Eva-Britt mot toppen och Hägglund mot kulturen

För den som är intresserad av vad som tilldrar sig inom den europeiska unionen kan jag berätta att Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiet, eller i dethär fallet GUE/NGL-gruppen är nominerad till talman av en enig partigrupp. I Bryssel pågår en spännande kampanj inför den 14 juli då valet står mellan Eva-B och en konservativ gubbe.

Svenska media som annars alltid brukar hänga på när det luktar EU har denna gång inte rapporterat ett skit. Utom notisen att chansen att Svensson ska bli vald är liten.
Ja inte ökar chansen om mediauppbackningen i hemlandet sköts av sådana småskurna avundsamma minkar! Men det förstås – det är jobbigt med drivna, socialistiska kärringar som får saker uträttat.

Mer lätthanterliga politiker är till exempel lilltomten Hägglund. I en krönika på Newsmill skriver han om något han kallar ”kulturdekadensen”.
Ett så vedervärdigt ord kan bara ge associationer till ett håll, till de brunas utrensning av entartete Kunst. Men Hägglund verkar inte själv vara säker på vad han menar utan vill helst delge oss sina känslor. Han har upptäckt att kultur är viktigt, och vill att politikerna ska bestämma vilken sorts kultur som är värdefull nog att få stöd. Detta leder honom in på den gamla frågan om litterär kanon, när han låtsas att det finns somliga som vill ”gömma undan kulturskatten.” Finns det inom hela Alliansen inte en infosekreterare som kan få dem att släppa dendär tekniken att tillskriva motståndaren inbillade åsikter?

Hägglund skriver: ”De som ägnar hela eller delar av sina liv åt kulturen bär också med sig en del av vår historia. Det arv som berättar om varifrån vi kommer och vilka vi är. Det knyter ihop historien med nutid och framtid. Den skapar en gemensam identitet och trygghet, men har också förmågan att splittra och skapa oro.”
Det är lite svårt att gissa sig till vad karln vill säga med detta sentimentaliserande av kulturskaparnas samhälleliga sammanhang. Den sista meningen är en truism: kultur väcker känslor och det stämmer att den kan göra just det som står där. Hägglund påstår inte att det ena är bättre än det andra, men med hans allmänt utslätande kulturuppfattning och önskemål om statlig kvalitetsstämpel befarar jag att det är tryggheten han vill ha, inte den oroande konsten.
Så varför inte tillgripa hans egen debatteknik:
Kristdemokraterna vill förbjuda all konst de inte tycker om.
Ha!

Mer om Hägglund hos Utsikt från höjden
Om både Hägglund och Sabuni hos Ola Möller

Verka utan att synas - obeforskad överklass

Avslutade just Pontus Herins: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, en underbar titel på en fullt ut läsvärd bok. Herin är ekonomijournalisten från Djursholm som under ettpar år flyttar från innerstan till Tensta för att ta reda på hur det är. Han upptäcker att Tensta är en trevlig boplats men att han ändå trivs bäst ihop med likasinnade. Under tiden som går reflekterar han över klasskillnader, diskriminering, boendemönster och så vidare.


Jag instämmer inte med Herin i allt – i synnerhet inte när han tror sig vara den första som "vågar" diskutera segregationsproblem, vilket bara visar hur lite insatt han var från början. Men hans skildring är sympatiskt öppen och vänder på en del fördomar. Helt klart mest intressant är dock hans bilder av livet i Djursholm.

I Tensta är jag hyfsat hemmastadd och ler åt bekanta namn som om det vore en kändisspalt. Djursholm är nytt för mig, och något som författaren verkligen är väl insatt i. Här blir boken spännande som en djungeltripp: det arroganta isolatet med dess statuskamp och självtillräcklighet samt tonåringarnas fylleexpeditioner och vandalisering… vilket sanslöst ställe! Det är så man får lust att flytta dit ettpar år och skriva en bok.

Men medan Herin kunde skaffa bakgrund till sin Tensta-skildring genom att söka upp politiker, organisationer och forskare, är informationen om Djursholm ringa. När det gäller Tensta, Rinkeby, Rosengård och så vidare finns gott om stoff att ta fram, både vetenskapligt och åsiktsmässigt. Men ifråga om Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge och så vidare finns bara högst privat erfarenhet, så den som överhuvudtaget lyckas skaffa sig en bostad får svårt att få ihop sin bok. Ingen urban- eller IMER-forskning står till buds, inga arkiv med pressklipp. Fina människor lägger man inte under mikroskop.

När ska media och forskarsamhälle börja med saklig granskning av överklassen?
När ska politkerna fråga sig om detdär livet verkligen är nyttigt för dem?
Herin tog sig ur isoleringen om så bara för ettpar år. Vad de andra överklassarna verkar behöva är lite hjälp att komma in i det svenska samhället.

Recension av Herins bok fanns i SvD I april -08

Kalsingar och behå

Förvirrat kåserande om kläder och nakenhet på SvD:s idagsida.
Att ungdomar viker ut sig på nätet är fint, de har tagit makten över sin sexualitet.
Deras mammor däremot bör tänka sig för innan de går med bar mage – tänka på sin ålder och om de verkligen tål att visas upp.
Den äldre generationen ska acceptera att äta lunch i skolmatsalen med utsikt över den yngre generationens kallingar - de har ju fräscha kläder på sig! Att gamla tanter inte ska visa trosorna står inte, men säkert vore det opassande om vi nu kom på den idén.
Mellan raderna går det nämligen att läsa sig till att yngre kroppar är attraktiva för uppvisning på livets hinderbana, medan äldre kroppar inte är det. Med det undantaget att tanter faktiskt får klä sig så valkarna syns. Men inte för att tanterna tycker det är behagligt, utan för att det kan vara lite oväntat sexuellt utmanande!

Föreningen Bara Bröst kan enligt tidningen gå och dra en gammal behå över sig. Bara bröst är otrendigt och vi som ger oss på det kan bli betraktade som ”ganska hopplösa”. För de som har någonting att visa upp, som det heter, de vill vara fiiina och klär på sig till och med i bastun.

Förvirrat ja, men att vi inte klär oss för vår egen skull utan för andras genomsyrar artiklarna.

Försök som omväxling att för ett ögonblick släppa dendär favorittanken att du är ett objekt. Att din mage, dina valkar och ditt uppförande ska granskas och kontrolleras av andra, och att allting går ut på SEX.

Tänk sedan saker som kropp, luft, vatten.
Upplev sådant som frihet, trygghet, rörlighet.
Ge kroppen en chans. Utan andras ögon, begär eller motvilja.

De som vill visa upp sig kan väl sitta och tävla i eleganta baddräktsskärningar för sig själva.
Det var inte för den skull vi gick i simskola!

Dialog och demokrati

Rapporten om politiskt våld som jag skrev om igår finns att ladda ner från BRÅ:s hemsida. Där de skriver något mycket viktigt:
”Extremismens svartvita världsbild med enkla svar på svåra frågor fungerar som en magnet för vissa. Att vuxenvärlden utmanar denna förenklade världsbild är därför viktigt. Genom att föra en dialog med politiska grupperingar, nätverk och ungdomsrörelser som är för dialog och ta dem på allvar kan rekryteringsbasen minska…”
Men idag myntas också i politikens huvudfåra allt fler enkla svar, allt fler svartvita lösningar. Mediaträning betyder bland annat att du ska haspla ur dig en enrading på tre sekunder, ty längre lyssnar inte journalisten.
Om inte vuxna orkar leva i en komplicerad värld, hur kan vi då begära det av unga människor? och allra minst av de som är svikna och utanför i alla händelser.
"Föra dialog" låter lite sävligt, men det finns inget annat sätt. Ju fler som engagerar sig i demokratiska rörelser, desto färre kvar som vågar slå.

- - -
Vad demokrati beträffar har jag ännu inte sett någon konsekvensbeskrivning när det gäller tillgängligheten till Hagaparken nästa sommar. Hänvisad från den ena instansen till den andra hamnade jag på Statens Fastighetsverk, som visserligen svarar (till skillnad från regeringen) men bara kortfattat med att de inga svar har att ge, eftersom ingenting är bestämt ännu.

Med andra ord: när allting redan är klart får vi medborgare säkert med påfallande tydlighet veta vilka stigar vi inte får beträda!

På sin hemsida skriver Statens Fastighetsverk lyriskt om Haga som engelsk park, anlagd med upplevelsen som mål! SFV visar också en karta över de ljudguider som besökarna kan ringa upp från mobilen och sedan följa genom parken, bland annat förbi Haga slott.
Det står inte: Passa på i år!

Nästa år kan det vara försent, då får du stå vid avspärrningen, titta på vakttornen och tänka ”därinne håller dom en levande prinsessa”. För vissa människor är detta en höjdpunkt i livet. Det gör inte alls saken bättre.
Monarkin är fredad från demokrati, och folk trivs med det!

- - -
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park! Skriv på och sprid:
http://www.namnlista.se/haga-ska-vara-park

Krav på alla

Den 1 juli trädde nya språklagen i kraft.
16 maj skrev Olle Josephson om lagen. Den säger att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.”
Numera går det att nå den svenska regeringen på sajten regeringen.se, men mejladresserna är på fortfarande på engelska, exempelvis justice.ministry.
Detta oskick hotade Josephson att JO-anmäla om regeringen den 8 juli inte har fixat till svenska adresser.

Ska bli intressant att se om detdär med språkkrav och att följa gemensamma lagar och regler verkligen gäller alla?

- -
Säpo och Brottsförebyggande rådet har lämnat över en rapport till demokratiminster Sabuni om det politiska våldet i Sverige. Både autonoma grupper och vit-makt-miljön skildras. De förra stör den allmänna ordningen och hotar aktiva förtroendevalda, den senare har försett sig med vapen och sprängämnen, men ingen av grupperingarna anses idag hota demokratin.
I sitt allvar verkar det ändå inte vara en panikrapport.
Men ministern saknar en vinkling. Hon poängterar att vänsterextremister är lika farliga som individer i vit-makt-rörelsen (vilket hon känner bättre till än BRÅ) och kommenterar:
”Man är mer överslätande kring brott av vänsterextremister” – och vem är man?

Tills helt nyligen kartlades vit-makt-grupperna inte alls. De ansågs stabila och seriösa med sitt uniformsintresse och sitt städade marscherande. Först sedan de började åka in för mord blev de intressanta för säkerhetspolisen.
Vad Sabuni vill ha är inte samma krav på alla, utan att stämpla ut somliga.

Esteban har bloggat.

Sommarlätt

Sommarlätt läsning, brukar det kallas. När den tunna tidningen fyller ett helt uppslag med en följetong och dess jätteillustration. För att inte tala om följetongen Almedalen. Politisk rapportering som går ut på att förklara hur politiskt meningslös och medialt överdriven hela Almedals-grejen är. Ja, jag vet då inte. Har aldrig varit där. Men förväntar mig något mer kvalificerade kommentarer av de journalister som åker dit på betald arbetstid, än att de genomskådat att jippot är till mest för dem själva!
Vill de vara grävmurvlar får de alltså åka någonannanstans. Men med detta kan också jag skriva Almedalen som sökord. Allt i jakt på läsare.

Mer läsarjakt var det påstådda avslöjandet av Bo Balderson. Nu är det den stackars visdiktaren Olle Adolphson som lastas för att ha brödskrivit de mer än sommarlätta alstren. Nästa ”nyhet” är att tidningens läsare inte tror på det. Sedan när har våra uppfattningar avgjort litteraturstrider?
Han som lanserade Adolphson-Balderson-teorin skriver att det spelar ingen roll vem det är, för böckerna är så bra att de säljer av egen kraft. Som allvetande tidningsläsare påstår jag att de tämligen dåliga deckarna bara säljer när de får en avslöjandepuff.

Roligare nyhet: Nordiska muséet, Designarkivet och några andra samlarinstitutioner har lagt in foton på sina arkiverade föremål på sajten: www.digitaltmuseum.se
Äntligen får vi se sådant som de inte har plats att visa i montrar, vilket är väl värt en regnig sommardag.
Plus för sökmotor. Minus för pyttesmå bilder.

Vänstermedia!

Daniel Suhonen skriver bra om hur vänstern ska försöka beröva borgarmedia makten över tanken. Bland förslagen: starta en rikstidning för vänstern med norska Klassekampen som förebild, dra igång en radikal nättidning, bilda en radikal tankesmedja (den ska visst vara ung också!) – och resurserna? Ta från arbetarrörelse och fackförbund. Mycket viktigare än socialdemokratiska valrörelser i mångmiljonklassen.

Suhonen räknar upp flera alternativa tidningar och tidskrifter, men nämner inte Flamman. Obegripligt varför. Trodde inte det var så viktigt längre, i dessa rödgröna upptaktstider, att utesluta vänstern.

Rött hjärta har också bloggat.

Allians mot elaka barn

Vänsterpartiets Alice Åström förklarar i Aftonbladet varför vi inte kan straffa bort barn som far illa. ”Idag föreslås fotboja för barn, polishämtning till skolan, helgfängelse, hårdare straff för yngre personer…” av den borgerliga regeringen, som fullständigt förbiser att barnen speglar och reagerar på de vuxna som de mött.

Ingen föds elak. Inget barn bestämmer sig för att slåss och stjäla som en väg till framgång och kärlek. Utom det barn som inte haft framgång i annat än asocialt beteende och som inte har lyckats vinna någon kärlek av sin asociala familj.

Detta är svårt att komma ihåg ibland. När man står med ungen framför sig blir man så förbannad… och det är i och för sig inte ilska som skadar barnet, däremot att ge obehärskat uttryck åt den. Men det som skadar värst är en iskall, utifrån kommande, kränkande bestraffning eller order.
Detta tycks vara svårt att komma ihåg också för de politiker som mera sällan träffar barn och därför ser dem som ett lätt och billigt utlopp för den samhälleliga frustrationen över sådant som går dåligt. Hårdare tag går alltid hem. I varje mobb.
Det är av det skälet som folkvalda representanter hela tiden måste ha det klart för sig: barn gör inte något annat än det vi vuxna lärt dem, i enlighet med slutsatser dragna ur vårt beteende.

Barnen tillhör sina familjer. Statliga representanter kan inte gå in i hemmen och härja. Men när någonting behövs, något som balanserar situationen, som ger barnet hopp och mod att förändra åtminstone sig själv – då finns bara en sak att föreslå: En välfärd som har råd att omge barnen med fler friska vuxna. Mer personal. Olika funktioner runt barnet.
Ju fler vi blir, desto större är chansen att barnet finner någon som orkar älska och leda.

Det vet Åström, det vet vänstern, det vet säkert en och annan borgare också. Men de senare har ingått en allians som är beroende av hårdföra billiga lösningar mot dem som inte kan försvara sig.

Allians för småaktighet

Ingen förändring har skett sedan intyg vid vård av barn infördes. Det har blivit mer administration och trist stämning, men lika många vab-dagar tas ut.
Alltså var misstankarna utan grund, är min reaktion.
En annan tolkning är Aftonbladets: "Fusket minskar inte".
Inte den småborgerligt gnidna inställningen heller!

För övrigt: När skolan fyller i ett intyg på att barnet verkligen är sjuk, har jag alltid en känsla av att vi överträder våra befogenheter. Jag kan intyga att barnet inte är i skolan, att hon är sjukanmäld. Men för att diagnostisera sjukdom krävs en läkare. Trots våra intyg kan alltså det berömda fusket (som alldeles för många är övertygade om att alla andra sysslar med) pågå hej vilt därhemma; barn och föräldrar i maskopi.

Nä usch. Regeringspolitik må vara stram, men inte småaktig.
Men ”Tji fick ni” säger Tobias.

- - -
Följ händelserna i Honduras via Flamman!

Sälj hela skiten

Har just avslutat Sälj hela skiten! – en rapport om privatiseringarna under de senaste trettio åren. Författarna Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson, Kent Werne går igenom de nyliberala idéerna, Thatchers försök att ”förändra själarna” i Storbritannien, den blygsamma början i Sverige med entreprenadtjänster inom kommunen, fram till dagens hårt privatiserade marknad där sjukvård och kunskap är varor som kan väljas eller avstås, och vilkas syfte är att ge vinst åt företaget.

Ett exempel: ”Det största skolföretagen i Sverige, AcadeMedia AB, gjorde 2007 en vinst på 110 miljoner kronor, vilket motsvarar kostnaden för att anställa ca 250 lärare. - - - Attendo Care gjorde 2007 en vinst - - - som hade räckt till att anställa drygt 250 undersköterskor. Vinsterna kommer till största delen från skattemedel. Absurditeten i att aktieutdelningar sker på bekostnad av vårdkvaliteten för senildementa äldre, förstärks av att den stor del faktiskt betalas av de äldres barn via deklarationen.”

Boken är lättläst, även om den innehåller en del upprepningar och omtuggningar vilket är naturligt med tanke på att flera skribenter arbetat med den. Den är något att läsa för dig som undrar hur det kunde gå så här illa med våra gemensamma tillgångar, eller för dig som tror att du är ensam om att må dåligt som kund i det konkurrensutsatta marknadssverige.
Kanske viktigast: boken är ett försök att samla till motstånd och ingår därmed i "kampen om tankeherraväldet" som Gramsci kallat det.

Mer i privatiseringsämnet finns på bloggen Säljhelaskiten.

Boken kan köpas på Ordfront

Truismerna haglar

”En myt att elever inte vill ha kunskap” skriver lärar- och elevfackliga ordförandena, med anledning av en färsk undersökning.
Vet inte varifrån myten kommer, men när jag gick Lärarhögskolan på 70-talet gjorde utbildarna allt för att lura på oss diverse knep, trix och manipulationer som skulle få barnen att lära sig utan att märka det själva eftersom det togs för givet att de inte ville! Jag trodde den synen var passé för längesedan. Min generation lärare utgick ifrån barnens nyfikenhet, vilja och energi. Det lyckades int alltid. Men att man måste smyga eller tvinga på barn kunskap är en idiotuppfattning i konservativa kretsar.
Problemet i skolan handlar om att inte sabotera barnens vilja att lära med dötråkiga lektioner och fyrkantig rätt-eller-fel-metod. Eller att hämta in de barn som förlorat förtroende för vuxna och utgår från att vi vill dem illa.

Med svårförklarlig triumf konstateras i artikeln att barn vill ha bra lärare! Men snälla, det vet vartenda barn att barn vill. "Snäll och rättvis och lär ut bra" är vad de brukar säga i enkäter. Alla pedagoger är inte sådana - dethär är ett svårt jobb - och kanske är det bara det som lärarfacket vill påpeka.

Se även Stockholmsvänstern

Honduras och bruksorten

Det har varit statskupp i Honduras. Frasse skriver: ”Folk på gatan skriker till militärerna att de också tillhör folket och inte bör stödja kuppmakarna. ” Så sant – och militärerna skulle kunna skrika tillbaka att deras enda inkomst kommer från att göra vad de gör. Så avskyvärt är det.

Manifestation 29 juni kl 17 utanför Honduras ambassad, Stjärnvägen 2, Lidingö

---

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, talar i Almedalen. Det gör hon rätt i.
”Kanske är det meningen att vi för alltid ska acceptera en hög arbetslösheten, sämre arbetsvillkor och att skolan och vården inte kan erbjuda mer än det absolut nödvändigaste.
Men själva idén med den svenska välfärdsmodellen är att man ska kunna få och kräva det där lilla extra. Regeringen tycker att det är fräckt. Då skulle jag vilja be att få påminna om generösa bonussystem och skärgårdspalats. Det är fräckt. ”
Ida nämnde också den bruksort som hon kommer ifrån, och bekymren som finns där. Jag körde igenom stället idag och kunde se somriga tecken på bekymmerslöshet - en badplats, en mötesplats, småstadsliv och snack över cyklarna. Inget av detta är sådant som regeringen Reinfelt ska ha tack för.

En bra mix. Ähum.

Har skrivit till Reinfelt, till Solnas politiker och till Länsstyrelsen om Hagaparkens framtida tillgänglighet. Blev hänvisad till Slottsförvaltningen och skriver till dem nu.

Det enda svar jag hittills fått är från Solna-Moderaterna, som vill se ett Solnas Drottningholm där naturskönhet, kungligt residens och engelsk park förenas.
Med tanke på allt som Moderaterna brukar vilja se är en superpark inte det sämsta.
Men mina frågor gällde inte visionen, utan konsekvensbeskrivningen.
Och den var nog det mest kortfattade jag läst i den vägen:
”en bra mix”, ”en positiv upplevelse för alla parter”.
En avspärrad och övervakad bra mix???


Du kan skriva på namnlistan för ett öppet Haga som finns här

En som också bloggat är Fotosidan

- - -
Från parkvisioner och bevakning är steget inte långt till... Michael Jackson. Lite tomt blir det allt, eftersom hans talang inte bara var sången utan också att verka så helkoko så det blir rörande.
En liten anekdot: vid 80-talets utgång lyssnade jag på ett musikprogram i radio som skulle spegla det gånga decenniet, men tillfrågad om vad de tog upp kom jag inte på nånting mer än: Det var Michael Jackson... och Michael Jackson... och Michael Jackson...

Namnlista för Hagaparken

Ett upprop för medborgarnas fria rörlighet i Hagaparken:

http://www.namnlista.se/haga-ska-vara-park

Hurra!

En seger för kvinnokroppen, det är vi inte bortskämda med! Men nu har Malmö fritidsnämnd som såvitt jag vet den första i landet fattat beslut om att ändra klädkoden i simhallar. I Malmö får kvinnor simma utan en gummisnodd runt överkroppen!

”Kvinnors bröst är inte mindre anständiga än mäns” påpekar Sanna Ferm som står bakom nätverket Bara Bröst. Hon tycker att folk får vänja sig. Helt enkelt.

Så mycket skit som vi år för år vänjer oss vid kan verkligen inte kvinnobröst vara det värsta, inte heller en frihets- och jämställdhetsreform.
Hurra.

Mer eller mindre vanvettiga argument för & emot finns här.
- - -

Mera hurra för människor som berättar och visar bilder från platser där jag inte är. Som nu Gustav Landström på Västbanken.

Försommar före förändringen - Haga

En joggare på stigen framför Haga slott... vem vet hur länge förortsborna kan skaffa sig försommarmotion på detta vis?

Här är gamla vaktkuren. Stängd och obemannad. För hur länge?

Vad säger lagen om ingrepp i nationalstadsparken?
"I nationalstadsparken är varje åtgärd som på något sätt, aldrig så litet, gör intrång i parklandskap eller naturmiljö eller skadar det historiska landskapets natur- eller kulturvärden i övrigt förbjuden.Vidare är skyddet för andra områden än nationalstadsparken inte något hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet. Detta undantag från skyddet gäller enligt 4 kap. 1 § inte för nationalstadsparken. Nya hus eller vägar eller annat kan vara av hur stor betydelse som helst för tätortsutveckling eller näringsliv. Inom nationalstadsparken är de ändå förbjudna.

Förbudet mot intrång betyder att nya byggnader eller nya anläggningar (t. ex. vägar, parkeringsplatser, ledningar) inte får ta i anspråk någon del av parkytan som kan betecknas som parklandskap eller naturområde. Komplettering av befintliga byggnader och anläggningar är inte utesluten, men här gäller att någon skada inte får orsakas på det historiska landskapets natur- och kulturvärden."

Men vem säger att Haga är så märkvärdigt då? Tja, Garden Society i England anser att den är i så ypperligt skick att den utsetts till ett av de bästa exemplen i världen på s.k. engelsk park.

Hur religiös jag är kan nog bara Gud avgöra

Jag gjorde Humanisternas test för att få veta om jag är religiös!? Nåja, det vet jag utmärkt väl. Frågan är hur humanisterna kan veta det, eftersom de tycks ha problem med själva företeelsen religion. Det är som att sätta mig att döma i hockey.
Testet rubriceras ”Hur religiös är du?” och sedan i mindre text: ”Och hur tycker du att samhället borde förhålla sig till religion?” Två frågor som ständigt blandas ihop, både av humanister och många troende.

Av testet att döma innebär religion för humanisterna en regelstyrd bokstavstro med traditioner som ska följas och en moral som står över andras. Humanisterna har bestämt sig för att en religiös person är inskränkt, självgod och intolerant. Att bli religiös i deras test vore alltså närmast en förolämpning! Men faktum är att det räcker med fåtalet frågor med andligt innehåll för att jag ska få ett riktigt resultat: ”Du är religiös. Samtidigt (min kurs.) tyder dina svar på att du har ett öppet sinne” - en kommentar som inte precis tyder på detsamma.

Avslutningsvis vill de ha pengar till Humanisterna! Rena Frälsningsarmén!

På Humanistbloggen ser jag ett bra inlägg med kritik från en av deras egna: ”Sekulär humanism håller på att bli liktydigt med ateism och religionskritik.” Ett sekulärt samhälle är vad både Humanisterna och jag vill ha. En ateistisk verklighet är något jag inte kan föreställa mig.

Bloggaren fortsätter: ”Att vara sekulär humanist är att värdesätta frihet, jämlikhet, fritänkande, vetenskaplighet, vårt medfödda förnuft och vår instinktiva medmänsklighet.” Men för mig låter allt tal om instinktiva egenskaper som rena trosfrågor. Medmänsklighet måste läras in, och detta är sann humanism.

Vad förnuftet beträffar är det möjligen medfött, men när jag märker i vilken grad det förslöas och förflackas i ett konsumistiskt mediasamhälle som vårt undrar jag verkligen hur någon kan få det till att en farsot för mänskligheten skulle vara - en aning av andlighet?

Semesterexistensialism

stod det på skylten. Det inger hopp.

Vi har också inskriptionen:

Samt vägskyltarna:

Angershestra

Skärkehylte

Ucklum

En trollramsa av ortnamn. Möjligen på svenska.

Hemligt i Haga

Tack till Alieninlandskrona för länken till en Expressen-artikel, den första mediala text jag sett som inte hyllar Victoria Bernadottes drömhus utan tar upp de avspärrningar och säkerhetsinstallationer som jag hela tiden har hävdat måste genomföras i Haga.
Men vi får inte veta så mycket i artikeln, för planerna är hemliga.
Måste vara därför jag inte får något svar från ansvariga politiker om konsekvensbeskrivningen heller. De gick i prinsessrus och tappade greppet om både miljöbalk och medborgarnas intressen.
Även Aktuellt från ett kafébord har bloggat

LITE till om Haga före semestern

Tar semester några dagar med osäkra uppkopplingar.

Du kan läsa exempelvis Alliansfritt Sverige så länge.

Bifogar en bild på mellersta Koppartältet. Så att du inte glömmer förortsbornas behov av skönhet och rörlighet och växtlighet -

av Hagaparken.

Skriv till Reinfelt, Kf Solna eller Länsstyrelsen Stockholms län och begär konsekvensbeskrivning.

Glad midsommar!

Hur är det planerat i Haga?

Nej jag förstår fortfarande inte hur det är planerat för säkerheten kring Victoria B:s inflyttning i Haga. Grinden i gallerstaketet är fortfarande öppen - hur länge?

Det är därför jag efterlyst konsekvensbeskrivningar från regeringen och Solna-politikerna.

Lilla grusvägen leder in i parken bakom Koppartälten och går ända fram till slottstrappan. Var ska den stängas av? Behöver den asfalteras?

Det finns en redan asfalterad körväg från andra hållet, den löper längs med Koppartältets kaféer och Pelousen. En sträcka som gjord för barn att vinka åt prinsessan, för stalkare att hänga sig på bilen, och för lejda mördare att göra sitt jobb.

Gallret runt slottstomten går att klättra över i de täta dungar där löv och grenar sträcker sig över staketet eller stora stenblock ligger i närheten. Innebär det att naturen här måste rensas upp?

Gallerstaketet sträcker sig på ena sidan slottet ner till Brunnsviken, men på andra sidan hänger det ihop med tjänstefolksbostäderna. Förhoppningsvis har man tänkt låta allmänheten nyttja gångstigen nere vid vattnet, men hur man än väljer att lösa detta måste ny avspärrning uppföras över hela ängen framför slottet.

Det går inte ihop med Miljöbalken:
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Det dunkla sunda förnuftet

Förslaget till ny skollag hyllas av SvD:s ledare som enbart ”sunt förnuft”. Och precis som sunda förnuftet säger den egentligen inte så mycket.
- Att kraven ska ställas på skolan, inte bara på barnen, är något jag som vänsterpolitiker länge hävdat. Därför är det riktigt att Skolinspektionen ska kunna ingripa mot skolor som inte utför sina uppdrag. Det ska bli ett system med sanktioner i sex steg där det första är anmärkning, det sista stängning. Men anmärkning (”påpekande”) är vad vi har idag, och stängning är extraordinärt och kan bara tillgripas vid uppenbara missförhållanden som kvarstår efter flera skolledarbyten. Vilka är då stegen i mitten? Minskade resurser? Det vore en kännbar sanktion men stryper onekligen förbättringspotentialen.

- Avdelning sunt förnuft är det verkligen när ”det ska anmälas till rektor om man befarar att en elev inte klarar målen. Rektorn blir dessutom skyldig att se till att elevens behov skyndsamt utreds.” Det är vad som ingår i vardagligt, att inte säga alldagligt pedagogiskt arbete. Uppföljning, diagnos, kartläggning, åtgärd. Bra att lagen ställer krav på skolor som inte utför det mest elementära, men risk för ytterligare byråkratisering av lärarnas arbete.

- En annan dunkel punkt är föräldrarnas nya överklagansmöjlighet om de inte är nöjda med ett åtgärdsprogram. Tanken är riktig, att skolan ska ha ögonen på sig för att göra sitt yttersta för att barnen ska lyckas. Men tyvärr är problemet många gånger att föräldrarna inte vill medge att barnet behöver hjälp och hellre byter skola när det börjar ställas krav. Ska den verkligen stärkas, föräldrarnas rätt att slå ifrån sig när barnet åker fast för snatteri eller mobbning?

- Nu ska privatskolorna också ha timplaner och kursplaner (även om det för den allmänna bildningsnivån vore bättre om en timplanelös skola på nytt aktualiserades). De konfessionella privatskolorna får inte längre förkunna sin religion, vilket de inte fick förut heller men gjorde ändå. Vidare får de rätten att ifrågasätta fördelningen av skolpeng. Hör Björklund: ”Jag kan inte hävda att kommunerna trixar med skolpengen, men tillräckligt många friskolor säger att det är så.” Mannen är en katastrof ifråga om faktaunderlag. Kan man hoppas på att det ”sunda förnuftet” får råda ett steg till, så att förändringar på motsvarande sätt genomdrivs på grundval av vad många kommunala skolor säger? Nämligen att privatskolorna raggar elever genom påtryckningar, att de har förtäckta intagningsprov, att de saknar plats för utelek, att de undervisar mot evolutionsläran och saknar jämställdhet...

- Slutligen var det rätten och skyldigheten för var och en att delta i alla ämnen inklusive idrott och sex- & samlevnad. Självklart. Hur ska den upprätthållas? Mindre självklart. När det som ofta gick att uppnå med förhandlingslösningar ska genomföras med tvång öppnar vi utgångsporten mot privatskolorna. Eller demoraliserar de unga genom att föräldrarna uppmuntrar dem att skolka.

Det är föräldrarna som har makten över sina barn. Sunda förnuftet säger att så måste det nog vara. Men då får man också leva med en skola som har svårt att upprätthålla normerna och fatta beslut som känns obekväma för ambitiösa familjer.

Andra som bloggat:
Christermagister om Komvux och betyg
Annarkia om elitism
Hell-man om Björklunds effektsökeri och ofinansierade förslag

Nu heter den kunglig

1994 blev Hagaparken nationalstadspark. I år har tre kommuner; Lidingö, Solna och Stockholm tillsammans med hovet och Länsstyrelsen beslutat att den ska heta Kungliga nationalstadsparken!

En park må väl heta vad som helst. Men vad som helst får inte äga rum i den. Miljöbalken 4 kap par7 säger:

"Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas."

Jag vågar påstå att det är ett intrång om Victoria Bernadotte med familj ska köra bil genom parken!

Har frågat Solna kommun om konsekvensbeskrivningen.

Tantpoäng

Framtiden tillhör tanterna, utbrister en SvD-kolumnist i min ålder förhoppningsfullt.
Idoltanten som givit hopp åt henne är Marit Paulsson.
Marit som är för välfärdssamhället och representerar Fp som är emot det.

Om tant är den enda merit som behövs, finns också Eva-Britt Svensson.
Men hon har inte bara åldern för sig utan även ett politiskt program.

Om framtiden tillhör politiska virrpannor blir jag lite orolig.

Bästa kommun på demokratiskalan?

Bästa kommuner att bo i koras av Fokus. Danderyd och Vellinge står högt i kurs. Bland annat är de privata förmögenheterna störst där. Som av en ren händelse har dessa kommuner också låg arbetslöshet, lågt behov av försörjningsstöd, hög hälsonivå och utbildning, och så vidare. Samma kriterier som när man beräknar utsatta områden. Men med den skillnaden att Fokus vinklar det som att det är dugliga moderata kommunalråd som styrt till det så fint.
Finns det ett ställe som är så bra att bo på att min privatförmögenhet fördubblas av det lovar jag att flytta.

Solna ligger väl till på listan, vilket inte förvånar mig. Det är en välskött, trivsam kommun. Hedemora ligger långt ned, vilket förvånar mig oerhört. Det är nämligen också en välskött, trivsam kommun. Men privatförmögenheterna är inte i närheten av skåningars eller stockholmares.

Men Solna tar i så de spricker. Hela Fokus’ baksida är en annons – se bild. Med anspelning på nationalsången (som faktiskt inte handlar om konungen!) visas en bild på Haga slott (där Victoria B. ska flytta in) och i marginalen texten ”Kungliga nationalstadsparken”.
Heter Hagaparken så? Har den alltid hetat så eller heter den så nu eller kallar Solnas informatörer den så? Det är något jag gärna veta innan jag spricker, jag också.

Solna är en bra borgerlig kommun. Därför bör de för att behålla sitt goda rykte snarast ta fram en konsekvensbeskrivning av hur medborgarnas park kommer att påverkas av det kungliga inhoppet och låta den undergå demokratisk granskning.

De kungliga står utanför demokratin. Kommunalpolitiker gör det inte.

Att räknas eller inte räknas

Tydligen räknas jag inte. Strax efter EU-parlamentsvalet fick jag en enkät där något nyhetsföretag ville veta om jag hade förtroende för Lars Ohly. Förstod inte riktigt sambandet - partiledaren har inte gjort mer eller mindre än någon annan för detta usla val - så först tänkte jag inte svara, men kom strax på att allt kan användas för att komma åt vänsterledaren.

Så jag svarade att jag har förtroende för Ohly. Men det räknas inte.

Att 30 av 1300 saknar förtroende för honom ansågs av DN vara en stor nyhet. Hur många som svarade på mitt sätt får vi inte veta. Vi räknas inte.

Enligt DN skulle deti vara 30 tillfrågade som ”kräver Ohlys avgång”. Men såvitt jag minns var den frågan inte med i enkäten. Betyder det att DN hittar på, eller att utfrågarna ringde upp några utvalda för kompletterande frågor?
Det lär vi inte heller få veta, vi vars åsikter inte räknas.
Eftersom vi förstått att oberoende media innebär att man kan skriva lite hur som helst, oberoende av proportioner.

Läs Magnus Ahlkvist för sans och balans!

Intresse bakom

Blev orolig igår när jag läste om vindkraftens masslakt på fåglar. Läste sedan Effektmagasinet som erbjöd både fakta och rimliga proportioner.
Vindkraft dödar fåglar. Det gör även sorkar, katter, bilar, fönsterrutor och kraftledningar, och rotorbladen utgör inte det största hotet.

SvD följer upp idag med ännu ett hotscenario av vindkraften som byggs i värdefulla skyddade områden och rena naturreservat och saboterar våra sista sällsynta ödemarker.
Men läser man riktigt noga är det inte vindkraften som är farlig för nationalparkerna. Kraftverken behöver byggas där det blåser mest, ty ”med en starkare euro, fallande elpris och mindre betalt för elcertifikat minskar vinstmarginalerna för vindkraft”.
Profiten, det är den som driver fram naturvidriga lösningar.
Det är som vanligt, med andra ord. Och starka intressen från kärnkraftslobbyn anas bakom artiklarna.

”Intresse bakom” anas också i Liljevalchs' sommarutställning om IKEA. Med en sponsorsumma om 3 miljoner.
Visst kan man göra en utställning om hur design och material, marknadsföring och prissättning utvecklats inom detta jättelika företag. Granska dess påverkan på vår miljö såväl inne som ute. Men av tidningsartikeln att döma är det inte detta Liljevalchs gjort. De har helt enkelt ställt ut prylar från IKEA. För att locka folk. Som sedan lockas till de stora varuhusen söder och norr om Stockholm där man får köpa prylarna, antar jag.
Som om vi inte snart har köpt nog. Eller sett nog med fula grejer utan att behöva ha dem på museum också.
Eller om det vi ser är det rörande förhållandet att liten fristående kulturinstitution kan hjälpa gigantisk multinationellt företag att gå runt!
Tack tack, puss puss!

Läs även Pamflett om mer eller mindre rättvis kritik av vindkraften
eller Stockholmsvänstern om IKEA, reklam och kultur

Nationell försäljning

Dagens understreckare ger olika aspekter på hur man med olika medier arbetar för att göra hela nationen till ett varumärke. Reklamfilmer med havsbad och slåtterängar ska sälja svenska varor, dra hit företag och turister. Någon funktion fyller det kanske - men när pr-byråer på fullaste allvar börjar söka schabloner, metoder och till och med gemensamma värden till det som de med ett eget språkbruk kallar ”nation branding”, då har det fått orimliga proportioner med massor av pengar inblandade, då är spelet på allvar.

Är detdär tramset något att bry sig om? Varför inte låta de ytliga krämarna leka ifred när de investerar miljoner i att kladda med språket? Behöver jag som intellektuell lyfta ens ett ögonbryn?

Jo: ”Att enas om en nationell identitet är något av en postmodern mardröm” står det i artikeln.

Mardröm var ordet när normen sätts efter säljbara stereotyper, en strategi som framgångsrikt används också av totalitära regimer.
I allt-går-att-köpa-samhället blir det allvar av när bild och innehåll flyter samman och det inte är lönsamt att fundera över vilketdera som var det riktiga.
Med marknadsföring som allmänt accepterad yrkesgren, till synes utan skugga av ideologi, upplöses avskyn för Goebbels-typerna. Då avpolitiseras nationalismen och blir till inbytesvara, en produkt som andra.

- - -
Om oskicket att ideligen tala utrikiska, se Den röde condoren om engelskans utbredning

Mer eller mindre extrem höger

Många av de högerextrema gör sitt bästa att komma undan anklagelser för rasism genom att prata om kultur. De erkänner alltså inte uppdelningen i biologisk rasism och kulturrasism och bortser ifrån hur den senare fick starkt genomslag efter andra världskriget, när den biologiska var körd i botten.

Bloggkollegan vid ett Kafebord påminner dock om att den biologiska rasismen också lever vidare, så även inom Sverigedemokraterna. I hans blogg finns citaten, här är enbart hans sammanfattning:
”Parasiter. Maskar. Friska svenska barn. Sjuka utländska. Sopsäck. Hundar.
Evolution. Nationellt självmord. Karantän. Nationellt genetiska fonden.”

Visst är det bra att Piratpartiet avstyrde att SD fick representation i EU-parlamentet. Men piraternas lockelse förhindrade också en bättre vänsterrepresentation, och rasister och fascister hade valframgångar över hela Europa. Och de klassiska högerkonservativa partierna stärkte sin position på den klassiskt utslätade socialdemokratins bekostnad.

Detta får inte kallas för ”30-tal” eller en tillfällig konjunktursvacka.
Detta är Europa – efter några decennier av demokrati och solidaritet som kanske bara var en paus efter kriget, trots allt.

I vallokalsundersökningen sa väljarna att freden är en viktig fråga. Men de hoppas på att krigspartierna ska erbjuda den, så det tycks vara en fred mot.

Lugnet hemma på gården. Innanför murarna.

Gud och klassförakt har inte med varandra att göra

Häpp, så var det dags igen - varje år ska det diskuteras var skolorna bör hålla sin avslutning! Göran Hägglund skriver visserligen att han inte har någon åsikt om var skolavslutningar bör äga rum, sedan fyller han en hel spalt med lulligt enhetsklet samt baktaleri av oss som anser att sekulärt firande lämpligen inte begås i gudstjänstlokaler.

Hägglund tror att vi som föredrar allmänna lokaler för allmänna sammankomster hyser en ”oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet”. Detta psykologiserande ska han lägga av med NU.
Den tidiga arbetarrörelsen byggde sina egna Folkets hus, och den sena grundskolan har sedan många år skapat sina egna traditioner utan oro, och utan att be kyrkan om lov.

Nu menar ändå Hägglund att det duger att vara i en rymlig skolaula, väl medveten om att gemensamma samlingslokaler nästan enbart står att finna i den urbana överklassens gamla stenskolor. Det är alltså lantisar, förortskids, arbetarungar som ska fylkas i kyrkan. Saknar de samlingsrum i sina baracker står för dem ”valet mellan en nödtorftigt smyckad idrottshall och ortens kyrkolokal - - som i sig själv oftast andas både högtidlighet och tradition” säger Hägglund.
Märk väl ordalydelsen: nödtorftigt smyckad. Kulturlösa barn och deras stressade lärare kan i Hägglunds ögon inte åstadkomma någonting vackert, nej i bästa fall bjuder de till med det nödtorftiga. Tron att de bara går där i sitt skräp och åtrår de andras traditioner är ett tydligt uttryck för klassförakt:
Släng ut pöbelns girlanger och syrenbunkar, hoppa på deras hoplånade mixerbord, stick hål på deras blågula ballonger och trampa ner deras röda rosor från torget i skolgårdsgruset!
Sätt dem sedan i kyrkbänken och låt dem gapa dumt på guldglansen hos döda helgon. Så ska fattiga barn tas!

”Vi behöver mer av gemenskap och gemensamma värderingar”, skriver Hägglund, därför inbjuder jag honom generöst att vilken dag som helst dela arbetarrörelsens värderingar om solidaritet och gemensamt skapande. Vill han komma till himlen finns inte en minut att förlora!
Men så blir det nog inte.
Förmodligen är Hägglund alldeles för orolig för vad konservativa kristdemokrater tycker och tänker. Om de icke gemensamma värdena kultur, arbete och stolthet.

Valanalysen avstod jag ifrån då jag fann en utomordentlig på Approximation.
Du kan också läsa vad Ohly säger om bakslaget.

valvaka

Det började bra i försommarsolen utanför biblioteket...

... och slutade på lokalkrogen vid Näckrosen med storbildsteve

vår ordförande Marielle behärskar flera medier samtidigt!

Men siffrorna dalar...

även om demokratins väktare fortfarande sitter och räknar!

Haga betyder mer

I en oändlig lång artikel i kulturdelen går SvD helt och hållet in för prinsessor. Fyra flickor bodde i Haga och var lockiga och söta, är inte detta en kulturnyhet så säg?
En skribent som jag väntat mig betydligt bättre av har inget mer att säga än att vi alla är präglade av systrarna Bernadotte, men att prinsessor inte är lyckligare än andra utan det är vi som blir lyckligare för att de finns. Och därför (ett något oklart orsakssamband) har Victoria börjat locka turister till Haga redan innan hon flyttat in!

För det första präglades min barndom i Solna inte av några prinsessor. Mycket könsrollsidioti fick vi i oss, men inte via familjen Bernadotte eftersom våra egna familjer väl visste hur flickor skulle vara. Min barndom präglades däremot till stor del av närheten till Haga som fritt strövområde. Jag vill ha det kvar.

För det andra har det alltid kommit turister till Haga. På grund av Bernadotter, Gustavianer och Bellman, på grund av parkens fägring och på senare år tropiska fjärilar. Möjligheten att njuta av nationalstadsparken kommer att bli drastiskt försämrad när en kronprinsessa med entourage drar in, kör bil på stigarna, privatiserar tomten och bevakas av terroristjägare.

Det är inte prinsessor som skapar lycka åt folket. Det är grönska och växande liv, det är minnen och tradition, det är berättelser om vad som utspelats på märkvärdiga platser. Medan murar, taggtråd, beväpnade vakter och övervakningskameror skapar olycka och otrygghet. Ska det vara så förbannade svårt att se hela bilden?

Och inte en till som säger ”det blir nog inte så”! Visa planerna istället, det är faktiskt allt jag bett om i återkommande insändare.
Jag har också bett SvD:s kulturchef om ett kulturhistoriskt reportage från den värdefulla parken. Det var inte dagens dravel jag menade.

Internationaldagen (nu med bild)

I Sigtuna, den tusenåriga vikingastaden inne i en vik av Mälaren, finns ett riktigt fint litet museum.
Oden i älghorn, den återgivning som blivit klassisk för generationer av skolbarn.
Bysantinska fynd som visar gammalt handelsutbyte, värdefulla yttre impulser, kulturinspiration.

Samt en tillfällig utställning av utsökta kurdiska dräkter i gethår, linne och silke.

I den nordiska trästaden finns kaféer med namn från Elsa Beskow som serverar chai med muskot eller strömmingsmacka, medan butikerna erbjuder GANT och hemslöjd. Sedan kör vi hem min lilla japanska bil förbi ett kinesiskt buddist-tempel på en industritomt i Rosersberg, och Jarlabankes bro i Täby.

Kultur är liv.

OFIRA

Vet du inte vad du ska göra på nationaldagen? Mitt förslag lyder: ofira!
På den tiden jag faktiskt firade den var det vardag. Flaggan hissades på skolgården dit vi gick ut och hade prisutdelning och sjöng. Hur trevligt som helst.
Men det räckte inte till för dem som har makten. Alla partier utom V och Mp bar på den skumma känslan av att vara trampade på tårna för att de inte fick gå på stan och vifta med flaggor på bästa arbetstid. Så de pådyvlade oss en helg, en arbetstidsförlängning, och en manifestation som enbart göder den växande nationalismen.
Ofira, alltså.

Vet du inte hur du ska göra när du ofirar? Mitt förslag lyder: läs Jessica Kempes två utmärkta artiklar om nationalism, konst och kultur!
Ett intresse för de sköna konsterna låter oskyldigt humanistiskt, men i Sverigedemokraternas (och andra nationalisters) fall avslöjar det den nära bindningen till rutten rasbiologi.
Numera kallas ras för kultur, men andan är densamma: separera och isolera! Det som nationalisterna tror är medfött svenskt ska vårdas och pysslas om. Resten ska fördömas, och det görs med besked. Gränsöverskridanden kallas osunt, urartat.

”Sverigedemokraternas särartsindelning är ingenting annat än ett - - försök att komma förbi herrefolksrasismen och det gamla rasbegreppet genom att pressa in kulturen och mänskligheten i en trendig ekologi.”

Men nationaldagen har väl inget med rasism att göra? Den är väl bara en trevlig folkfest?
Det skulle den ha kunnat vara om folket fått festa bäst det ville.
Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.

Se också Jens Holm om ett eventuellt samarbete mellan M och fascisterna

Ja eller Nej, EU eller Europa

Ja eller nej till Europa var en egendomlig rubrik på en debatt om EU. Men det tog Ohly itu med på en gång: Man kan inte säga nej åt en geografisk enhet! Vi säger nej till att ge bort makten till byråkratin i Bryssel, unionen är ett system utan demokratisk kontroll.

Det var alltså EU-debatt mellan Lars Ohly (V) och Jan Björklund (Fp), på gamla fotbollskrogen Kvarnen på Södermalm. De började med miljöfrågorna. Björklund tycker att Fp är ena hjältar på koldioxidkrav, och Ohly påpekade att man kan kräva hur mycket som helst men i EU är ändå miljön underställd den fria rörligheten för företag.

Björklund pläderade för medborgarnas fria rörlighet, och Ohly höll i och för sig med, men påpekade att den enbart fungerar med kollektivavtal, annars leder det till lönedumpning och ökade klyftor. Om detta hade Björklund inget annat att ta till än att ”ett parti som skickade hyllningstelegram till öst-Europas kommunistiska diktaturer vill nu inte ha deras arbetare här!”
Som Ohly sa, ett nytt lågvattenmärke i debatten. Han hade just sagt, och upprepade, att fri rörlighet är progressiv men att det måste råda rättvisa villkor!
Björklund ville gärna prata frihet. Inte rättvisa.

-Är ni för sänkta arvoden för EU-parlamentariker? frågade moderator (en från varje parti).
- Ja, svarade Ohly.
- Ja, svarade Björklund.
- Men ni röstade ju för höjningen! var Ohly på som en flugsmälla.
Moderator sa att dethär var bara en ja-nej-fråga, så Björklund måste få svara som han tycker.
Det tyckte vi vänsterpartister var ganska roligt. Klart att karln får svara som han tycker. Vad spelar det för roll om hans partigängare röstar så som unionens stora tycker?

Ohly pratade demokrati, miljö och feminism. Björklund gick i barnskor, valde personexempel, vädjade. Sen hittade han ett till synes starkt kort som fick folkpartisterna att jubla: "Vänstern kräver respekt för folkomröstningen om emu men dom vill ha en ny folkomröstning om Sveriges utträde ur EU! Vem är det nu som inte visar respekt?"
Ja inte är det vänstern. Som aldrig krävt någon ny folkomröstning om Sveriges medlemskap. Däremot om Lissabonfördraget.

- Vi tror på samarbete, vi vill samarbeta! ropade Björklund med närmast magiska övertoner.
- Vi är inte emot samarbete vi heller, sa Ohly torrt. Under demokratiska former.

Det märktes att vi var på en gammal fotbollspub eftersom vi i publiken ropade BRA och JA och även BU när det passade oss. Men folkpartisterna hade släpat med sig plakat in på Kvarnen, som om de tänkte begå någon tillståndsvidrig demonstration. Det såg lite lustigt ut.

Det var några frågor som aldrig ställdes. Inte dagsaktuella, men viktiga för den som tror att debatten gällde Europa:
Har unionens företrädare gjort upp med sin historia?
Är borgarna stolta över Europas historia?
När kommer ursäkten för kolonialismen från EU:s starka medlemmar?
eller, innan någon kryssar:
Vilka folkmord förknippar du i första hand med Europa och hur tänker du hantera skuldfrågan?

Se även Vänsterpartiet

Om det nu blir så

Det är olämpligt, klumpigt, fel och förbannat skadligt för det rödgröna alternativet.
Men om det nu blir så att majoriteten spricker i Sundbyberg, då beror det på socialdemokrater som bara inte kan låta bli.

Finns det allmännyttiga bostäder att sälja så gör man det.
Medan man försäkrar att just det är det bästa sättet att försäkra vår lilla stad om ett blandat boende i alla kommundelar.
Att utförsäljning skulle vara enda villkoret för nybyggnation säger inte ens fastighetsbolaget.
Det är socialdemokrater som säger det, därför att det motiverar att de precis bara gör som de behagar.
Just en snygg uppfattning om samarbete.

Varenda förbaskade liten hyreslägenhet som ska byggas i denhär lilla stan har Vänstern förhandlat fram.
En och annan försäljning har vi också gått med på. För att de framstått som ekonomiskt nödvändiga eller för att vi fått något i utbyte. Det är vänsterns uppfattning om samarbete: båda parter ger och tar.

Allt är inte klart ännu. Det kanske inte blir utförsäljning. De kanske inte ger bort makten.
Men om de gör det, om det nu blir så, kan Alliansen i hela Stockholms län tacka S för den goda kakan.

Se även en erfaren kvinna ur Hyresgäströrelsen om att ”Säga en sak och göra en annan”

Lördagsrösta

Innan du går och röstar på söndagen kan du passa på redan under lördagen att lägga din röst mot nationalism och monarki.
En enkel politisk manifestation som går ut på att du stannar hemma och sköter dig själv.
Delta inte i det offentligt påbjudna nationaldagsfirandet!

Jodå, alla skäl att festa är mig välbekanta: det är ju bara här i kommunen, vi välkomnar ju de nya svenskarna, det är ju bara en folkfest, det är ju...
Det är bara nationalistiskt dravel som borgarna + S genomdrev till priset av en arbetstidsförlängning!

Om du bara tänker gå ner på torget och käka sockervadd och vifta med ballonger ska du iallafall veta varför du gör det.
Orsaken till nationaldagsfirandet var - avundsjuka. I regeringens proposition stod: ”Alla andra har”.
Den ståndpunkten är inte precis något att vara stolt över, eller hur.

Söndagsrösta!

Ideligen plingar sms-tonen. En uppmaning att rösta i valet till EU-parlamentet, helst förtidsrösta.
Får en obehaglig misstanke att kamraterna tror att jag ska dö före valdagen.
Jag instämmer absolut i att du ska gå och rösta. Men jag tycker du ska vänta tills på söndag så att du kan passera biblioteket där jag står med vänsterns valsedlar. Fyra timmar utanför ett stängt bibliotek är tundra om inte väljarna fylkas.

Jag brukar inte citera Engström på Fokus, men denhär veckan har han en poäng. Han menar att det låga intresset för EU-parlamentsvalet beror på att folk ”redan har röstat. De har redan valt vilka som ska företräda dem vid EU:s sammanträden, nämligen de nationella regeringarna. - - Europas folk tycks kort sagt ha begripit det som bara EU-kommissionärer /med flera/ vägrar att få in i skallen: att EU inte är någon federal statsbildning.”
Däremot håller jag inte med Engström när han jämför EU med FN till det förras fördel. Men det är en annan sak.

Människor i allmänhet är inte politiskt oengagerade. De gillar att rösta – så länge det framstår som meningsfullt. Meningen med EU-parlamentsvalet ligger på ett mer överfört plan: att rösta in de bra så att de dåliga blockeras.
Du som inte vill ha en federal statsbildning och inte vill se fler lyxarvoden i Bryssel, du bör rösta på en vänsterpolitiker.
Till exempel Eva-Britt Svensson som du kan läsa mer om här

Enda vänsterbloggen om kor?

Det var kosläpp i helgen. Sann pingsthänryckning när korna, överrumplade av frihet, skumpar ut i hagen!
En äldre granne menar att det inte är något märkvärdigt. Minsann förr i världen då var det minsann kosläpp i var och varannan gård minsann.
Jovisst. Det var då. Nu för tiden lånar man in biffkor för att hålla landskapet öppet, en båda-vinner-lösning om biffodlaren har för lite mark. Nu för tiden finns det förskolor ända nere i Stockholms län som åker på studiebesök till den glada tilldragelsen.

Bondeyrket är fortfarande mycket speciellt, även efter strukturomvandlingarna, och lika osäkert. Sidoinkomster är nödvändiga, och studiebesök är en sådan.

En annan är den exotiska sortens rum-med-frukost som kallas bo-på-lantgård. I synnerhet för barnfamiljer kan det vara underbart att komma till ett levande lantbruk med kycklingar och kattungar.
Att köpa äggen i närmsta butik är visserligen smidigare. Men en klok värdfamilj investerar i några sprätthöns som förbättrar lokalfärgen, eller reparerar de gamla trekantiga kaninburarna. Den som så att säga klär ut sig till sig själv har något som stadsbarnen får tro att de hjälper till med.

Jag gillar båda-vinner-lösningar. Och jag är glad att fortfarande få se en kohjord tumla som vildtoringar över öppen hagmark.

Levande förort

Var på besök i en levande förort. Satt på parkbänkarna, hörde sorlet, fick glada och sorgliga nyheter.
Mest sorgliga, faktiskt. Så som livet är.

I denhär förorten där jag var på återbesök sätter föreningarna upp affischer för en gemensamma karneval under sagda rubrik: ”en levande förort.” Sedan följer ämnet: ”en karneval i vänskap och kärlek”.
Nåja - detdär är mest snack.
Denna skräpförort rymmer fattigdom, kvinnoförtryck, droger och andra brott.
Nåja - detdär är inte hela bilden.
Alla möjliga förorter har jag arbetat i. Men ingen av dem gick ut på byn och tryckte upp A3-papper om vänskap, kärlek och liv.

När jag gråtit över de sorgliga nyheterna mötte jag andra bekanta och fick de goda. Som inte var särskilt goda de heller.
- ”Vi försöker fortfarande, det vet du. Vi fortsätter, det gör vi alltid. Vi går våra föräldravandringar, vi ska göra något för de unga. Du vet, vi ville så mycket.”
- ”Det är inte lätt nu, för även om vi jobbar på försöker borgarna sudda ut hela vår historia. Det är som om allt vi gjorde under de goda åren inte ska få finnas. Idag verkar det fel att ens prata om det, demokrati, kultur, föreningarna, hela detdär livet. Ändå ville vi så mycket. Men, du vet, vi fortsätter.”

Vi ville så mycket.
Jag har arbetat i andra förorter. I samtliga ville man så mycket!
I ingen av de andra fortsätter man.

Plötsligt kommer frågan om jag har flyttat nu? Nej, jag bodde faktiskt aldrig här. ”Men du hör ju till!" Ja det hoppas jag. Eftersom jag arbetade i en levande förort, en med vänskap och fattigdom, brott, kärlek och droger.
En förort som ville så mycket, precis som alla andra.
En av de få som fortsätter.

Demokratiskt förbud att minnas

Det var det värsta jag sett på länge: i Israel finns ett lagförslag som kan ge tre års fängelse för den som offentligt sörjer och minns hur Israel år 1948 vann kriget över arabstaterna då 700000 palestinier tvingades fly.
Förslaget till ny lag innebär också att den som inte svär staten Israel trohet ”som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar” kan berövas id-kort och andra nödvändiga personhandlingar.

Men detta hör inte hemma i en demokratisk stat, ett av vars kännetecken är att du inte behöver anse att den är det.
Endast en totalitär stat kräver edsvurna värderingar.
Endast en terrorstat kriminaliserar människors minnen.

När jag besökte Israel för tolv år sedan berättade värdarna stolt om skolornas målmedvetna program för fostran till ”israelisk identitet”. Något jag inte kan se som annat än en indoktrinering som begränsar människans fria tanke och vilja. Däremot såg jag mycket gott i Israel, främst i Haifa med dess trespråkiga gatskyltar och sitt Barnhus. Projekten som pågick där syftade till fred och solidaritet, med pedagoger av olika etnicitet och religion.
Jag hade hoppats att denna samförståndsstämning skulle segra.
Men tvärtom föreslås idag att israeliska medborgare måste dela statliga värderingar. Alla får inte ens sörja sina döda.

Läs också These exiled years , bland annat för den vackra rad som påminner om Biermann:
”I dessa tider är det en revolutionär handling att minnas”

Som i det stora, så i det lilla

”Den 27 maj ska ännu en massutvisning till Irak ske. Massdeportationerna är de tydligaste exemplen på hur våldet och avhumaniseringen dominerar migrationspolitiken.
2009 är året då regeringen har valt att satsa pengar på att effektivisera återvändandet av personer som fått avslag på sina asylansökningar. Migrationsverket har fått 40 extra miljoner för att kunna prioritera uppgiften. Polisen har fått ökade resurser att hitta och gripa papperslösa personer.
En av de 48 irakier som deporterades i den förra massutvisningen lever nu som landsflykting i Irak, hotad till livet. Han försökte ta livet av sig i Migrationsverkets förvar men hindrades. Istället fick han handfängsel och sattes med tvång på planet. Precis som flera andra drogades han för att hålla sig lugn.En annan person med psykiska funktionshinder och epilepsi togs från sina föräldrar mitt i natten, trots läkarintyg om att han inte klarar sig själv och inte kan ses som en vuxen. Nu har man än en gång samlat irakier för en massutvisning med tvång.
2009 är året då vi vägrar acceptera den statliga rasismen och förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner.”*

- Detta är konsekvenserna av att regeringen har krävt att fler skall kastas ut ur landet. Risken för en ökad användning av tvång och kränkande behandling är uppenbar, säger Vänsterpartiets Kalle Larsson.

En helt liten nyhet är ett anonymt brev jag fick. Sådana brukar jag inte bry mig om, men här var en sak intressant: Brevskrivaren såg det som bevis på min själviskhet att jag sätter medborgarnas behov av Hagaparken framför prinsessans, och drog slutsatsen att jag är ”invandrare” eftersom jag bara skränar och kräver, inte kan rätta mig efter hur det ska vara och inte vill ”vårt kungahus” väl.
Det var alltså en av de vanliga rasisterna, en person som valt ut Hagafrågan för att motivera ett utbrott.
Med såna vänner behöver kungahuset inga fiender.

*Denna (något kortade) text kommer från organisationernaIngen människa är illegal och Aktion mot deportation

Applåd för svenska mästarna!

Vad var det som hände i helgen?
SM i Poetry slam!
Tidningarna flödade över av insidesreportage, idolporträtt och oddsberäkningar.
Njaaa.
Lokalmedia höll fin bevakning, det framgår av Estradpoesi. Gott så.

Men faktum är att SM inte är en lokal händelse. Som namnet antyder är det svenska mästerskap.

Lag från hela landet jobbar i ett år för möjligheten att få tävla. I år ägde slammet rum i Norrköping, nästa år i Uppsala.

Författare som Bob Hansson och Solja Krapu och en estradör som Boyacioglu har alla uppstått ur poesislammet, detta märkligt fertila bottenlager. Även om det bär mig emot att påpeka det, för scenpoesins existens ska inte behöva rättfärdigas med några få som fått ett genombrott.
Den är tillräckligt vacker och rolig ändå.

Grattis till Oskar Hanska som vann individuella grenen,

och till Södermalm (t.v.) som blev bästa lag.

Fotona är tagna av Pia K, många fler finns på Dinstudio

I Europa för alltid?

En kolumnist i SvD skriver vardagsnära om rasismer i Europa. Endast avslutningen är ett litet snedsteg när hon kallar det ”trettiotal igen”. Hon kanske menar lågkonjunkturen. Men det låter som om 30-tal och 00-tal vore två dystra parenteser i vår europeiska historia - när de i själva verket är det synbara uttrycket för de koloniala och rasistiska förtryck våra samhällen byggts på.

Ännu ett exempel på sorteringen inom unionen finns i Flammans artikel om den ökade analfabetismen i Europa (Bulgarien, Rumänien). I första hand bland romska barn som inte står ut med att gå i skola för att lokalerna är utkylda och pedagogerna omotiverade, eller som hindras att gå regelbundet eftersom de måste arbeta.
Ska vi kalla det ”1800-tal igen”? Nej. Samma kontinent under samma till synes outslitliga historiska epok.

En bättre nyhet är utställningen på Romskt Kulturcentrum. Fotografen Tommy Wiberg visar bilder från det storartade, glada firandet av romernas skyddshelgon Svarta Sara i Saintes Maries de la Mer. Centret ligger på Lingvägen 100 i Gubbängen, Stockholm. Öppet vardagar kl 10-17


Detta inlägg tillägnas ett före detta skolbarn som nu inte längre finns.
Fortsätt Nadia Taikons kamp mot droger!

Denna insändare fick jag införd i SvD

Värna Hagaparken som strövområde

Hagaparken vid Brunnsviken är nationalstadspark och ett av de käraste utflyktsmålen för många storstadsbor. Det är ett fantastiskt strövområde med vindlande stigar och täta dungar, med tillgång till bad, bollspel och kaféer, samt ett stort antal kulturhistoriska minnen att
glädjas åt. Mitt i parken ligger Haga slott där kronprinsessan Victoria ska flytta in. Som offentlig person behöver hon ett starkt skydd. Slottet kommer att bevakas och delar av parken att stängas av. På gångstigarna till slottet kommer familjen Bernadotte och deras stab att färdas i bil.
Vad ska hända med vår park? Var är konsekvensbeskrivningen? Det var en enkel, flott gest av regeringen att ge bort dispositionsrätten, men hur kan de med sådan nonchalans ge bort medborgarnas fria rörlighet? Victoria har alla möjligheter att på egen hand skaffa sig en representativ bostad. Vill hon absolut bo i Haga måste ansvariga politiker se över hur parken ska kunna vara oss medborgare till glädje även i framtiden.

Var Palme riktigt klok han?

Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.

Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.

Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.

Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.

Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv

Välkommen till världen igen!

Visst är hon söt, den lilla! Lemurfossilet menar jag förstås. Lilla Ida.
Jag bryr mig just nu inte om att hon hårdlanseras med väl förberedd hemsida och att vetenskapare och journalister världen över tävlar i att hitta på krokiga liknelser (från Noaks ark till asteroidnedslag!?)

Det graciösa fossilet är så oerhört intagande. Särskilt som Ida bara var ett litet barn, eller valp, i alla händelser en minderårig lemur.
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.

(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)

Tillbaka till nutiden? Hör Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson om lobbyisternas makt i EU

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Obildat återtåg

Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.

Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.

Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.

Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.

Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?

Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten

Bevara Haga eller Mer Hysteri

Vi är många som uppskattar vårens vandringar i Hagaparken. Med överklassens självklara rätt att ta plats i världen säger Victoria Bernadotte att hon ”uppskattar regeringens generösa erbjudande” om en bostad där.
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.

Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.

I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.

I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!