De förtrycktas pedagogik, ett verktyg på Paulo Freires hundraårsdag

Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.

Under det sena 70talet hade vi Freires De förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering. Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte använde möjligheterna fullt ut.

Idag riskerar Sverige att få en regering som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som de nationalkonservativa önskar.

- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt, förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat akademikerbarn igenom grundskolan.

Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget – förstå – handla.

Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är

- att deltagarna är subjekt och att också läraren lär genom dialogen som förs

- att ett ständigt samspel sker mellan individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör situationen mindre alienerande

- att ingen neutral undervisning finns; du måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det

Visst finns kritik att rikta mot Freire. Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk

På 2020-talet är orättvisor och exkludering mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin. Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning, dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på skattesatser.

Freire ville inte vara guru, han ville att vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.

Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.

Igelkottaögon, Skytte och andra absurditeter

Skytte tror att pedagoger som säger ”hen” till och om små barn försöker sig på att skapa en ny människa. Han tror att vänsterpedagoger redan på 70-talet försökte göra små barn lika som bär, men att indoktrineringsförsöken, tack vare sunda förnuftet, misslyckades. (Skytte tror också att någon kommer att vilja ersätta orden bröder och systrar med det genusneutrala ”bröster”. Hans sunda förnuft tog aldrig in ordet ”syskon”.)

Antagligen tror Skytte att små barn föds till biologiskt betingade könsroller som får det ena barnet att le och lyda och det andra att bråka och klå. I denna samhällsbefriade bubbla är det endast beskäftiga pedagoger som med sina tvångsmedel får till det så att alla får sy.
Men få vuxna tror att pojkar saknar ögonfransar.

Lika många flickor som pojkar deltar i den teknikkurs som jag besökte i veckan. Barnen är i 6-7-årsåldern och ska bygga igelkottar som rör på huvudet och benen. De klarar det fint. På slutet ska de dekorera sina djur. Det blir rosa ludd till knappa hälften av igelkottarna och leopardfläckigt till dryga hälften. Sedan kommer turen till ögonen, och här finns en mängd miniplastplättar att välja på. Ganska fula allihop, ungarna kunde lika gärna rita dit en ögonmarkör. Men plastplättar finns och valet är fritt. Det är då jag får klart för mig vad som gäller på dagens ögonmarknad:
- Nej inte dom, det är ju tjejögon!
- Var är mina, jag ska ha tjejögon!

Pojkarna dissar plastplättar som flickorna begärligt söker.
Pojkarna vill inte ha en igelkott med tjejögon. Flickorna vill mestadels ha tjejigelkottar, men några få flickor vill ha killögon. Som är..? Jag måste fråga: Hur ser ni att det är kill- eller tjejögon?
- Dom har ju fransar ser du väl!!

Insikt: Igelkottakvinnor har långa ögonfransar.
Ett öga utan frans är det normala för barnen, och det är ingen som frågar efter eller kommenterar killögon bland plastplättarna. Killar har Ögon. Resten är tjejögon med högt spretande ögonfransar.

- Har inte pojkar ögonfransar? frågar jag och teknikpedagogen.
- Nääe! säger barnen bestämt.
En av de manliga pedagogerna visar sina. Barnen avfärdar det eftersom de vet hur det är: män har inte ögonfransar, det säger dem sunda förnuftet – eller den oabrutna ström av könade varor som fållat in dem från den första dagen i livet.

Hur är det Skytte: Är du en riktig karl? Eller har du ögonfransar?

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Inte skräp, men skräck

Först studsade jag över upplysningen att barn har sopor i huvudet. Att det måste rensas upp om de ska lära sig något.
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.

Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.

”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.

Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!

Också Christermagister har bloggat

Tvångsutbildning

Siwe raljerar med Socialdemokraternas försök till rättvisetänkande. Det missunnar jag ingen att roa sig med, på DN ingår det rentav i uppdraget. Men är det nödvändigt att göra det med en till dumhet gränsande förenkling?

När S vill ha en IT-plan slår Siwe bort det: ”En skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok.”
Roligt eller ej - det finns det inga mätningar på. Däremot har det konstaterats att lågpresterande pojkar gör bättre ifrån sig vid datorn än med ”penna, block och bok” som de vant sig vid är någon sorts tortyrredskap. För en dyslektiker kan skillnaden i verktyg vara ett helt dagsverke.

”Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.”
Låt oss därför koncentrera oss på själva lärandet och välja metod efter behov. Fast i tekniken är den som sätter tjugofem barn i raka bänkrader för att lösa samma uppgift i varsin bok.

”Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram.”
Det är viktigare att argumentera begripligt än att konstruera motsättningar.

”Att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem.”
Att tvångsutbilda barn är däremot billigt och bra, åtminstone på kort sikt. Resultaten är som bekant inte lysande. Saken är nämligen den att de gör ett mycket sämre jobb om de aldrig erbjuds en lärstil som passar dem.

Pedagogik kan också vara ganska intressant

Besynnerligt paradoxala är de, de gamla nytänkande kunskapsflummarna, de som vill tänka nytt så att allt blir som det var förr fast utan vetskap om hur det verkligen var...
Det gäller skolan förstås. Uppryckning! manar SvD, som i ena stycket skriver att dagens lärarstuderande kan för lite om hur inlärning sker, och i nästa stycke påpekar att ämnesinnehållet är för tunt i utbildningen.
Låter plausibelt. Men tro inte att det är pedagogikämnet som åsyftas.

Lärarstuderande förr kunde inte så mycket om inlärning heller. Det fanns utbildningar som stod kvar på Skinner och Pavlov, som menade att barn tämjs eller betingas. Andra kom fram till Piaget som upptäckte att barn tänker, eller till Freud som upptäckte att barn känner.
När Haninge idag får positiv uppskattning är det för en skolpolitik som i mycket ansluter till den ryske teoretikern Vygotskij. Vissa borgerliga debattörer har jublat, i tron att det rör sig om ett nytt provsystem. Ungefär samma borgare som vill höja den pedagogiska beredskapen genom specifika ämnesstudier i allt utom pedagogik!

Jag har aldrig hört någon borgare i någon debatt driva på ifråga om vilka pedagogiska teorier grundskolan bör utgå ifrån i sitt arbete. I Danmark har man rötterna hos den kristne folkbildaren Grundtvig, men svensk skola har i avsaknad av inhemska tänkare hämtat inspiration i första hand från USA. Jag tror den målmedvetna utåtriktade metodiken av arbete och arbetsglädje à la franske Freinet hade varit bättre, men kan också instämma med dem som vill praktisera Vygotskij: hans sociokulturella koncept som betonar sammanhang och verktyg med vars hjälp barnet finner sin kunskap.

Det är möjligt att lärarstuderande fortfarande kan för lite om inlärning, precis som "förr”. Men de kan och vill säkert ta reda på en hel del. Till skillnad från de ateoretiska virrpannor för vilka det räcker med ordning och reda, enligt formeln:
”Om O & R, så kunskap.”

Men försök hålla fast i kunskapsbegreppet och begrunda det, utan att distraheras av den tankemässiga oordning och oreda som privata barndomsminnen eller fanatiskt sosse-hat förorsakar. Då bör det stå klart att det finns flera kunskaper att skaffa sig (som exempelvis kan kallas fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet) och flera sätt att skaffa dem (bland dem att se, höra, tala, göra, tillverka, tänka och använda). Under tiden är O & R utmärka tillgångar. Men de är inte målet och knappast ens metoden, utan snarare rekvisitan.

Läs även Stockholmsvänstern om att fler pedagogiska metoder behövs!