Allians mot elaka barn

Vänsterpartiets Alice Åström förklarar i Aftonbladet varför vi inte kan straffa bort barn som far illa. ”Idag föreslås fotboja för barn, polishämtning till skolan, helgfängelse, hårdare straff för yngre personer…” av den borgerliga regeringen, som fullständigt förbiser att barnen speglar och reagerar på de vuxna som de mött.

Ingen föds elak. Inget barn bestämmer sig för att slåss och stjäla som en väg till framgång och kärlek. Utom det barn som inte haft framgång i annat än asocialt beteende och som inte har lyckats vinna någon kärlek av sin asociala familj.

Detta är svårt att komma ihåg ibland. När man står med ungen framför sig blir man så förbannad… och det är i och för sig inte ilska som skadar barnet, däremot att ge obehärskat uttryck åt den. Men det som skadar värst är en iskall, utifrån kommande, kränkande bestraffning eller order.
Detta tycks vara svårt att komma ihåg också för de politiker som mera sällan träffar barn och därför ser dem som ett lätt och billigt utlopp för den samhälleliga frustrationen över sådant som går dåligt. Hårdare tag går alltid hem. I varje mobb.
Det är av det skälet som folkvalda representanter hela tiden måste ha det klart för sig: barn gör inte något annat än det vi vuxna lärt dem, i enlighet med slutsatser dragna ur vårt beteende.

Barnen tillhör sina familjer. Statliga representanter kan inte gå in i hemmen och härja. Men när någonting behövs, något som balanserar situationen, som ger barnet hopp och mod att förändra åtminstone sig själv – då finns bara en sak att föreslå: En välfärd som har råd att omge barnen med fler friska vuxna. Mer personal. Olika funktioner runt barnet.
Ju fler vi blir, desto större är chansen att barnet finner någon som orkar älska och leda.

Det vet Åström, det vet vänstern, det vet säkert en och annan borgare också. Men de senare har ingått en allians som är beroende av hårdföra billiga lösningar mot dem som inte kan försvara sig.