Försommar före förändringen - Haga

En joggare på stigen framför Haga slott... vem vet hur länge förortsborna kan skaffa sig försommarmotion på detta vis?

Här är gamla vaktkuren. Stängd och obemannad. För hur länge?

Vad säger lagen om ingrepp i nationalstadsparken?
"I nationalstadsparken är varje åtgärd som på något sätt, aldrig så litet, gör intrång i parklandskap eller naturmiljö eller skadar det historiska landskapets natur- eller kulturvärden i övrigt förbjuden.Vidare är skyddet för andra områden än nationalstadsparken inte något hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet. Detta undantag från skyddet gäller enligt 4 kap. 1 § inte för nationalstadsparken. Nya hus eller vägar eller annat kan vara av hur stor betydelse som helst för tätortsutveckling eller näringsliv. Inom nationalstadsparken är de ändå förbjudna.

Förbudet mot intrång betyder att nya byggnader eller nya anläggningar (t. ex. vägar, parkeringsplatser, ledningar) inte får ta i anspråk någon del av parkytan som kan betecknas som parklandskap eller naturområde. Komplettering av befintliga byggnader och anläggningar är inte utesluten, men här gäller att någon skada inte får orsakas på det historiska landskapets natur- och kulturvärden."

Men vem säger att Haga är så märkvärdigt då? Tja, Garden Society i England anser att den är i så ypperligt skick att den utsetts till ett av de bästa exemplen i världen på s.k. engelsk park.

Hur religiös jag är kan nog bara Gud avgöra

Jag gjorde Humanisternas test för att få veta om jag är religiös!? Nåja, det vet jag utmärkt väl. Frågan är hur humanisterna kan veta det, eftersom de tycks ha problem med själva företeelsen religion. Det är som att sätta mig att döma i hockey.
Testet rubriceras ”Hur religiös är du?” och sedan i mindre text: ”Och hur tycker du att samhället borde förhålla sig till religion?” Två frågor som ständigt blandas ihop, både av humanister och många troende.

Av testet att döma innebär religion för humanisterna en regelstyrd bokstavstro med traditioner som ska följas och en moral som står över andras. Humanisterna har bestämt sig för att en religiös person är inskränkt, självgod och intolerant. Att bli religiös i deras test vore alltså närmast en förolämpning! Men faktum är att det räcker med fåtalet frågor med andligt innehåll för att jag ska få ett riktigt resultat: ”Du är religiös. Samtidigt (min kurs.) tyder dina svar på att du har ett öppet sinne” - en kommentar som inte precis tyder på detsamma.

Avslutningsvis vill de ha pengar till Humanisterna! Rena Frälsningsarmén!

På Humanistbloggen ser jag ett bra inlägg med kritik från en av deras egna: ”Sekulär humanism håller på att bli liktydigt med ateism och religionskritik.” Ett sekulärt samhälle är vad både Humanisterna och jag vill ha. En ateistisk verklighet är något jag inte kan föreställa mig.

Bloggaren fortsätter: ”Att vara sekulär humanist är att värdesätta frihet, jämlikhet, fritänkande, vetenskaplighet, vårt medfödda förnuft och vår instinktiva medmänsklighet.” Men för mig låter allt tal om instinktiva egenskaper som rena trosfrågor. Medmänsklighet måste läras in, och detta är sann humanism.

Vad förnuftet beträffar är det möjligen medfött, men när jag märker i vilken grad det förslöas och förflackas i ett konsumistiskt mediasamhälle som vårt undrar jag verkligen hur någon kan få det till att en farsot för mänskligheten skulle vara - en aning av andlighet?

Semesterexistensialism

stod det på skylten. Det inger hopp.

Vi har också inskriptionen:

Samt vägskyltarna:

Angershestra

Skärkehylte

Ucklum

En trollramsa av ortnamn. Möjligen på svenska.

Hemligt i Haga

Tack till Alieninlandskrona för länken till en Expressen-artikel, den första mediala text jag sett som inte hyllar Victoria Bernadottes drömhus utan tar upp de avspärrningar och säkerhetsinstallationer som jag hela tiden har hävdat måste genomföras i Haga.
Men vi får inte veta så mycket i artikeln, för planerna är hemliga.
Måste vara därför jag inte får något svar från ansvariga politiker om konsekvensbeskrivningen heller. De gick i prinsessrus och tappade greppet om både miljöbalk och medborgarnas intressen.
Även Aktuellt från ett kafébord har bloggat

LITE till om Haga före semestern

Tar semester några dagar med osäkra uppkopplingar.

Du kan läsa exempelvis Alliansfritt Sverige så länge.

Bifogar en bild på mellersta Koppartältet. Så att du inte glömmer förortsbornas behov av skönhet och rörlighet och växtlighet -

av Hagaparken.

Skriv till Reinfelt, Kf Solna eller Länsstyrelsen Stockholms län och begär konsekvensbeskrivning.

Glad midsommar!

Hur är det planerat i Haga?

Nej jag förstår fortfarande inte hur det är planerat för säkerheten kring Victoria B:s inflyttning i Haga. Grinden i gallerstaketet är fortfarande öppen - hur länge?

Det är därför jag efterlyst konsekvensbeskrivningar från regeringen och Solna-politikerna.

Lilla grusvägen leder in i parken bakom Koppartälten och går ända fram till slottstrappan. Var ska den stängas av? Behöver den asfalteras?

Det finns en redan asfalterad körväg från andra hållet, den löper längs med Koppartältets kaféer och Pelousen. En sträcka som gjord för barn att vinka åt prinsessan, för stalkare att hänga sig på bilen, och för lejda mördare att göra sitt jobb.

Gallret runt slottstomten går att klättra över i de täta dungar där löv och grenar sträcker sig över staketet eller stora stenblock ligger i närheten. Innebär det att naturen här måste rensas upp?

Gallerstaketet sträcker sig på ena sidan slottet ner till Brunnsviken, men på andra sidan hänger det ihop med tjänstefolksbostäderna. Förhoppningsvis har man tänkt låta allmänheten nyttja gångstigen nere vid vattnet, men hur man än väljer att lösa detta måste ny avspärrning uppföras över hela ängen framför slottet.

Det går inte ihop med Miljöbalken:
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Det dunkla sunda förnuftet

Förslaget till ny skollag hyllas av SvD:s ledare som enbart ”sunt förnuft”. Och precis som sunda förnuftet säger den egentligen inte så mycket.
- Att kraven ska ställas på skolan, inte bara på barnen, är något jag som vänsterpolitiker länge hävdat. Därför är det riktigt att Skolinspektionen ska kunna ingripa mot skolor som inte utför sina uppdrag. Det ska bli ett system med sanktioner i sex steg där det första är anmärkning, det sista stängning. Men anmärkning (”påpekande”) är vad vi har idag, och stängning är extraordinärt och kan bara tillgripas vid uppenbara missförhållanden som kvarstår efter flera skolledarbyten. Vilka är då stegen i mitten? Minskade resurser? Det vore en kännbar sanktion men stryper onekligen förbättringspotentialen.

- Avdelning sunt förnuft är det verkligen när ”det ska anmälas till rektor om man befarar att en elev inte klarar målen. Rektorn blir dessutom skyldig att se till att elevens behov skyndsamt utreds.” Det är vad som ingår i vardagligt, att inte säga alldagligt pedagogiskt arbete. Uppföljning, diagnos, kartläggning, åtgärd. Bra att lagen ställer krav på skolor som inte utför det mest elementära, men risk för ytterligare byråkratisering av lärarnas arbete.

- En annan dunkel punkt är föräldrarnas nya överklagansmöjlighet om de inte är nöjda med ett åtgärdsprogram. Tanken är riktig, att skolan ska ha ögonen på sig för att göra sitt yttersta för att barnen ska lyckas. Men tyvärr är problemet många gånger att föräldrarna inte vill medge att barnet behöver hjälp och hellre byter skola när det börjar ställas krav. Ska den verkligen stärkas, föräldrarnas rätt att slå ifrån sig när barnet åker fast för snatteri eller mobbning?

- Nu ska privatskolorna också ha timplaner och kursplaner (även om det för den allmänna bildningsnivån vore bättre om en timplanelös skola på nytt aktualiserades). De konfessionella privatskolorna får inte längre förkunna sin religion, vilket de inte fick förut heller men gjorde ändå. Vidare får de rätten att ifrågasätta fördelningen av skolpeng. Hör Björklund: ”Jag kan inte hävda att kommunerna trixar med skolpengen, men tillräckligt många friskolor säger att det är så.” Mannen är en katastrof ifråga om faktaunderlag. Kan man hoppas på att det ”sunda förnuftet” får råda ett steg till, så att förändringar på motsvarande sätt genomdrivs på grundval av vad många kommunala skolor säger? Nämligen att privatskolorna raggar elever genom påtryckningar, att de har förtäckta intagningsprov, att de saknar plats för utelek, att de undervisar mot evolutionsläran och saknar jämställdhet...

- Slutligen var det rätten och skyldigheten för var och en att delta i alla ämnen inklusive idrott och sex- & samlevnad. Självklart. Hur ska den upprätthållas? Mindre självklart. När det som ofta gick att uppnå med förhandlingslösningar ska genomföras med tvång öppnar vi utgångsporten mot privatskolorna. Eller demoraliserar de unga genom att föräldrarna uppmuntrar dem att skolka.

Det är föräldrarna som har makten över sina barn. Sunda förnuftet säger att så måste det nog vara. Men då får man också leva med en skola som har svårt att upprätthålla normerna och fatta beslut som känns obekväma för ambitiösa familjer.

Andra som bloggat:
Christermagister om Komvux och betyg
Annarkia om elitism
Hell-man om Björklunds effektsökeri och ofinansierade förslag

Nu heter den kunglig

1994 blev Hagaparken nationalstadspark. I år har tre kommuner; Lidingö, Solna och Stockholm tillsammans med hovet och Länsstyrelsen beslutat att den ska heta Kungliga nationalstadsparken!

En park må väl heta vad som helst. Men vad som helst får inte äga rum i den. Miljöbalken 4 kap par7 säger:

"Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas."

Jag vågar påstå att det är ett intrång om Victoria Bernadotte med familj ska köra bil genom parken!

Har frågat Solna kommun om konsekvensbeskrivningen.

Tantpoäng

Framtiden tillhör tanterna, utbrister en SvD-kolumnist i min ålder förhoppningsfullt.
Idoltanten som givit hopp åt henne är Marit Paulsson.
Marit som är för välfärdssamhället och representerar Fp som är emot det.

Om tant är den enda merit som behövs, finns också Eva-Britt Svensson.
Men hon har inte bara åldern för sig utan även ett politiskt program.

Om framtiden tillhör politiska virrpannor blir jag lite orolig.

Bästa kommun på demokratiskalan?

Bästa kommuner att bo i koras av Fokus. Danderyd och Vellinge står högt i kurs. Bland annat är de privata förmögenheterna störst där. Som av en ren händelse har dessa kommuner också låg arbetslöshet, lågt behov av försörjningsstöd, hög hälsonivå och utbildning, och så vidare. Samma kriterier som när man beräknar utsatta områden. Men med den skillnaden att Fokus vinklar det som att det är dugliga moderata kommunalråd som styrt till det så fint.
Finns det ett ställe som är så bra att bo på att min privatförmögenhet fördubblas av det lovar jag att flytta.

Solna ligger väl till på listan, vilket inte förvånar mig. Det är en välskött, trivsam kommun. Hedemora ligger långt ned, vilket förvånar mig oerhört. Det är nämligen också en välskött, trivsam kommun. Men privatförmögenheterna är inte i närheten av skåningars eller stockholmares.

Men Solna tar i så de spricker. Hela Fokus’ baksida är en annons – se bild. Med anspelning på nationalsången (som faktiskt inte handlar om konungen!) visas en bild på Haga slott (där Victoria B. ska flytta in) och i marginalen texten ”Kungliga nationalstadsparken”.
Heter Hagaparken så? Har den alltid hetat så eller heter den så nu eller kallar Solnas informatörer den så? Det är något jag gärna veta innan jag spricker, jag också.

Solna är en bra borgerlig kommun. Därför bör de för att behålla sitt goda rykte snarast ta fram en konsekvensbeskrivning av hur medborgarnas park kommer att påverkas av det kungliga inhoppet och låta den undergå demokratisk granskning.

De kungliga står utanför demokratin. Kommunalpolitiker gör det inte.

Att räknas eller inte räknas

Tydligen räknas jag inte. Strax efter EU-parlamentsvalet fick jag en enkät där något nyhetsföretag ville veta om jag hade förtroende för Lars Ohly. Förstod inte riktigt sambandet - partiledaren har inte gjort mer eller mindre än någon annan för detta usla val - så först tänkte jag inte svara, men kom strax på att allt kan användas för att komma åt vänsterledaren.

Så jag svarade att jag har förtroende för Ohly. Men det räknas inte.

Att 30 av 1300 saknar förtroende för honom ansågs av DN vara en stor nyhet. Hur många som svarade på mitt sätt får vi inte veta. Vi räknas inte.

Enligt DN skulle deti vara 30 tillfrågade som ”kräver Ohlys avgång”. Men såvitt jag minns var den frågan inte med i enkäten. Betyder det att DN hittar på, eller att utfrågarna ringde upp några utvalda för kompletterande frågor?
Det lär vi inte heller få veta, vi vars åsikter inte räknas.
Eftersom vi förstått att oberoende media innebär att man kan skriva lite hur som helst, oberoende av proportioner.

Läs Magnus Ahlkvist för sans och balans!

Intresse bakom

Blev orolig igår när jag läste om vindkraftens masslakt på fåglar. Läste sedan Effektmagasinet som erbjöd både fakta och rimliga proportioner.
Vindkraft dödar fåglar. Det gör även sorkar, katter, bilar, fönsterrutor och kraftledningar, och rotorbladen utgör inte det största hotet.

SvD följer upp idag med ännu ett hotscenario av vindkraften som byggs i värdefulla skyddade områden och rena naturreservat och saboterar våra sista sällsynta ödemarker.
Men läser man riktigt noga är det inte vindkraften som är farlig för nationalparkerna. Kraftverken behöver byggas där det blåser mest, ty ”med en starkare euro, fallande elpris och mindre betalt för elcertifikat minskar vinstmarginalerna för vindkraft”.
Profiten, det är den som driver fram naturvidriga lösningar.
Det är som vanligt, med andra ord. Och starka intressen från kärnkraftslobbyn anas bakom artiklarna.

”Intresse bakom” anas också i Liljevalchs' sommarutställning om IKEA. Med en sponsorsumma om 3 miljoner.
Visst kan man göra en utställning om hur design och material, marknadsföring och prissättning utvecklats inom detta jättelika företag. Granska dess påverkan på vår miljö såväl inne som ute. Men av tidningsartikeln att döma är det inte detta Liljevalchs gjort. De har helt enkelt ställt ut prylar från IKEA. För att locka folk. Som sedan lockas till de stora varuhusen söder och norr om Stockholm där man får köpa prylarna, antar jag.
Som om vi inte snart har köpt nog. Eller sett nog med fula grejer utan att behöva ha dem på museum också.
Eller om det vi ser är det rörande förhållandet att liten fristående kulturinstitution kan hjälpa gigantisk multinationellt företag att gå runt!
Tack tack, puss puss!

Läs även Pamflett om mer eller mindre rättvis kritik av vindkraften
eller Stockholmsvänstern om IKEA, reklam och kultur

Nationell försäljning

Dagens understreckare ger olika aspekter på hur man med olika medier arbetar för att göra hela nationen till ett varumärke. Reklamfilmer med havsbad och slåtterängar ska sälja svenska varor, dra hit företag och turister. Någon funktion fyller det kanske - men när pr-byråer på fullaste allvar börjar söka schabloner, metoder och till och med gemensamma värden till det som de med ett eget språkbruk kallar ”nation branding”, då har det fått orimliga proportioner med massor av pengar inblandade, då är spelet på allvar.

Är detdär tramset något att bry sig om? Varför inte låta de ytliga krämarna leka ifred när de investerar miljoner i att kladda med språket? Behöver jag som intellektuell lyfta ens ett ögonbryn?

Jo: ”Att enas om en nationell identitet är något av en postmodern mardröm” står det i artikeln.

Mardröm var ordet när normen sätts efter säljbara stereotyper, en strategi som framgångsrikt används också av totalitära regimer.
I allt-går-att-köpa-samhället blir det allvar av när bild och innehåll flyter samman och det inte är lönsamt att fundera över vilketdera som var det riktiga.
Med marknadsföring som allmänt accepterad yrkesgren, till synes utan skugga av ideologi, upplöses avskyn för Goebbels-typerna. Då avpolitiseras nationalismen och blir till inbytesvara, en produkt som andra.

- - -
Om oskicket att ideligen tala utrikiska, se Den röde condoren om engelskans utbredning

Mer eller mindre extrem höger

Många av de högerextrema gör sitt bästa att komma undan anklagelser för rasism genom att prata om kultur. De erkänner alltså inte uppdelningen i biologisk rasism och kulturrasism och bortser ifrån hur den senare fick starkt genomslag efter andra världskriget, när den biologiska var körd i botten.

Bloggkollegan vid ett Kafebord påminner dock om att den biologiska rasismen också lever vidare, så även inom Sverigedemokraterna. I hans blogg finns citaten, här är enbart hans sammanfattning:
”Parasiter. Maskar. Friska svenska barn. Sjuka utländska. Sopsäck. Hundar.
Evolution. Nationellt självmord. Karantän. Nationellt genetiska fonden.”

Visst är det bra att Piratpartiet avstyrde att SD fick representation i EU-parlamentet. Men piraternas lockelse förhindrade också en bättre vänsterrepresentation, och rasister och fascister hade valframgångar över hela Europa. Och de klassiska högerkonservativa partierna stärkte sin position på den klassiskt utslätade socialdemokratins bekostnad.

Detta får inte kallas för ”30-tal” eller en tillfällig konjunktursvacka.
Detta är Europa – efter några decennier av demokrati och solidaritet som kanske bara var en paus efter kriget, trots allt.

I vallokalsundersökningen sa väljarna att freden är en viktig fråga. Men de hoppas på att krigspartierna ska erbjuda den, så det tycks vara en fred mot.

Lugnet hemma på gården. Innanför murarna.

Gud och klassförakt har inte med varandra att göra

Häpp, så var det dags igen - varje år ska det diskuteras var skolorna bör hålla sin avslutning! Göran Hägglund skriver visserligen att han inte har någon åsikt om var skolavslutningar bör äga rum, sedan fyller han en hel spalt med lulligt enhetsklet samt baktaleri av oss som anser att sekulärt firande lämpligen inte begås i gudstjänstlokaler.

Hägglund tror att vi som föredrar allmänna lokaler för allmänna sammankomster hyser en ”oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet”. Detta psykologiserande ska han lägga av med NU.
Den tidiga arbetarrörelsen byggde sina egna Folkets hus, och den sena grundskolan har sedan många år skapat sina egna traditioner utan oro, och utan att be kyrkan om lov.

Nu menar ändå Hägglund att det duger att vara i en rymlig skolaula, väl medveten om att gemensamma samlingslokaler nästan enbart står att finna i den urbana överklassens gamla stenskolor. Det är alltså lantisar, förortskids, arbetarungar som ska fylkas i kyrkan. Saknar de samlingsrum i sina baracker står för dem ”valet mellan en nödtorftigt smyckad idrottshall och ortens kyrkolokal - - som i sig själv oftast andas både högtidlighet och tradition” säger Hägglund.
Märk väl ordalydelsen: nödtorftigt smyckad. Kulturlösa barn och deras stressade lärare kan i Hägglunds ögon inte åstadkomma någonting vackert, nej i bästa fall bjuder de till med det nödtorftiga. Tron att de bara går där i sitt skräp och åtrår de andras traditioner är ett tydligt uttryck för klassförakt:
Släng ut pöbelns girlanger och syrenbunkar, hoppa på deras hoplånade mixerbord, stick hål på deras blågula ballonger och trampa ner deras röda rosor från torget i skolgårdsgruset!
Sätt dem sedan i kyrkbänken och låt dem gapa dumt på guldglansen hos döda helgon. Så ska fattiga barn tas!

”Vi behöver mer av gemenskap och gemensamma värderingar”, skriver Hägglund, därför inbjuder jag honom generöst att vilken dag som helst dela arbetarrörelsens värderingar om solidaritet och gemensamt skapande. Vill han komma till himlen finns inte en minut att förlora!
Men så blir det nog inte.
Förmodligen är Hägglund alldeles för orolig för vad konservativa kristdemokrater tycker och tänker. Om de icke gemensamma värdena kultur, arbete och stolthet.

Valanalysen avstod jag ifrån då jag fann en utomordentlig på Approximation.
Du kan också läsa vad Ohly säger om bakslaget.

valvaka

Det började bra i försommarsolen utanför biblioteket...

... och slutade på lokalkrogen vid Näckrosen med storbildsteve

vår ordförande Marielle behärskar flera medier samtidigt!

Men siffrorna dalar...

även om demokratins väktare fortfarande sitter och räknar!

Haga betyder mer

I en oändlig lång artikel i kulturdelen går SvD helt och hållet in för prinsessor. Fyra flickor bodde i Haga och var lockiga och söta, är inte detta en kulturnyhet så säg?
En skribent som jag väntat mig betydligt bättre av har inget mer att säga än att vi alla är präglade av systrarna Bernadotte, men att prinsessor inte är lyckligare än andra utan det är vi som blir lyckligare för att de finns. Och därför (ett något oklart orsakssamband) har Victoria börjat locka turister till Haga redan innan hon flyttat in!

För det första präglades min barndom i Solna inte av några prinsessor. Mycket könsrollsidioti fick vi i oss, men inte via familjen Bernadotte eftersom våra egna familjer väl visste hur flickor skulle vara. Min barndom präglades däremot till stor del av närheten till Haga som fritt strövområde. Jag vill ha det kvar.

För det andra har det alltid kommit turister till Haga. På grund av Bernadotter, Gustavianer och Bellman, på grund av parkens fägring och på senare år tropiska fjärilar. Möjligheten att njuta av nationalstadsparken kommer att bli drastiskt försämrad när en kronprinsessa med entourage drar in, kör bil på stigarna, privatiserar tomten och bevakas av terroristjägare.

Det är inte prinsessor som skapar lycka åt folket. Det är grönska och växande liv, det är minnen och tradition, det är berättelser om vad som utspelats på märkvärdiga platser. Medan murar, taggtråd, beväpnade vakter och övervakningskameror skapar olycka och otrygghet. Ska det vara så förbannade svårt att se hela bilden?

Och inte en till som säger ”det blir nog inte så”! Visa planerna istället, det är faktiskt allt jag bett om i återkommande insändare.
Jag har också bett SvD:s kulturchef om ett kulturhistoriskt reportage från den värdefulla parken. Det var inte dagens dravel jag menade.

Internationaldagen (nu med bild)

I Sigtuna, den tusenåriga vikingastaden inne i en vik av Mälaren, finns ett riktigt fint litet museum.
Oden i älghorn, den återgivning som blivit klassisk för generationer av skolbarn.
Bysantinska fynd som visar gammalt handelsutbyte, värdefulla yttre impulser, kulturinspiration.

Samt en tillfällig utställning av utsökta kurdiska dräkter i gethår, linne och silke.

I den nordiska trästaden finns kaféer med namn från Elsa Beskow som serverar chai med muskot eller strömmingsmacka, medan butikerna erbjuder GANT och hemslöjd. Sedan kör vi hem min lilla japanska bil förbi ett kinesiskt buddist-tempel på en industritomt i Rosersberg, och Jarlabankes bro i Täby.

Kultur är liv.

OFIRA

Vet du inte vad du ska göra på nationaldagen? Mitt förslag lyder: ofira!
På den tiden jag faktiskt firade den var det vardag. Flaggan hissades på skolgården dit vi gick ut och hade prisutdelning och sjöng. Hur trevligt som helst.
Men det räckte inte till för dem som har makten. Alla partier utom V och Mp bar på den skumma känslan av att vara trampade på tårna för att de inte fick gå på stan och vifta med flaggor på bästa arbetstid. Så de pådyvlade oss en helg, en arbetstidsförlängning, och en manifestation som enbart göder den växande nationalismen.
Ofira, alltså.

Vet du inte hur du ska göra när du ofirar? Mitt förslag lyder: läs Jessica Kempes två utmärkta artiklar om nationalism, konst och kultur!
Ett intresse för de sköna konsterna låter oskyldigt humanistiskt, men i Sverigedemokraternas (och andra nationalisters) fall avslöjar det den nära bindningen till rutten rasbiologi.
Numera kallas ras för kultur, men andan är densamma: separera och isolera! Det som nationalisterna tror är medfött svenskt ska vårdas och pysslas om. Resten ska fördömas, och det görs med besked. Gränsöverskridanden kallas osunt, urartat.

”Sverigedemokraternas särartsindelning är ingenting annat än ett - - försök att komma förbi herrefolksrasismen och det gamla rasbegreppet genom att pressa in kulturen och mänskligheten i en trendig ekologi.”

Men nationaldagen har väl inget med rasism att göra? Den är väl bara en trevlig folkfest?
Det skulle den ha kunnat vara om folket fått festa bäst det ville.
Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.

Se också Jens Holm om ett eventuellt samarbete mellan M och fascisterna

Ja eller Nej, EU eller Europa

Ja eller nej till Europa var en egendomlig rubrik på en debatt om EU. Men det tog Ohly itu med på en gång: Man kan inte säga nej åt en geografisk enhet! Vi säger nej till att ge bort makten till byråkratin i Bryssel, unionen är ett system utan demokratisk kontroll.

Det var alltså EU-debatt mellan Lars Ohly (V) och Jan Björklund (Fp), på gamla fotbollskrogen Kvarnen på Södermalm. De började med miljöfrågorna. Björklund tycker att Fp är ena hjältar på koldioxidkrav, och Ohly påpekade att man kan kräva hur mycket som helst men i EU är ändå miljön underställd den fria rörligheten för företag.

Björklund pläderade för medborgarnas fria rörlighet, och Ohly höll i och för sig med, men påpekade att den enbart fungerar med kollektivavtal, annars leder det till lönedumpning och ökade klyftor. Om detta hade Björklund inget annat att ta till än att ”ett parti som skickade hyllningstelegram till öst-Europas kommunistiska diktaturer vill nu inte ha deras arbetare här!”
Som Ohly sa, ett nytt lågvattenmärke i debatten. Han hade just sagt, och upprepade, att fri rörlighet är progressiv men att det måste råda rättvisa villkor!
Björklund ville gärna prata frihet. Inte rättvisa.

-Är ni för sänkta arvoden för EU-parlamentariker? frågade moderator (en från varje parti).
- Ja, svarade Ohly.
- Ja, svarade Björklund.
- Men ni röstade ju för höjningen! var Ohly på som en flugsmälla.
Moderator sa att dethär var bara en ja-nej-fråga, så Björklund måste få svara som han tycker.
Det tyckte vi vänsterpartister var ganska roligt. Klart att karln får svara som han tycker. Vad spelar det för roll om hans partigängare röstar så som unionens stora tycker?

Ohly pratade demokrati, miljö och feminism. Björklund gick i barnskor, valde personexempel, vädjade. Sen hittade han ett till synes starkt kort som fick folkpartisterna att jubla: "Vänstern kräver respekt för folkomröstningen om emu men dom vill ha en ny folkomröstning om Sveriges utträde ur EU! Vem är det nu som inte visar respekt?"
Ja inte är det vänstern. Som aldrig krävt någon ny folkomröstning om Sveriges medlemskap. Däremot om Lissabonfördraget.

- Vi tror på samarbete, vi vill samarbeta! ropade Björklund med närmast magiska övertoner.
- Vi är inte emot samarbete vi heller, sa Ohly torrt. Under demokratiska former.

Det märktes att vi var på en gammal fotbollspub eftersom vi i publiken ropade BRA och JA och även BU när det passade oss. Men folkpartisterna hade släpat med sig plakat in på Kvarnen, som om de tänkte begå någon tillståndsvidrig demonstration. Det såg lite lustigt ut.

Det var några frågor som aldrig ställdes. Inte dagsaktuella, men viktiga för den som tror att debatten gällde Europa:
Har unionens företrädare gjort upp med sin historia?
Är borgarna stolta över Europas historia?
När kommer ursäkten för kolonialismen från EU:s starka medlemmar?
eller, innan någon kryssar:
Vilka folkmord förknippar du i första hand med Europa och hur tänker du hantera skuldfrågan?

Se även Vänsterpartiet

Om det nu blir så

Det är olämpligt, klumpigt, fel och förbannat skadligt för det rödgröna alternativet.
Men om det nu blir så att majoriteten spricker i Sundbyberg, då beror det på socialdemokrater som bara inte kan låta bli.

Finns det allmännyttiga bostäder att sälja så gör man det.
Medan man försäkrar att just det är det bästa sättet att försäkra vår lilla stad om ett blandat boende i alla kommundelar.
Att utförsäljning skulle vara enda villkoret för nybyggnation säger inte ens fastighetsbolaget.
Det är socialdemokrater som säger det, därför att det motiverar att de precis bara gör som de behagar.
Just en snygg uppfattning om samarbete.

Varenda förbaskade liten hyreslägenhet som ska byggas i denhär lilla stan har Vänstern förhandlat fram.
En och annan försäljning har vi också gått med på. För att de framstått som ekonomiskt nödvändiga eller för att vi fått något i utbyte. Det är vänsterns uppfattning om samarbete: båda parter ger och tar.

Allt är inte klart ännu. Det kanske inte blir utförsäljning. De kanske inte ger bort makten.
Men om de gör det, om det nu blir så, kan Alliansen i hela Stockholms län tacka S för den goda kakan.

Se även en erfaren kvinna ur Hyresgäströrelsen om att ”Säga en sak och göra en annan”

Lördagsrösta

Innan du går och röstar på söndagen kan du passa på redan under lördagen att lägga din röst mot nationalism och monarki.
En enkel politisk manifestation som går ut på att du stannar hemma och sköter dig själv.
Delta inte i det offentligt påbjudna nationaldagsfirandet!

Jodå, alla skäl att festa är mig välbekanta: det är ju bara här i kommunen, vi välkomnar ju de nya svenskarna, det är ju bara en folkfest, det är ju...
Det är bara nationalistiskt dravel som borgarna + S genomdrev till priset av en arbetstidsförlängning!

Om du bara tänker gå ner på torget och käka sockervadd och vifta med ballonger ska du iallafall veta varför du gör det.
Orsaken till nationaldagsfirandet var - avundsjuka. I regeringens proposition stod: ”Alla andra har”.
Den ståndpunkten är inte precis något att vara stolt över, eller hur.

Söndagsrösta!

Ideligen plingar sms-tonen. En uppmaning att rösta i valet till EU-parlamentet, helst förtidsrösta.
Får en obehaglig misstanke att kamraterna tror att jag ska dö före valdagen.
Jag instämmer absolut i att du ska gå och rösta. Men jag tycker du ska vänta tills på söndag så att du kan passera biblioteket där jag står med vänsterns valsedlar. Fyra timmar utanför ett stängt bibliotek är tundra om inte väljarna fylkas.

Jag brukar inte citera Engström på Fokus, men denhär veckan har han en poäng. Han menar att det låga intresset för EU-parlamentsvalet beror på att folk ”redan har röstat. De har redan valt vilka som ska företräda dem vid EU:s sammanträden, nämligen de nationella regeringarna. - - Europas folk tycks kort sagt ha begripit det som bara EU-kommissionärer /med flera/ vägrar att få in i skallen: att EU inte är någon federal statsbildning.”
Däremot håller jag inte med Engström när han jämför EU med FN till det förras fördel. Men det är en annan sak.

Människor i allmänhet är inte politiskt oengagerade. De gillar att rösta – så länge det framstår som meningsfullt. Meningen med EU-parlamentsvalet ligger på ett mer överfört plan: att rösta in de bra så att de dåliga blockeras.
Du som inte vill ha en federal statsbildning och inte vill se fler lyxarvoden i Bryssel, du bör rösta på en vänsterpolitiker.
Till exempel Eva-Britt Svensson som du kan läsa mer om här

Enda vänsterbloggen om kor?

Det var kosläpp i helgen. Sann pingsthänryckning när korna, överrumplade av frihet, skumpar ut i hagen!
En äldre granne menar att det inte är något märkvärdigt. Minsann förr i världen då var det minsann kosläpp i var och varannan gård minsann.
Jovisst. Det var då. Nu för tiden lånar man in biffkor för att hålla landskapet öppet, en båda-vinner-lösning om biffodlaren har för lite mark. Nu för tiden finns det förskolor ända nere i Stockholms län som åker på studiebesök till den glada tilldragelsen.

Bondeyrket är fortfarande mycket speciellt, även efter strukturomvandlingarna, och lika osäkert. Sidoinkomster är nödvändiga, och studiebesök är en sådan.

En annan är den exotiska sortens rum-med-frukost som kallas bo-på-lantgård. I synnerhet för barnfamiljer kan det vara underbart att komma till ett levande lantbruk med kycklingar och kattungar.
Att köpa äggen i närmsta butik är visserligen smidigare. Men en klok värdfamilj investerar i några sprätthöns som förbättrar lokalfärgen, eller reparerar de gamla trekantiga kaninburarna. Den som så att säga klär ut sig till sig själv har något som stadsbarnen får tro att de hjälper till med.

Jag gillar båda-vinner-lösningar. Och jag är glad att fortfarande få se en kohjord tumla som vildtoringar över öppen hagmark.

Levande förort

Var på besök i en levande förort. Satt på parkbänkarna, hörde sorlet, fick glada och sorgliga nyheter.
Mest sorgliga, faktiskt. Så som livet är.

I denhär förorten där jag var på återbesök sätter föreningarna upp affischer för en gemensamma karneval under sagda rubrik: ”en levande förort.” Sedan följer ämnet: ”en karneval i vänskap och kärlek”.
Nåja - detdär är mest snack.
Denna skräpförort rymmer fattigdom, kvinnoförtryck, droger och andra brott.
Nåja - detdär är inte hela bilden.
Alla möjliga förorter har jag arbetat i. Men ingen av dem gick ut på byn och tryckte upp A3-papper om vänskap, kärlek och liv.

När jag gråtit över de sorgliga nyheterna mötte jag andra bekanta och fick de goda. Som inte var särskilt goda de heller.
- ”Vi försöker fortfarande, det vet du. Vi fortsätter, det gör vi alltid. Vi går våra föräldravandringar, vi ska göra något för de unga. Du vet, vi ville så mycket.”
- ”Det är inte lätt nu, för även om vi jobbar på försöker borgarna sudda ut hela vår historia. Det är som om allt vi gjorde under de goda åren inte ska få finnas. Idag verkar det fel att ens prata om det, demokrati, kultur, föreningarna, hela detdär livet. Ändå ville vi så mycket. Men, du vet, vi fortsätter.”

Vi ville så mycket.
Jag har arbetat i andra förorter. I samtliga ville man så mycket!
I ingen av de andra fortsätter man.

Plötsligt kommer frågan om jag har flyttat nu? Nej, jag bodde faktiskt aldrig här. ”Men du hör ju till!" Ja det hoppas jag. Eftersom jag arbetade i en levande förort, en med vänskap och fattigdom, brott, kärlek och droger.
En förort som ville så mycket, precis som alla andra.
En av de få som fortsätter.

Demokratiskt förbud att minnas

Det var det värsta jag sett på länge: i Israel finns ett lagförslag som kan ge tre års fängelse för den som offentligt sörjer och minns hur Israel år 1948 vann kriget över arabstaterna då 700000 palestinier tvingades fly.
Förslaget till ny lag innebär också att den som inte svär staten Israel trohet ”som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar” kan berövas id-kort och andra nödvändiga personhandlingar.

Men detta hör inte hemma i en demokratisk stat, ett av vars kännetecken är att du inte behöver anse att den är det.
Endast en totalitär stat kräver edsvurna värderingar.
Endast en terrorstat kriminaliserar människors minnen.

När jag besökte Israel för tolv år sedan berättade värdarna stolt om skolornas målmedvetna program för fostran till ”israelisk identitet”. Något jag inte kan se som annat än en indoktrinering som begränsar människans fria tanke och vilja. Däremot såg jag mycket gott i Israel, främst i Haifa med dess trespråkiga gatskyltar och sitt Barnhus. Projekten som pågick där syftade till fred och solidaritet, med pedagoger av olika etnicitet och religion.
Jag hade hoppats att denna samförståndsstämning skulle segra.
Men tvärtom föreslås idag att israeliska medborgare måste dela statliga värderingar. Alla får inte ens sörja sina döda.

Läs också These exiled years , bland annat för den vackra rad som påminner om Biermann:
”I dessa tider är det en revolutionär handling att minnas”

Som i det stora, så i det lilla

”Den 27 maj ska ännu en massutvisning till Irak ske. Massdeportationerna är de tydligaste exemplen på hur våldet och avhumaniseringen dominerar migrationspolitiken.
2009 är året då regeringen har valt att satsa pengar på att effektivisera återvändandet av personer som fått avslag på sina asylansökningar. Migrationsverket har fått 40 extra miljoner för att kunna prioritera uppgiften. Polisen har fått ökade resurser att hitta och gripa papperslösa personer.
En av de 48 irakier som deporterades i den förra massutvisningen lever nu som landsflykting i Irak, hotad till livet. Han försökte ta livet av sig i Migrationsverkets förvar men hindrades. Istället fick han handfängsel och sattes med tvång på planet. Precis som flera andra drogades han för att hålla sig lugn.En annan person med psykiska funktionshinder och epilepsi togs från sina föräldrar mitt i natten, trots läkarintyg om att han inte klarar sig själv och inte kan ses som en vuxen. Nu har man än en gång samlat irakier för en massutvisning med tvång.
2009 är året då vi vägrar acceptera den statliga rasismen och förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner.”*

- Detta är konsekvenserna av att regeringen har krävt att fler skall kastas ut ur landet. Risken för en ökad användning av tvång och kränkande behandling är uppenbar, säger Vänsterpartiets Kalle Larsson.

En helt liten nyhet är ett anonymt brev jag fick. Sådana brukar jag inte bry mig om, men här var en sak intressant: Brevskrivaren såg det som bevis på min själviskhet att jag sätter medborgarnas behov av Hagaparken framför prinsessans, och drog slutsatsen att jag är ”invandrare” eftersom jag bara skränar och kräver, inte kan rätta mig efter hur det ska vara och inte vill ”vårt kungahus” väl.
Det var alltså en av de vanliga rasisterna, en person som valt ut Hagafrågan för att motivera ett utbrott.
Med såna vänner behöver kungahuset inga fiender.

*Denna (något kortade) text kommer från organisationernaIngen människa är illegal och Aktion mot deportation

Applåd för svenska mästarna!

Vad var det som hände i helgen?
SM i Poetry slam!
Tidningarna flödade över av insidesreportage, idolporträtt och oddsberäkningar.
Njaaa.
Lokalmedia höll fin bevakning, det framgår av Estradpoesi. Gott så.

Men faktum är att SM inte är en lokal händelse. Som namnet antyder är det svenska mästerskap.

Lag från hela landet jobbar i ett år för möjligheten att få tävla. I år ägde slammet rum i Norrköping, nästa år i Uppsala.

Författare som Bob Hansson och Solja Krapu och en estradör som Boyacioglu har alla uppstått ur poesislammet, detta märkligt fertila bottenlager. Även om det bär mig emot att påpeka det, för scenpoesins existens ska inte behöva rättfärdigas med några få som fått ett genombrott.
Den är tillräckligt vacker och rolig ändå.

Grattis till Oskar Hanska som vann individuella grenen,

och till Södermalm (t.v.) som blev bästa lag.

Fotona är tagna av Pia K, många fler finns på Dinstudio

I Europa för alltid?

En kolumnist i SvD skriver vardagsnära om rasismer i Europa. Endast avslutningen är ett litet snedsteg när hon kallar det ”trettiotal igen”. Hon kanske menar lågkonjunkturen. Men det låter som om 30-tal och 00-tal vore två dystra parenteser i vår europeiska historia - när de i själva verket är det synbara uttrycket för de koloniala och rasistiska förtryck våra samhällen byggts på.

Ännu ett exempel på sorteringen inom unionen finns i Flammans artikel om den ökade analfabetismen i Europa (Bulgarien, Rumänien). I första hand bland romska barn som inte står ut med att gå i skola för att lokalerna är utkylda och pedagogerna omotiverade, eller som hindras att gå regelbundet eftersom de måste arbeta.
Ska vi kalla det ”1800-tal igen”? Nej. Samma kontinent under samma till synes outslitliga historiska epok.

En bättre nyhet är utställningen på Romskt Kulturcentrum. Fotografen Tommy Wiberg visar bilder från det storartade, glada firandet av romernas skyddshelgon Svarta Sara i Saintes Maries de la Mer. Centret ligger på Lingvägen 100 i Gubbängen, Stockholm. Öppet vardagar kl 10-17


Detta inlägg tillägnas ett före detta skolbarn som nu inte längre finns.
Fortsätt Nadia Taikons kamp mot droger!

Denna insändare fick jag införd i SvD

Värna Hagaparken som strövområde

Hagaparken vid Brunnsviken är nationalstadspark och ett av de käraste utflyktsmålen för många storstadsbor. Det är ett fantastiskt strövområde med vindlande stigar och täta dungar, med tillgång till bad, bollspel och kaféer, samt ett stort antal kulturhistoriska minnen att
glädjas åt. Mitt i parken ligger Haga slott där kronprinsessan Victoria ska flytta in. Som offentlig person behöver hon ett starkt skydd. Slottet kommer att bevakas och delar av parken att stängas av. På gångstigarna till slottet kommer familjen Bernadotte och deras stab att färdas i bil.
Vad ska hända med vår park? Var är konsekvensbeskrivningen? Det var en enkel, flott gest av regeringen att ge bort dispositionsrätten, men hur kan de med sådan nonchalans ge bort medborgarnas fria rörlighet? Victoria har alla möjligheter att på egen hand skaffa sig en representativ bostad. Vill hon absolut bo i Haga måste ansvariga politiker se över hur parken ska kunna vara oss medborgare till glädje även i framtiden.

Var Palme riktigt klok han?

Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.

Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.

Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.

Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.

Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv

Välkommen till världen igen!

Visst är hon söt, den lilla! Lemurfossilet menar jag förstås. Lilla Ida.
Jag bryr mig just nu inte om att hon hårdlanseras med väl förberedd hemsida och att vetenskapare och journalister världen över tävlar i att hitta på krokiga liknelser (från Noaks ark till asteroidnedslag!?)

Det graciösa fossilet är så oerhört intagande. Särskilt som Ida bara var ett litet barn, eller valp, i alla händelser en minderårig lemur.
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.

(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)

Tillbaka till nutiden? Hör Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson om lobbyisternas makt i EU

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Obildat återtåg

Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.

Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.

Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.

Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.

Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?

Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten

Bevara Haga eller Mer Hysteri

Vi är många som uppskattar vårens vandringar i Hagaparken. Med överklassens självklara rätt att ta plats i världen säger Victoria Bernadotte att hon ”uppskattar regeringens generösa erbjudande” om en bostad där.
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.

Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.

I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.

I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!

Hegemoni and English

Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.

Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.

Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.

Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!

För Sverige i nutiden

NUTIDSTEST V. 20: Vilket landskap är Carl Philip hertig av?

Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till

den norm för fyrkantig högborgerlighet som de tror är ”vanliga människor”.

Men barnen får fortfarande som dopgåva en adelstitel

och ett landskap som de ska vara särskilt snälla mot.

Att komma ihåg vem som fick vilket

tycker seriös press är relevant för undersåtarna.

Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på

att även DN haft gnällpysande ledare om bristen på kunskap i skolan.
Flera nutidstest behövs verkligen.

Så funkar det

Ser i Sydsvenskan att migrationsministern reser omkring och propagerar för mottagandet av kvotflyktingar. Det är hyggligt av honom, eftersom EU:s hantering av flyktingfrågorna snarare handlar om att ta emot så få som möjligt. Men att driva på när det gäller kvoterade flyktingar löper stor risk att landa i det kanadensiska systemet om ”nyttiga” flyktingar. Mottagaren går inte på skyddsbehov utan väljer ut tandläkare, datortekniker och atomfysiker och kan sedan stoltsera med världens bästa immigrantpolitik där alla får jobb.
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.

Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”

Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.

Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?

Media mal på

”När mediedrevet kom till konstfack” rubricerar SvD sin repetitiva artikel om Odells konstnärliga frispel. Tydligen har tidningen inte klart för sig att vad vi läsare menar med mediedrev, det är när journalisterna gör det till sin profession att ta sinnesfrid, heder och ära av en offentlig person genom att gegga fram pinsamma fakta och ställa frågor som inte går att besvara.
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.

En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.

Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?

Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.

Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?

Invandrare och minoriteter

April månads nummer av Invandrare och Minoriteter var fyllt av ovanligt mycket intressant läsning. Föreningar, demokrati och ideellt arbete är löst sammanhållet tema för artiklar där du bland annat finner...

- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.

Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”

Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.

Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.

Bevara Hagaparken - BILFRI

”Här finns bostad åt monarken - vi behåller Hagaparken!”
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.

Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.

Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.

Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?

En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.

Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.

Vi kommunister och våra bisarra idéer

Mer om sexköpslagen… läs Ida Gabrielsson på Politikerbloggen. Ta också del av mängden kommentarer som visar hur oerhört viktigt det är för somliga män att rättfärdiga könshandeln.
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.

Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”

Längtan till liv, rent tekniskt

Skrock och magiskt tänkande är så långt från teknik och vetenskap man kan komma, visst? Hur kommer det sig då att tekniska manicklar uppträder synnerligen magiskt, om de också inte har börjat tänka riktigt än?

Att datorn uppdaterar sig själv tack vare en filigranteknik som arbetar medan jag sover har jag börjat vänja mig vid.
Att virusprogrammet NORTON (svartlista, pestflagg) besnattar mitt kreditkort utan att ens finnas i burken beror antagligen på den mänskliga faktorn, i detta fall girigheten.
Att tre cd-spelare efter varandra får samma fel beror antagligen på familjens personliga magnetfält -synnerligen starka just i hallen, samma plats där bredbandet dog ut, även om det senare kan skyllas på att jag på den tiden försökte använda NORTON (Som ovan).

Men att andra elektronikpryttlar fortplantar sig i skänklådan, det går utanpå allt annat. Lådan är den där vi lägger bruksanvisningar, uttjänta mobiler, möjliga sim-kort och sladdar och batterier utan närmare specificerat bruk. Mitt nya vetenskapliga rön är att dessa korsbefruktas och föder nya grejer!
a/ En cd som bl.a. innehåller youtube-anvisningen till min kamera. Jag svär att den inte var med när jag köpte kameran. Den uppstod i skänklådan när jag surade över att inte kunna ladda över filmsnuttarna till datorn.
b/ En obegagnad, oanvänd mobil. Ingen har sett den förr. Ingen vet vems den är. Men för sin tillblivelse åt den upp min gamla guldfärgade mobil från -03, som inte längre finns i lådan. Det verkar som att några batterier gått åt för att ge liv åt cd-skivan också.

Humanisterna får säga vad de vill. Men Gud och andlighet är något mycket lättbegripligt och handfast i motsats till den mystiska nyckfulla materian.

Vi som älskar internet

Vi som älskar internet... så inleds ett upprop på Fejan. Ja, några av oss gör verkligen det. På bara drygt tio år har internet blivit en självklar intellektuell och kreativ frihet. Min första uppkoppling omkring -94 var till en tidning i San Francisco. I svart-vitt rullades inskannade artiklar över skärmen. Inte för att jag hade nåt intresse av en tidning i San Francisco. Men det gick! Sedan löpte faktasökandet från akademier som su och sh parallellt med tramsiga chatter och klubbar för Pratchett-fans – tills jag publicerade diktsamlingar och behövde en hemsida, en sajt som idag är tämligen avliden nu i interaktivitetens tid.
Ändå tror jag att datorerna befinner sig på samma nivå som cykeln på 1700-talet: den var gott och väl uppfunnen och tillverkad, det var bara kedjan som saknades.

Jag vill att de som behärskar hantverket får tid på sig att uppfinna kedjan. Både maskinpark och kombinationsmöjligheter. Det får de säkert också, så länge det är lönsamt. Men när det gäller internet hotas användarna av stora försämringar om EU, borgarna och storföretagen får sin vilja igenom.

Upphovsrätten är oerhört viktig för kulturskaparna. Men upphovsrättslagen kan ändras så att vanlig fildelning blir tillåten, och kulturpolitiken kan ändras så att fler kan leva på film, böcker eller musik. Varför inte digitala bibliotek med en generös ersättning liknande den på vanliga bibliotek? Upphovsrättsorganisationerna ska inte få gå in i rollen som både polis och åklagare.

Bevakningen av medborgarna tar sig allt mer groteska former. Innan kapitalisterna ställde till med storkrig hade vi i Europa passfrihet fram till 1914. Men om vi idag vill röra på oss rent fysiskt krävs identifiering och visering (via fingeravtryck i värsta fall) och en omstuvning av minsta hudkräm i packningen. Och om vi i framtiden reser virtuellt är risken stor att staten bevakar våra stigar över nätet.

Internet skapas kontinuerligt av människor för människor. Där ska yttrandefrihet råda. Vi som använder nätet vill inte köpa oss in på småbitar av det som redan tillhör oss. Det pågår nu förhandlingar om internets framtid som kommer att angå oss allihop... iallafall oss som älskar internet.

Läs mer på Vänsterpartiet, vi som ställer upp i EU-valet med en modern, öppen, kulturvänlig nätpolitik.

Subi dura a rudibus

Rubriken är latin och betyder ungefär: ”Utstå ohyfsad behandling av okultiverade knölar”. Ett uttryck som alltför ofta är användbart.

Men apropå gårdagen: Sabuni är numera också frustrerad och öppnar för kvotering av kvinnor i styrelser. En lagstiftning som verkar fungera finns i Norge.

Intresserad av EU-valet 7 juni? Läs Hanna Löfqvists chatt med Aftonbladets läsare. Inte intresserad? Läs den iallafall.

Mycket vasst och kritiskt skrivs om nedskärningarna i skolan. Det är bra. Ingen kan vara mer frustrerad än den som tar sitt uppdrag på allvar men inte ges förutsättningar att genomföra det. Men SvD:s ledarkommentar är småsint "Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati?”
Den som sitter i en möglig barack, inte har råd att skaffa datorer åt ungarna, och måste lägga dyr skolledartid på att diskutera städning och brandskydd skulle sannerligen vilja satsa på både hus och administration! Men det finns ingenting att satsa. Det var liksom det som var haken. Självklart ska personalen ha betalt. Och lunchen ska på bordet. Det blir inte mycket mer sen. Hur vågar någon ens antyda att vi slarvar undan pengar och struntar i kunskap?

En rubrik på ledarsidan lyder: ”Efterlängtat klargörande från HD”. Härligt, tänkte jag som trodde de menade min blogg! - men det var Högsta domstolen de tänkte på igen.

Företagsfeminism

Näringslivet hatar lagstiftning (som ofta kallas ”tvångsåtgärder” när det gäller företag och ”hårdare tag” när det gäller folk) och har lovat att sund självreglering och chanser för de dugliga var allt som behövdes för att fler kvinnor skulle ta plats i bolagsstyrelserna.
Men de fortsätter att välja in män.
Män väljer män. Inte av elakhet, utan för att män ser mäns kompetens bättre. Som om detta inte vore illa nog, tenderar även kvinnor att också se mäns kompetens bättre. Vi är tränade i det.

Trött på mitt vanliga feministgnäll? Jamen läs Svenska Dagbladets näringslivsdel då!
I kommentaren låter det nästan som om Margareta Winbergs återkomst vore efterlängtad! – eftersom nuvarande jämställdhetsminister Sabuni är ”mer angelägen om att få en jämnare könsfördelning bland förskollärare”. Som ni vet handlar den branschen dels om det offentliga som bara mår bra av lite tvång, dels om att rekrytera män, vilket tydligen är sexigare. Åtminstone enklare att se hela drösen av kompetenta, kantänka.

”När jag var 30 var jag övertygad om att det här skulle lösa sig av sig själv. Nu är jag 62 år och tvingas tyvärr konstatera att i stort sett har inget hänt. Jag tror kvotering är det enda sättet att ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet fullt ut” säger en styrelseledamot för Fortum och Finansinspektionen.

Av 165 läsare tycker 25% (i SvD:s omröstning) att det är dags för kvotering. Resten tycker det inte. Undrar vilken princip de stöder sig på denhär gången? Beprövad erfarenhet kan det inte vara.

Tecken, historia

Historien stannar stundom upp. Ibland går den vidare, ekar och kastar skuggor över framtiden.
Det kan vara genom mycket små tecken. En kvarlämnad runa på en pelare i Bysans. En anteckning i marginalen i någon annans bok. Ett upphittat skrynkligt papper.

Ruiner och monument har sitt värde. Men det är skrivtecken som förenar det minimala och privata med det oförgängliga.

En av mina mest värdefulla minnessaker är ett brev från Miep Gies, en av de goda hjälpare som i över två år höll familjen Frank vid liv på en vind i ett av Amsterdams kanalhus. Jag skrev till henne för att höra mig för om acceptans angående ettpar texter där jag refererat till familjen Frank, och Miep Gies svarade vänligt och personligt, gav än en gång mycket mer än hon fick.
Vid sådana ögonblick stannar historien. Tågen slutar gå, rökarna skingras.

Papperslappen på bilden* är skriven av koncentrationslägerfångar medan de slavade med att förstärka ett skyddsrum åt SS. Flaskan med lappen hittades helt nyligen i en källarvägg.
En av undertecknarna överlevde och tog sig efter kriget till Sverige, hans dotter bor här än. ”En röst från det förflutna” säger hon om det värdefulla fyndet.
Vid sådana ögonblick går historien vidare in i nuet.

Ett sista eko - antagligen.
Flaskpost går genom sten. Röster bär genom murbruk.
Vi var här, så lyder texten i korthet:

”Koncentrationslägret i Auschwitz 20.IX.44, skyddsrum, byggt av fångarna nr. 121313 Jankowiak Bronislaw från Poznan, 130208 Dubla Stanislaw från Laskowice, 131491 Jasik Jan från Radom, 145664 Sobczak Waclaw från Konin, 151090 Czekalski Karol från Lodz, 157582 Bialobrzeski Waldemar från Ostroleka, A 12063 Veissid Albert från Lyon (France). Alla mellan 18 och 20 år.”

Är detta politik eller poesi?
Vilken dödlig skulle våga dra gränsen?

Jag lovar – de är fortfarande här.


---
* fotot lånat av DN

Stor efterfrågan på fortkörning

Efterfrågan på att köpa sex är fortfarande stor, visar en snabbundersökning som Expressen redovisar. Därmed skulle det vara sagt att sexköpslagen är helt förfelad. Man frågar sig hur de kom fram till den slutsatsen?

Torskarnas behov av att att köpa kvinnokött är segdraget och svårt att bearbeta. Lagen har endast påverkat gatuprostitutionen, men kan inte avskräcka från den osynliga nätkommersen.
En avsikt med lagen är också att den sätter normen: Att göra affärer med kroppar är oacceptabelt. Men allt för många män tar inte lagen på allvar, och det kan eventuellt hänga ihop med att den redan från början ifrågasatts och förlöjligats.

”Det är olagligt att köra bil för fort också” konstaterar en man i artikeln. Javisst - och om jag kör för fort vet jag ändå vilken normen är och förstår varför jag bestraffas. Fartgränserna är ytterst sällan mål för förlöjligande, och aldrig har jag sett ett tidningsreportage med innehållet: ”Stort intresse för att köra fort i Sverige! Nu ska trafiklagstiftningen göras om, för det är stor efterfrågan på att dundra fram i 160!”

Frågan om prostitutionen är så viktig att den till och med har fått några borgare att värna den fackliga anslutningen. Häpp!

Se även Stockholmsvänstern

- - -
Tack i efterskott till Dagen för en bra kommentar angående bröst och politik!

Var helst inte kvinna och vänster!

Media sköter inte rapporteringen från 1 Maj har jag hört. Enligt en bekant var Sydsvenskans största Malmö-nyhet att en sköldpadda jagade en and i kanalen! Ett spännande liv de lever därnere i södern…

Själv retade jag upp mig på sena nyheterna i någon av kanalerna. De hade visserligen hela tre 1 Maj-inslag, men det lät såhär:

Ett: Vanja klarade sig dåligt. Folk ropade bu och Vanja blev störd. Vanja hade påtagligt svårt att klara upp situationen. Vanja är inte medietränad. Vanja är inte cool. Vanja är i gungning.
Två: Mona fick det också jobbigt. Mona har det inte lätt nu. Men Mona har humor. Mona är medietränad. Mona klarade faktiskt av sitt möte lite bättre än Vanja. Mona pratade också om S’ politik.
Tre: S’ politik är oekonomisk och ogenomförbar, förklarar en expert i studion. Han har verkligen satt sig in i dethär. Han talar klokt, saklig och eftertänksamt. Ingen ropar bu eller stör honom på annat sätt.

Vill du veta mer och bättre om 1 Maj, läs Hanna Löfqvists tal. Eller Esbati. Ska det rapporteras får man göra det själv!
Vill du veta mer om vedervärdigt debattklimat finns ett osmakligt påhopp på Hanna i DN, signerat Malin Siwe. Hon gillar inte vänsterpolitik och blev förstås besviken på att vi har ett så roligt valmaterial, och det får henne att sänka sig till nivån att gnälla på klädsel och utseende.

Slutligen, angående svininfluensa, frågade en reporter: ”Kommer många att dö?”
Käre läsare! En av de saker vi kan vara fullkomligt säkra på i denna ofullkomliga värld, det är att många kommer att dö. De som undgår det är en försumbar minoritet.