Invandrare och minoriteter

April månads nummer av Invandrare och Minoriteter var fyllt av ovanligt mycket intressant läsning. Föreningar, demokrati och ideellt arbete är löst sammanhållet tema för artiklar där du bland annat finner...

- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.

Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”

Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.

Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.