Hegemoni and English

Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.

Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.

Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.

Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!