Obildat återtåg

Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.

Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.

Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.

Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.

Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?

Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten