Gud och klassförakt har inte med varandra att göra

Häpp, så var det dags igen - varje år ska det diskuteras var skolorna bör hålla sin avslutning! Göran Hägglund skriver visserligen att han inte har någon åsikt om var skolavslutningar bör äga rum, sedan fyller han en hel spalt med lulligt enhetsklet samt baktaleri av oss som anser att sekulärt firande lämpligen inte begås i gudstjänstlokaler.

Hägglund tror att vi som föredrar allmänna lokaler för allmänna sammankomster hyser en ”oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet”. Detta psykologiserande ska han lägga av med NU.
Den tidiga arbetarrörelsen byggde sina egna Folkets hus, och den sena grundskolan har sedan många år skapat sina egna traditioner utan oro, och utan att be kyrkan om lov.

Nu menar ändå Hägglund att det duger att vara i en rymlig skolaula, väl medveten om att gemensamma samlingslokaler nästan enbart står att finna i den urbana överklassens gamla stenskolor. Det är alltså lantisar, förortskids, arbetarungar som ska fylkas i kyrkan. Saknar de samlingsrum i sina baracker står för dem ”valet mellan en nödtorftigt smyckad idrottshall och ortens kyrkolokal - - som i sig själv oftast andas både högtidlighet och tradition” säger Hägglund.
Märk väl ordalydelsen: nödtorftigt smyckad. Kulturlösa barn och deras stressade lärare kan i Hägglunds ögon inte åstadkomma någonting vackert, nej i bästa fall bjuder de till med det nödtorftiga. Tron att de bara går där i sitt skräp och åtrår de andras traditioner är ett tydligt uttryck för klassförakt:
Släng ut pöbelns girlanger och syrenbunkar, hoppa på deras hoplånade mixerbord, stick hål på deras blågula ballonger och trampa ner deras röda rosor från torget i skolgårdsgruset!
Sätt dem sedan i kyrkbänken och låt dem gapa dumt på guldglansen hos döda helgon. Så ska fattiga barn tas!

”Vi behöver mer av gemenskap och gemensamma värderingar”, skriver Hägglund, därför inbjuder jag honom generöst att vilken dag som helst dela arbetarrörelsens värderingar om solidaritet och gemensamt skapande. Vill han komma till himlen finns inte en minut att förlora!
Men så blir det nog inte.
Förmodligen är Hägglund alldeles för orolig för vad konservativa kristdemokrater tycker och tänker. Om de icke gemensamma värdena kultur, arbete och stolthet.

Valanalysen avstod jag ifrån då jag fann en utomordentlig på Approximation.
Du kan också läsa vad Ohly säger om bakslaget.