Media mal på

”När mediedrevet kom till konstfack” rubricerar SvD sin repetitiva artikel om Odells konstnärliga frispel. Tydligen har tidningen inte klart för sig att vad vi läsare menar med mediedrev, det är när journalisterna gör det till sin profession att ta sinnesfrid, heder och ära av en offentlig person genom att gegga fram pinsamma fakta och ställa frågor som inte går att besvara.
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.

En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.

Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?

Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.

Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?