Vi tar kampen

Collage: Elin Melander

Ett år av arbete och glädje – den antirasistiska vänstergruppen Vi tar kampen kan idag fira att vi under det första verksamhetsåret lyckats göra skillnad.

Collaget ovanför visar några kommentarer som yttrats om gruppen under året. Vi har gjort det vi lovade: vi står upp och bemöter rasismen, var den än visar sig, och verkar för en human flykting- och mottagandepolitik. Det har varit tufft, det går åt mycket tid - en insats om dagen och tusen medlemmar! Men det är roligt, och det ger nya vänner och bekantskaper. Över hela landet finns det unga och gamla kvinnor och män som tror på solidariteten och vill vara engagerade.

Metoderna vi använder är bland annat insändare i tidningar, mejl till företag och myndigheter, argumentation i kommentarsfälten, stöd åt människor som råkat illa ut på nätet, och inte minst spridning av bra artiklar och goda exempel. Slutligen är vi också med och debatterar till stöd för Vänsterpartiets politik, eftersom vi är övertygade om att rasismen bäst förebyggs med arbete åt alla, en gemensam välfärd, och lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för var och en.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – och alla betyder alla.

Hellre frihet än valfrihet

Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.

Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.

Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.

När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.

Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.

Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?

På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.

Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.

Vi som älskar internet

Vi som älskar internet... så inleds ett upprop på Fejan. Ja, några av oss gör verkligen det. På bara drygt tio år har internet blivit en självklar intellektuell och kreativ frihet. Min första uppkoppling omkring -94 var till en tidning i San Francisco. I svart-vitt rullades inskannade artiklar över skärmen. Inte för att jag hade nåt intresse av en tidning i San Francisco. Men det gick! Sedan löpte faktasökandet från akademier som su och sh parallellt med tramsiga chatter och klubbar för Pratchett-fans – tills jag publicerade diktsamlingar och behövde en hemsida, en sajt som idag är tämligen avliden nu i interaktivitetens tid.
Ändå tror jag att datorerna befinner sig på samma nivå som cykeln på 1700-talet: den var gott och väl uppfunnen och tillverkad, det var bara kedjan som saknades.

Jag vill att de som behärskar hantverket får tid på sig att uppfinna kedjan. Både maskinpark och kombinationsmöjligheter. Det får de säkert också, så länge det är lönsamt. Men när det gäller internet hotas användarna av stora försämringar om EU, borgarna och storföretagen får sin vilja igenom.

Upphovsrätten är oerhört viktig för kulturskaparna. Men upphovsrättslagen kan ändras så att vanlig fildelning blir tillåten, och kulturpolitiken kan ändras så att fler kan leva på film, böcker eller musik. Varför inte digitala bibliotek med en generös ersättning liknande den på vanliga bibliotek? Upphovsrättsorganisationerna ska inte få gå in i rollen som både polis och åklagare.

Bevakningen av medborgarna tar sig allt mer groteska former. Innan kapitalisterna ställde till med storkrig hade vi i Europa passfrihet fram till 1914. Men om vi idag vill röra på oss rent fysiskt krävs identifiering och visering (via fingeravtryck i värsta fall) och en omstuvning av minsta hudkräm i packningen. Och om vi i framtiden reser virtuellt är risken stor att staten bevakar våra stigar över nätet.

Internet skapas kontinuerligt av människor för människor. Där ska yttrandefrihet råda. Vi som använder nätet vill inte köpa oss in på småbitar av det som redan tillhör oss. Det pågår nu förhandlingar om internets framtid som kommer att angå oss allihop... iallafall oss som älskar internet.

Läs mer på Vänsterpartiet, vi som ställer upp i EU-valet med en modern, öppen, kulturvänlig nätpolitik.

Det visste jag väl

Ha! Forskare i Melbourne har upptäckt att den som nöjessurfar på jobbet blir mer produktiv än sina plikttrogna kolleger! Det handlar förstås om hjärnans behov av vila och lustbetonade aktiviteter. Med lite kul i pausen blir koncentrationen högre utslaget på hela dagen, och produktionen stiger.

Du kan med gott samvete säga ifrån till IT-avdelningen att de lättar på webbspärrarna. Du behöver nätet för att vårda din hjärna och kan lugnt avstå från babblet i fikasoffan om du hellre mejlar en vän, kikar på Fejsan eller köper biljetter.
Fortsätt webbhängandet - men kom ihåg: det goda resultatet gällde bara så länge man surfar mindre än 20% av arbetstiden. Det gällde inte heller folk som är datorberoende.