Nationell försäljning

Dagens understreckare ger olika aspekter på hur man med olika medier arbetar för att göra hela nationen till ett varumärke. Reklamfilmer med havsbad och slåtterängar ska sälja svenska varor, dra hit företag och turister. Någon funktion fyller det kanske - men när pr-byråer på fullaste allvar börjar söka schabloner, metoder och till och med gemensamma värden till det som de med ett eget språkbruk kallar ”nation branding”, då har det fått orimliga proportioner med massor av pengar inblandade, då är spelet på allvar.

Är detdär tramset något att bry sig om? Varför inte låta de ytliga krämarna leka ifred när de investerar miljoner i att kladda med språket? Behöver jag som intellektuell lyfta ens ett ögonbryn?

Jo: ”Att enas om en nationell identitet är något av en postmodern mardröm” står det i artikeln.

Mardröm var ordet när normen sätts efter säljbara stereotyper, en strategi som framgångsrikt används också av totalitära regimer.
I allt-går-att-köpa-samhället blir det allvar av när bild och innehåll flyter samman och det inte är lönsamt att fundera över vilketdera som var det riktiga.
Med marknadsföring som allmänt accepterad yrkesgren, till synes utan skugga av ideologi, upplöses avskyn för Goebbels-typerna. Då avpolitiseras nationalismen och blir till inbytesvara, en produkt som andra.

- - -
Om oskicket att ideligen tala utrikiska, se Den röde condoren om engelskans utbredning