Tack och adjö, Sahlin

Inte för att jag är någon varm beundrare av Sahlin. Men beskedet om hennes avgång är ändå ett sorgligt bevis på hur en person kan pressas att ge upp. Det är bara någon vecka sedan Politik och poesi kritiserade Sahlin när hon tillkännagav sin politiska inriktning, den som skulle bli till innehåll efter hennes aviserade linjetal i december. Nu aviserar hon istället sin avgång i mars. Vad har utspelats bakom kulisserna?

Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.

När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?

När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.

Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"

Mer eller mindre extrem höger

Många av de högerextrema gör sitt bästa att komma undan anklagelser för rasism genom att prata om kultur. De erkänner alltså inte uppdelningen i biologisk rasism och kulturrasism och bortser ifrån hur den senare fick starkt genomslag efter andra världskriget, när den biologiska var körd i botten.

Bloggkollegan vid ett Kafebord påminner dock om att den biologiska rasismen också lever vidare, så även inom Sverigedemokraterna. I hans blogg finns citaten, här är enbart hans sammanfattning:
”Parasiter. Maskar. Friska svenska barn. Sjuka utländska. Sopsäck. Hundar.
Evolution. Nationellt självmord. Karantän. Nationellt genetiska fonden.”

Visst är det bra att Piratpartiet avstyrde att SD fick representation i EU-parlamentet. Men piraternas lockelse förhindrade också en bättre vänsterrepresentation, och rasister och fascister hade valframgångar över hela Europa. Och de klassiska högerkonservativa partierna stärkte sin position på den klassiskt utslätade socialdemokratins bekostnad.

Detta får inte kallas för ”30-tal” eller en tillfällig konjunktursvacka.
Detta är Europa – efter några decennier av demokrati och solidaritet som kanske bara var en paus efter kriget, trots allt.

I vallokalsundersökningen sa väljarna att freden är en viktig fråga. Men de hoppas på att krigspartierna ska erbjuda den, så det tycks vara en fred mot.

Lugnet hemma på gården. Innanför murarna.