Levande förort

Var på besök i en levande förort. Satt på parkbänkarna, hörde sorlet, fick glada och sorgliga nyheter.
Mest sorgliga, faktiskt. Så som livet är.

I denhär förorten där jag var på återbesök sätter föreningarna upp affischer för en gemensamma karneval under sagda rubrik: ”en levande förort.” Sedan följer ämnet: ”en karneval i vänskap och kärlek”.
Nåja - detdär är mest snack.
Denna skräpförort rymmer fattigdom, kvinnoförtryck, droger och andra brott.
Nåja - detdär är inte hela bilden.
Alla möjliga förorter har jag arbetat i. Men ingen av dem gick ut på byn och tryckte upp A3-papper om vänskap, kärlek och liv.

När jag gråtit över de sorgliga nyheterna mötte jag andra bekanta och fick de goda. Som inte var särskilt goda de heller.
- ”Vi försöker fortfarande, det vet du. Vi fortsätter, det gör vi alltid. Vi går våra föräldravandringar, vi ska göra något för de unga. Du vet, vi ville så mycket.”
- ”Det är inte lätt nu, för även om vi jobbar på försöker borgarna sudda ut hela vår historia. Det är som om allt vi gjorde under de goda åren inte ska få finnas. Idag verkar det fel att ens prata om det, demokrati, kultur, föreningarna, hela detdär livet. Ändå ville vi så mycket. Men, du vet, vi fortsätter.”

Vi ville så mycket.
Jag har arbetat i andra förorter. I samtliga ville man så mycket!
I ingen av de andra fortsätter man.

Plötsligt kommer frågan om jag har flyttat nu? Nej, jag bodde faktiskt aldrig här. ”Men du hör ju till!" Ja det hoppas jag. Eftersom jag arbetade i en levande förort, en med vänskap och fattigdom, brott, kärlek och droger.
En förort som ville så mycket, precis som alla andra.
En av de få som fortsätter.