Samhället finns

Att kristdemokraterna är emot jämställdhet lär väl inte förvåna någon. De anser valfriheten viktigare, och jag vet inte viken pedagogik som skulle få dem att ta in att det egna valet, mer eller mindre fritt, påverkas av såväl ekonomiska som statliga ingrepp. Emil Berg bloggar bra om detta.

Att låtsas som om samhället, dess övergripande strukturer och ett gemensamt ansvar är en medveten strategi från borgarnas sida. Deras vedervärdiga utstötning av fattiga och sjuka skulle aldrig gå hem om de inte lyckades få det att se ut som en lång serie av individuella val och interpersonella relationer.
När kristdemokraterna säger att ”familjen bestämmer” döljer de att det också är låga kvinnolöner och tillfälliga anställningar som bestämmer. När centerungdomen säger att det är du och arbetsgivaren tillsammans som sätter din lön låtsas de bort hela arbetsmarknaden, där starka intressen vill hålla den allmänna lönenivån nere, eller från facklig sida uppe.

Vi är alltid flera inblandade. Att bestämma själv är i ett högt specialiserat, globalt samhälle bakåtsträvarnas utopi. Det som retar mig värst är egentligen inte att alliansen tror på dethär, för det gör de inte. De driver det medvetet för att du och jag ska glömma bort vem som bestämmer. Eller som Olsson betalar skriver: att sudda ut politiken är alliansens enda chans.

Kom tillbaka marknadsekonomi, allt är förlåtet!

Bloggade tidigare (1113) om Comhems oligarkiska övertagande av hela fastigheter, något som blåser ur hela valfriheten och även hotar näringsfriheten, vilket borde få företagarbedårade borgare att reagera och inkalla Konkurrensverket.
Gör det nu, mina få blå bekanta – reagera. Använd ett språk som marknaden förstår för att försvara marknadsekonomin. Om vi med det menar den sortens ekonomi där kunden får ungefär de varor och tjänster hon betalar för.
Eller är det rövarekonomin som borgarna i själva verket beundrar? Slughetens seger, kasinokungen som skamlar skalper från lurade offer.

Om du köpt en sak, och därtill en tjänst som ska få saken att fungera, då ska det hålla som ett avtal. Men i rövarekonomin börjar ditt oavlönade arbete med att mixtra ihop grejerna. Ingen vet varför de inte fungerar, allraminst du som inte är utbildad för dem och inte får lön för mekandet.
När du ber tjänsteproducenten om hjälp säger hon att det är fel på saken.
När du ber varuproducenten om hjälp säger han att det är fel på tjänsten.
När du ringer det som kallas service låter de som om det är dig det är fel på, medan de svingar sig i trapetser av gissningar om nya sladdkopplingsvarianter (givetvis på din telefonräkning).

Var det verkligen byråkratin Kafka skildrade? På hans tid var det relevant,men idag är det marknaden som intagits av arrogant absurditet. Den marknad som vi är lärda att bejaka, den som vi faktiskt bejakar när den fungerar som den är ämnad att fungera. På den skolboksnivå som Marx förklarat det.
Nu förstår jag varför borgarna fnyser åt marxismen. Att betala och tro att man ska få något, det liknar barnatro!

En av mina vänner är övertygad om att hennes vardagsrum och dess teknikpark är besatta av djinner. När tekniken blir magi och marxismen blir gud-som-haver, vad har du då kvar? Ett snokbo av sladdar och fakturan för dem.
Att du alltid ska betala och vanligen göra jobbet, det kan du alltid med säkerhet tro på.
Du får inget annat för det än – marknadsekonomi .

Hellre frihet än valfrihet

Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.

Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.

Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.

När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.

Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.

Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?

På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.

Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.