Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv