små små steg åt samma håll

Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus

Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.

Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.

Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park

Vänstern föredrar privat - i vissa sammanhang

Den fulla sysselsättningen är hörnstenen i Vänsterpartiets förslag till valplattform som nyligen presenterades. Välfärd och jämställdhet är inte helt oväntat andra betydelsefulla områden för ett rättvisare samhälle. Liksom kampen för ett privatliv med integritet. Vänsterpartiet har från början varit på bettet i FRA-debatten och lyfter nu integritetsfrågorna till valplattformen. Iallafall i version 1. Förslaget är ute på remiss i partiet och beslutas inte förrän på kongressen i maj nästa år.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.

Varför politik och poesi?

Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.

Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)

Solidaritet och moral viktigare än Åkesson

Att det är bra med debatt, om detta verkar Åkesson och Aftonbladet vara överens.
Men är det en bra debatt?

Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.

Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?

Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.

Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.

Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund

Även JJ.N har bloggat

Patriotismens dröm och verklighet

Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.

Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!

Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.

Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.

Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.

Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.

Bli marxist med Kd!

Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.

De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.

Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!

Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!

”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!

Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!

Bögfeministen om värdekonservatismen

Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.

Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.

Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.

Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.

Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.

Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.

Korståg för banalitet

Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!

Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.

Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.

Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.

Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.

Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!

* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!

Lite internationellt

Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.

Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.

Läs istället Ida om internationell feminism!

Galler eller dryader

Det har börjat arbetas i Haga. Nya gallerstaket omringar slottet. Det är taggtråd över grindarna, och särskilt snurrporten skär sig riktigt skrikande från empirearkitekturen i övrigt.

Det stängslade området är inte stort, det kan man inte beskylla dem för. Frågan är om denna större villaträdgård kommer att räcka till för familjen Bernadotte d.y.,

eller om det gamla gjutjärnsstaketet kommer att låsas till

när de är hemma?
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,

men tanken på en vallgrav är inte långt borta...

Vi får se hur det blir. Gustav III:s paradbygge stannade vid en grund. Här har det uppväxande Solna lekt i generationer. Kommunen sätter upp stängsel ibland, men de öppnas lika fort. Det finns droppstenar i ruinerna, och även recenta fynd såsom spår efter grillkol.

Tack och lov skyddar dryaderna i de gamla träden ännu Hagas älskliga mystik

men när långfingrade skuggor sträcker sig över Pelousen

är det dags att skriva på namnlistan

Haga ska vara park

Jag saknar ord, en stund iallafall

Behövs egentligen inget inlägg. SvD var hyggliga nog att lägga ut en rad av sina läsarkommentarer. De flesta har raskt kommit över den jag-saknar-ord-paralysi som valet av fredspristagare framkallar och samlat sig till beska omdömen om kryperiet för en krigförande nation vars i och för sig hygglige president ännu inte utfört någonting.

Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!

Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.

Minister förföljd av luder från armén

En tidigare obekant publikation ploppar in i mejlen: Obiz, tidskriften för inköpare och förvaltningschefer. För vår skull, vi som inte är någotdrea, har Obiz dragit till med en häftig löpsedel för att väcka intresset: Björklund rensar upp i ”flumskolan”!

Det rafflande innehållet lutar åt skvaller- och avslöjarhållet. Detta bara måste spridas: Björklunds favorituttryck i det militära var ”luder”. Enligt några tidigare värnpliktiga sa han att "man såg 'ludermässig' ut, var 'ludermässig' när man rörde sig långsamt eller inte vikt upp kragen rätt".

Vad vill Björklund själv säga i intervjun? Jo: ”Jag misstänker att det finns betygsinflation.” Detta platta fall presenteras med sedvanlig pretention på att vara först ut med Sanningen.
Men betyg har i alla tider varit godtyckliga, har aldrig mätt vad de avser att mäta. Det är därför vi inte ska ha några betyg! Fast Björklunds recept är att införa en extra statlig kontrollnivå för att överpröva de bedömningar som gjorts av de professionella som Björklund i alla andra sammanhang vill värna.

Vad ludersnacket beträffar kan jag höra invändningen: ”Men militären har i alla tider låtit sådär.” Just det. Det är därför vi inte ska ha några mili... jodå. Men även de måste lära sig hyfs och fasoner. Och även om Björklund numera är ångerfullt reformerad är det diskutabelt om han alls borde ha fått vad han betraktar som ett befälsuppdrag för grundskolan.

Det är såhär: en person med det språkbruket och den inställningen skulle aldrig anställas inom någon av våra verksamheter.

Bernadotte-jubileum på rim

Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.

På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.

I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.

Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.


Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?

När örebroarna blev med revolution

Herman Lindqvist hetsar i en krönika mot republikanerna i Örebro, de som protesterar mot den skattefinansierade rojalistiska yra som kallas Bernadottejubiléet. En tillställning som Lindqvist beskriver med orden: ”jubel, fest och glans, skina och lysa, glädjefesten, festen och ståhejet, stor festdag, glad historisk fest” - se här är bröd och skådespel åt folket i långa banor!

Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.

Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!

Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.

I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!

Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset

Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.

Glöm inte Haga ska vara park

Får vi skåla i Guinness en gång till?

För bara ett år sedan applåderade vi Irland och skålade i Guinness eller Jameson efter deras nej till Lissabonfördraget - eller den grundlagsfästa kapitalismen, eller krav på utökad överstatlighet och militarisering, eller vad vi nu väljer att kalla eländet för.
I år ser det inte ut att gå lika bra. Skrämda av ekonomisk kris och den enda vägens bedrägliga logik kan det mycket väl hända att irländarna röstar yes tillslut. Så som unionens etablissemang har planerat och inte drar sig för att genomdriva.

Aftonbladet berättar om poeten Heaney som tagit ställning för ja-sidan och i ett romantiskt poem beskrivit EU som en föränderlig fågel Fenix. Det framgår att Heaney betraktar EU som ett fredsprojekt, vilket kanske kan förklara hans yra.
Vissa saker kan endast uttryckas genom poesi. Det förbryllande mosaikiska Europa och vår bundenhet vid vårt mörka arv hör dit.
Andra saker bör formuleras på effektiv prosa. EU och dess maktfaktorer hör dit. Läs Eva-Britt Svensson!

Kultur, vandalism och bidragsberoende

Det rör på sig:

1. Regeringen vill i framtiden bara stödja tidskrifter med material från ”de skilda konstarternas områden”. Det innebär att flera tidskrifter med gränsöverskridande kulturfrågor och samhällsdebatt kan tvingas lägga ner. Tyst i klassen, alltså!
Uppropet kan du skriva på här. Med den varningen att namnen graderas. Med en tumme upp eller ned kan du höja eller dissa andra påskrivare för att få upp dem som anses viktiga och seriösa i toppen. När jag var inne på sidan var det Per Wirtén och Ali Esbati - grattis ni betydelsefulla opinionsbildare! Ska vi andra vara tacksamma över att få kludda på samma sida, då är det ungefär samma logik som regeringen använder i sina kulturbedömningar.

Alla smutsiga detaljer har bloggat mer om regeringsförslaget och uppropet.

2. Folkpartiet är på hugget igen! De vill se straffskärpning för alla brott som ”hotar demokratiska värden” - vilket man väl i vid bemärkelse kan säga om alla brott.
Jag har inget emot förslagen om ökat skadeståndsansvar vid vandalisering och stärkt föräldraansvar, men vad säger du om att alla barn som krossar en ruta ska kallas till socialtjänsten inom två dygn!? Endast så får de lära sig vad som är rätt och fel.
Förslaget kräver en enorm förstärkning av antalet fältare, familjebehandlare och kuratorer i varje kommun, och det behövs säkert även om en del av denna härliga resursförstärkning gott kan ligga inom skolan eller fritidsverksamheten.
Men nog är det nästan beundransvärt av Fp att gå genom politiken med en världsbild där upplopp vid demonstrationer och fotbollsmatcher är ett informationsproblem!

3. Vänsterpartiet vill inte avsätta ett öre för Victoria Bernadottes bröllop. Bidragsberoende ska inte uppmuntras, och även i dethär fallet är det lämpligt att föräldrarna, som Fp säger, ska ta mera ansvar.
Regeringen vill anslå 14 miljoner till bröllopet, och även om summan bara är harbajs i landets budget är den som ekonomiskt bistånd betraktat överdådig och skulle i en mindre kommun mer än täcka underskottet för den av borgarna skapade fattigdomen.
Den kungliga familjens skattefinansierade årliga omkostnader uppgår till 125 miljoner, så låt dem åtminstone vid denna familjehögtid göra rätt för sig.
Vänsterpartiet som är måna om skattebetalarnas pengar säger också nej till utgiftshöjningen för Bernadotternas drift av Haga slott.

Så det blir ett namnupprop till: Haga ska vara park!

"Education at a glance"

Jag kommer vid tillfälle att berätta mer om det som Skolverket fått fram som orsaker till sämre skolresultat; den undersökning som jag tog upp igår. Men först lite statistik från OECD-undersökningen ”Education at a glance 2009”.

Utbildningsväsendet inom OECD expanderar och många fler skaffar sig en högskoleutbildning. År 2007 var de högskoleexaminerade i snitt 39 procent, vilket var nästan dubbelt så många som år 1995. I bland annat Finland och Nya Zeeland inträffade ökningen mellan åren 1995 och 2000, medan ökningen i Sverige och Japan har infallit under senare år.

Att Sverige ger ut mest pengar i världen på skola (”utan resultat”) brukar vara ett borgerligt slagord. Men här visar det sig att den genomsnittliga klasstorleken i grundskolans tidigare år i OECD-länderna är drygt 21 barn per klass, och endast i tre länder överstiger klasstorleken 25. Turkiet som tidigare haft väldigt stora klasser har minskat dem kraftigt. Den svenska siffran nämns inte, men jag har svårt att tro att man efter det senaste decenniets nedskärningar kan komma under 25 barn i klassen i tätorterna - även om glesbygdsskolorna kan dra ned snittet.

Undervisningstimmarna per år ligger lågt i Danmark och Ungern och sannolikt även Sverige. I USA undervisas de små barnen nästan dubbelt så många timmar om året, något som dock inte brukar märkas i internationella tester. Och hur används tiden? I de flesta länderna ägnades omkring 80 procent av lektionstiden åt undervisning. Resten gick bort till avbrott eller administration.

Den förtalade flumskolan ser man inte mycket av i undersökningen. I samtliga länder fäste lärarna större vikt vid strukturerade inlärningsmetoder med klart angivna mål, än vid mer elevinriktade metoder.

Mest intressant är samvariationen mellan utbildning och demokrati och hälsa, det som undersökningen kallar sociala resultat och har mätt genom självbedömd hälsa, politiskt intresse och tillit. Alla dessa sociala resultat har ett positivt samband med utbildningsnivån! Ungdomar med gymnasieexamen upplever sin hälsa som bättre än de som saknar denna utbildning. Det politiska intresset och tilltron till människors goda avsikter hänger mer samman med att man genomgått högskoleutbildning.

Åter till den gamla skolan

Skolbarnen gör sämre ifrån sig idag än för tjugo år sedan. Eftersom olika mätinstrument används och olika kunskaper efterfrågas är det många, däribland jag, som inte rakt av accepterat detta som sant. Men utan alla vinklingar hävadar Skolverket idag att resultaten gått ned i både matematik, naturvetenskap och läsförståelse.
Efter att ha sammanställt en bred översikt av reformer och resurser, förändringar i samhälle och skola, kan Skolverket också visa på fyra orsaker till att skolresultaten sjunker.

SE HÄR:

# Segregation - i boendet, som understött av skolval segregerar skolgången. Barn med likartad bakgrund samlas, föräldrarans utbildningsnivå ökar i betydelse.
# Decentralisering - ett ansvar som kommunerna inte förmår leva upp till så att resurser saknas i de tunga socioekonomiska miljöerna
# Differentiering - nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper ger ingen framgång eftersom positiv kamratpåverkan och höga lärarförväntningar uteblir
# Individualisering - mer arbete på egen hand och mindre lärarstöd förstärker barnens behov av hjälp från sina föräldrar

De senaste tio-femton årens forskning har visat att den sociala bakgrunden inte betyder allt. Skolan har mycket stor betydelse och kan verkligen göra skillnad.
Under samma period genomdrivs i praktiken en skola där betydelsen av den sociala bakgrunden åter ökar!

Som om inte detta skulle vara nog driver borgarna en veritabel kampanj för återinförandet av folkskole/realskole-systemet.
De kan ta det lugnt. Utan en politik för rättvisa är vi snart nog där igen.

Skolverkets pressmeddelande finns här
Undersökningen är nedladdningsbar

Hagar och vägar

Hagmark – för bara femtio år sedan en vardaglig arbetsmiljö på gott och ont, idag ett omistligt natur- och kulturvärde att värna.
Fotona visar samma by, samma mark, samma väg. Till vänster håller hagen på att växa igen av lövsly. Till höger är den betad. Kor är betydelsefulla!

Annars kan de där nationalisterna som tror att de gör något för sitt land genom att klampa runt på gatorna och skrämma folk ta och göra en insats. Beta duger de väl inte till, men kängorna passar fint för att röja sly på järnvägsbanken mot sjöarna.

Har du sett annonsen? ”Man kan gå igenom mycket här i livet. Men inte en illa skött skog.”

Nästa foto visar en tidigare väl trafikerad vägkorsning. Grusvägen där jag står är gamla vägen mellan Gävle och Hedemora som gick över åsen förbi galgbacken. Stigen som pekar inåt skogen är den så kallade dalkarlsvägen, vandringsleden Mora-Stockholm där masar och kullor gick tur och retur för att skaffa arbete över vintern och komma tillbaka till Siljansbygden med reda pengar. (En fin beskrivning av deras tillvaro i Stockholm finns hos Fogelström; Mina drömmars stad.)

Det är väldigt svårt att få folk att hålla sig på en och samma plats, som nationalisterna önskar. De som förut gick till fots fyrtio mil för sin försörjning försöker idag simma in i Fästning Europa. Folk bara är såna.
Tar till alla knep för att leva och arbeta, för nuet och framtiden.

Demokrati och mat

"Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en 'bananrepublik'"
Så lyder ingressen till en i övrigt balanserad utrikespolitisk artikel.
Tror du någon tidning skulle uttrycka sig så om det gällde ett land inom EU?
Tror du att de då skulle finna det nödvändigt med ett särskilt påpekande att det är en demokratifråga om presidenten körs ut ur landet?

Nej inom unionen har vi egna måttstockar även för det mest basala. Demokrati - och mat.
Se Lasses blogg om köttet som skulle ätas av någon sorts undermänniskor, men som av ett misstag hamnade på vår egen kontinent!
Men förfarandet vid köttexporten kan vara olagligt.
Liksom statskupper är det.

Den osynliga krisen, det ogörliga upproret

All respekt till Göran Rosenberg! Vi är idag inte bortskämda med intellektuella som väljer att tänka något annat än det förväntade och uttrycker det på njutbart saklig prosa. Detta är just vad han gör idag i en krönika om den osynliga krisen.

Låt vara att jag inte är med på den inledande formuleringen att kapitalismens framtid stod på spel i Kungsträdgården åren 1968-69. Det gjorde den aldrig, och det vet Rosenberg också. Frågeställningen - om detsamma skulle kunna hända under nuvarande kris - är inte hans egen. Men han omvandlar frågan till: Varför märks inte den ekonomiska krisen mer, varför ser den inte ut att kunna förändra något när upprorsungarna för fyrtio år sedan blev så betydelsefulla?

För fyrtio år sedan var samhället en ”medial oskuld” enligt Rosenberg. ”Idag lever vi i ett genommedialiserat samhälle där inget verkligt har hänt o9m det inte har hänt i medierna, där vad som har hänt är det som synes ha hänt... I den mån krisen inte syns är det för att så många verkar för att något annat ska synas istället.”

Kunde inte sagt det bättre själv, även om jag har försökt. Kampen gäller vad som finns i människors huvuden - se där citerade jag mig själv. Eller ”kommersialismens hydra”, det var ett av mina favorithot en gång. Eller ”bilden blir är verkligare än verkligheten”.
Föralldel att vi lever i diskursen också, men det har inte jag kommit på.

”...Mediesamhället och dess aktörer /är/ ett växande hinder för vår förmåga att gemensamt förstå och hantera den kris som fortsatt existerar vare sig vi har fått syn på den eller inte.” Det var Rosenberg. Det var mediakritik.

För att inte cyniskt slå bort en kris som visst har påverkat åtskilliga människors liv vill jag tillägga: Oavsett om denna kris syns eller ej är upproret långt borta. Ty kommunikatörer, timbrotyckare och medjamsarmedia har bombarderat oss med ”informationen” att det bara beror på dig själv om du inte lyckas, att vi människor idag inte vill agera politiskt och att dagens unga skyr gemensamma aktioner. Bara så vi vet, alltså.

En bekväm värld att leva i för den som inte vill tänka. En obekväm värld för den som vill hålla ihop någon form av välfärd i sin vardag.

- - -
Detta var mitt niohundrade inlägg. Fram till tusen ska jag fundera på om Politik och poesi, detta muspip i mediabruset, ska fortsätta eller ej.

Glöm inte namninsamlingen Haga ska vara park!

Vänta inte på historien för att lära

Ohly skriver i Expressen om hur Moderaterna medverkat till dagens ekonomiska kris. Efter att målmedvetet ha röstat för varje tänkbar avreglering av finansmarknaden har de nu bytt ståndpunkt och vill åter stärka regelverken. Det är tacknämligt.

Att haka upp sig på enskilda bonusar, hur flagrant oanständiga de än är, leder inte längre än till jakt på enskilda syndare. Kvar blir bankernas och finansinstitutens lust på snabba vinster, och den kan alltid fresta till lättsinnigt risktagande med andras pengar. Det är där regleringarna kommer in.
Marknaden är inte en naturlag. Den skapas av människor och människor behöver regler. Också ekonomer påpekar idag vikten av att lära av sina misstag.

Eller som en kamrat i Vänsterpartiet uttryckte sig omkring år 1999:
”Dom säger att vi ska lära av historien. Det har jag gjort. Jag minns bankkrisen på 90-talet.”

Progressivt från A. Borg

Borgarna var en gång i tiden emot den progressiva beskattningen. Däremot störs de inte av progressiva skattesänkningar. Med deras nya tio miljarders urholkning av välfärden får jag 300 kronor mer i månaden. En person med halva min lön får, rätt gissat, ungefär hälften!

De borgerligas hörbara, offentliga motivering till den nya skattesänkningen är att den ger ökad köpkraft, och efterfrågan skapar jobb. Men det blir inte mycket av vare sig det ena eller andra med de här hundralapparna.
Låt oss anta att fler lågavlönade nu tar sig råd att gå till tandläkaren, vilket blivit lyx de senaste åren, skulle då nya arbetstillfällen dyka upp för tandläkarna? Möjligen. Men vi har en statssekreterare som är klokare än så. Han säger rent ut att något större positiv förändring på arbetsmarknaden är inte att vänta förrän konjunkturen vänt.

Det finns alltså en annan, ohörbar motivering för progressiva skattesänkningar. SvD skriver att det för varje steg regeringen tar blir allt svårare för de rödgröna att ta det tillbaka.
”Vi ska inte underskatta den ideologiska kraften i ytterligare en skattesänkning”.
Nej, det ska vi inte för ett ögonblick göra!
Det hade varit glädjande med en regering som ansträngde sig att göra något för det allmänna bästa istället för att säkra hegemonin.

Vänsterpartiets Ulla Andersson säger: –Det finns så många förlorare samtidigt som ganska få grupper har fått det bättre. Det är ett pris som vi fått betala för den moderata experimentverkstaden.

"I Anders Borgs modell förvandlas många jobbansökningar automatiskt till en anställning" - Katrine Kielos om borgerlighetens blinda tro

”Carl Bildt får 140000 kronor per år i present av partikollegan Anders Borg” - detta och mycket mer om skatter och ”arbetslinjen” hos Jöran Fagerlund

”Fattigdomen har ökat med 30 procent sedan år 2006” - ännu mer om budgeten hos Stockholmsvänstern

Människovärde

”Har de inget människovärde alls?” Det var frågan som surrade i huvudet på Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter när han besökte romska läger i Kosovo. Marken i området är blyförgiftad och området utdömt som boplats. Utom för romer.

Om detta kan du läsa i Rädda Barnens tidning, som också innehåller en artikel om de romska lägren utanför Rom. Barackbyarna kan vara legala eller illegala. Den största skillnaden är att de lagliga har tillgång till vatten.
Grannar eller polis kan köra iväg de romska familjerna från den ena bostaden till den andra, så det blir nästan omöjligt för barnen att gå i skola. Sedan är samhället helt stängt för dem, förstås. Eftersom tiggeri och gatumusicerande undertrycks av myndigheterna tvingas många ungdomar försörja sig genom stöld, vilket i sin tur stärker italienarnas uppfattning om ”kriminella zigenare” som man inte vill ha i närheten.

Romerna är Europas underklass, missgynnade i alla sammanhang: utbildning, hälsa, arbete, boende och politisk representation, sammanfattar Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter. Bakom denna utstötning ligger ren rasism.

- - -

Intresserad av graffitti i Gaza? Se här bilder ur en ny bok av Mia Gröndahl. Människorna och livet i Gaza speglat i kommunikationen på väggar och murar. Färgstarkt, väsentligt.
Boken recenseras här.

Stockholm, så såg jag dig åter

”Stockholm, så såg jag dig åter!” utropade Ulf Lundell i Jack, åtföljt av ettpar sidors lovsång av stadens skönhet och vanvettighet. Min littera­turlärare på lärarhögskolan utnämnde stycket till ”en av de klassiska skildringarna, en som man kommer att referera till, dagens Strindberg eller Söderberg!”

Stockholm, så såg jag dig åter. Dina jämngrått pompösa fasader, dina ödsligt dammande parker, dina inlåsta vatten.Dina likriktade kaféer, dina pinsamt trendsensitiva butiker, och din bypolitik à la tupp på gödselstacken som tvärs över parti­gränserna försöker bevisa att huvudstaden är bäst i världen, likgiltigt på vad så länge det myntas på hemmagjord engelska.
Stockholm är vackert, det har upprepats av så många turister och författare att det blivit sant. Staden håller sig på en viss nivå av banal estetik. Iallafall i vissa vinklar. Stå på en kaj eller bro och se Söders höjder i motljus och Stadshustornet i solljus - det är fint. Bäst syns det från ett tåg som just lämnat Centralen i riktning söder, på väg mot till exempel Malmö.
Stockholm är vackrast i Gamla Stan. Holmen är inte stor, men vacker, åldrat präglad, surrande av utdöda fotsteg från Hansan, Baltikum, upplysningen, och Bellmans alla avfärder mot Djurgår­den. Ja, Gamla Stan sjunger. I en hel kvart, sedan har du gått runt den.

Stockholm i annalkande november är en social katastrof. Gråviolett, suicidal. Försenade pendeltåg och förbenade väntare med drypkall imma i fuskpälskragen, under molntäcken som vi önskar faktiskt kvävde oss en gång för alla.
Stockholm i februari är livsfarlig, då vanligen stressade storstadsbor måste hönstrippa över trottoarernas istäcken, med skräcken för benskörhet svettandes ur varje por.
Stockholm i november luktar depression, i februari ångest. Bästa tiden på året är juni, då Stockholm luktar hormoner och helium.

Stockholm så såg jag dig åter! Dina ultrauttråkade medborgare som finner det normalt att köa till triviala trottoarserveringar för att uttryckslöst låta sig störas av dina sanslöst talanglösa gatumusikanter. Dina skyltfönster och departement, depar­tement och skyltfönster - departementala fönsterskyltar för maktgalna varuhus och säljbara kanslihus sammanblandade till blank och härdad ytfärg. Din infrusna tystnad, ditt menlösa snack, din ambitiösa position av fixstjärna i ultima thules provinsiella självgodhet.
Stockholm, en stock i vattnet, ett hinder för flödet. Slussen är låset. Ingen ska in, ingen ska ut, inget ska hända. Stockholm ska fortsatt mala sin meningslöshet.
Ja, just så var det jag åter såg dig.

Texten publicerades på www.estradpoesi.com 060820