Demokratiskt förbud att minnas

Det var det värsta jag sett på länge: i Israel finns ett lagförslag som kan ge tre års fängelse för den som offentligt sörjer och minns hur Israel år 1948 vann kriget över arabstaterna då 700000 palestinier tvingades fly.
Förslaget till ny lag innebär också att den som inte svär staten Israel trohet ”som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar” kan berövas id-kort och andra nödvändiga personhandlingar.

Men detta hör inte hemma i en demokratisk stat, ett av vars kännetecken är att du inte behöver anse att den är det.
Endast en totalitär stat kräver edsvurna värderingar.
Endast en terrorstat kriminaliserar människors minnen.

När jag besökte Israel för tolv år sedan berättade värdarna stolt om skolornas målmedvetna program för fostran till ”israelisk identitet”. Något jag inte kan se som annat än en indoktrinering som begränsar människans fria tanke och vilja. Däremot såg jag mycket gott i Israel, främst i Haifa med dess trespråkiga gatskyltar och sitt Barnhus. Projekten som pågick där syftade till fred och solidaritet, med pedagoger av olika etnicitet och religion.
Jag hade hoppats att denna samförståndsstämning skulle segra.
Men tvärtom föreslås idag att israeliska medborgare måste dela statliga värderingar. Alla får inte ens sörja sina döda.

Läs också These exiled years , bland annat för den vackra rad som påminner om Biermann:
”I dessa tider är det en revolutionär handling att minnas”