Leve leve leve 1 Maj

Vi var fler än tiotusen personer som hörde Ohlys 1 Maj-tal i Kungsträdgården i Stockholm. Ekot kommenterar: ”När man ser tusentals i vänsterpartiets demonstrationståg är det svårt att förstå att partiet stundtals ligger farligt nära riksdagens fyraprocentspärr.”

För en gångs skull lyckades de sätta ord på en stark känsla.

Ung Vänsters Ida Gabrielsson och en stolt partiledare tågar ut från Medborgarplatsen

Landets till ytan minsta kommun hänger förstås på, och är varken den minsta elle tystaste grupperingen

Några paroller:

Att sälja stöldgods är häleri / offentliga sektorn äger vi!

Halva makten / hela lönen!

Ropen skalla, arbete åt alla!

Ropen skalla, bostad åt alla!

Yalla yalla, muren ska falla!

Inga pigor åt överklassen / låt dom skura dom egna dassen!
Inga rasister på våra gator / fyll dom istället med bögar och flator!

Kronprinsessan i bostadskö / Hagaparken ska vara park!

Krossa USA-imperialismen!

Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!

Lika för alla är inte alltid rättvist

Nu ska det tas från de fattiga igen! Stadshushögern drar sig som bekant inte för det, och ser till att dra ned på det socioekonomiska stödet till skolor i fattiga områden. Ett stöd som skolorna är helt beroende av för att ge barnen möjlighet att lyckas.

Stödet används till nödvändig undervisning, främst i modersmål och svenska som andraspråk. Det används till förlängt öppethållande, så att det ända till kvällen finns personal och datorer till hands så att barnen kan sköta sina studier, även om de bor trångt eller inte har högutbildade föräldrar. En del av stödet går också till fritidsledare och öppen verksamhet, eftersom barnen i de här områdena vanligen inte tillbringar sin fritid med att skjutsas runt från den ena häftiga hobbyn till den andra.

Som exempel nämns Hjulsta skolor vars stöd minskat med två miljoner medan antalet elever ökat med 14 procent. Rektor på Hjulstaskolan uttalar sig och har helt rätt i sin kritik, utom när hon säger att de i Hjulsta har ett annorlunda uppdrag än andra skolor.
Nej! De har precis samma uppdrag. Men det krävs mer för att kunna fullgöra det.

Stockholms folkpartistiska borgarråd pekar istället på att skolpengen har höjts. ”Vi valde att lägga det lika över alla skolor istället” säger hon. Ja, det var just det. Detta är inte ett misstag, det är ett medvetet val. Och när det man har att välja på är att ge stöd åt dem som behöver eller att gynna dem som redan har, då kan man alltid lita på att borgarna väljer fel.

Se även Alliansfritt Sverige

Tradition och schablon

Hur förväntas vi se på den blivande drottningen? Att tidningar och jubileumsböcker hyllar tradition och schablon framgår av Tillemas intressanta artikel där hon tar upp tre nya böcker om Victoria Bernadotte. En består av Herman Lindqvists sedvanliga devota plattityder, en låtsas vara privat, och en skildrar oskuldsfulla kungabrudar genom tiderna.
Drottning Kristina sa: ”Det krävs större mod att gifta sig än att dra i fält” - och avstod från bådadera. Men hon var ju intelligent.

Artikeln visar att det inte går att skilja bevakningen av en blivande regent från bevakningen av en kvinna. (Se även Politik och poesi om Kleopatra.) Kronprinsessan måste vara vacker eller åtminstone ge intryck av att vara det, men inte utmananade. Hon förväntas förkroppsliga patriarkatets och heteronormativitetens dygder. Jämförelsematerial i Victorias fall är lillasyster, som får ta på sig rollen av världslig, sexig tjej vars liv är festligt eller struligt. Storasyster måste visa sig ämbetet värdig genom att vara pliktmedveten och duglig - och i de nämnda böckerna citeras mäktiga män som kan bekräfta Victorias förmågor och den paradox som krävs av henne: hon är pappas favoritmedarbetare, men hon måste alltid kunna luta sig mot den trygge fästmannen. En kvinna är aldrig något i sig själv.

Artikeln kunde gärna ha gått några steg längre i framförallt feministisk analys. Det enda intressanta med Victoria sammanfattar Tillema i slutorden: ”Victoriagestalten sänder uppfordrande signaler och manar till självreglering: Se ut si, var så!”
Bättre förebild kan patriarkatet inte få än denna unga kvinna, som under intryck av de primitiva sederna i Förenta staterna tänker låta sig ledas av sin far fram till altaret. Som man leder en ko till betäckning.

Mer kungligt rolig mediekritik i dystopin i Wahllöfs tevekrönika

För övrigt anser jag att Haga ska vara park

De kunde väl fråga först

Klart för moské i Rinkeby - det lät som en utmärkt idé så som partierna i Stockholms stadhus presenterade den. Men Vänsterpartiet var inte med på det. Varför?
Därför att det inom vänstern ryms ett flertal rinkebybor som är dödströtta på att aldrig bli tillfrågade vid rådslag, som de boende i andra stadsdelar vanligen blir.

Självklart behövs en moské. En böne- och samlingsplats för alla olika islamska riktningar, så som de kristna samfunden på en ort kan dela på ett kyrkobygge när de små träkapellen står tomma och de behöver samla krafterna. Men detta bygge har utlovats åt ett enda samfund utan förberedande dialog eller samordning av intressena.

Självklart är det mycket mer som också behövs i Rinkeby. Sedan de stora arbetsplatserna flyttades därifrån går det sämre för handeln. Om gallerian måste slå igen är vi tillbaka vid utgångsläget, med videouthyrning i källaren och livsmedelsbarack på fältet. Detta anser stockholmspartierna att man löser genom att fyratusen moskébesökare shoppar i centrum. Parkeringsplatser för fyratusen bilar saknas dock.

När rinkebyborna i vintras ockuperade sitt gamla förvaltningshus för att hindra rivning var det en stolt gest för det gemensamma. För möten, bostäder, ungdomsverksamhet, kultur och demokrati. Allt det som en gång var Rinkebys kännetecken. Men ockupanterna kördes bort, huset revs, och ett nybygge beslutades i rasande fart.

Den borgerliga majoriteten tror sig plocka mångfaldspoäng på detta oförankrade utspel. Men hur har Socialdemokraterna resonerat, de som alltid tidigare haft en stark bas i den gamla Rinkeby-solidariteten?

Se Stockholmsvänstern

Stockholmsbilder

Några stockholmska hus att uppskatta:

Dockskåpet i Bromma där du ser möbleringen i uterummen hela vägen upp!

En gång kollektivhus på Kungsholmen, ritat av Markelius. Enkelt och skönt.

Femtiotalets Vällingby. En årgång som står sig, även intill Wingårdhs eleganta galleria.

Gröndal. Det syns ju förresten.

Kistas nybrutalitet, en rak höger i synfältet.

Södertanten skriver varmt om Slussen - snörlivet eller svalget mitt i Stockholm som måste åtgärdas fastän ingen vet hur. Ett av förslagen är att avlägsna funkisrondellen och ställa ut monopolhus där utan att passera gå. Jag menar, så att ingen kan gå. Södertanten är av förklarliga skäl emot och flaggar för protest imorgon lördag.

Dansmuséet är bättre än Förbifarten

De rödgröna föreslår folkomröstning om Förbifarten, en utmärkt idé. I synnerhet som det ger möjlighet att sätta sig in i frågan bättre för sådana som mig som egentligen inte ser någon lösning på trafikskiten. En ny, två mil lång motorled över Mälarens kulturlandskap för 28 miljarder låter som megalomaniskt vansinne. Sitta i bilkö varenda dag är ett mer småskaligt, individuellt vansinne. Tron att det ska gå lätt och smidigt att under fimbulvintern pila iväg över länet på energisnåla spår med välfungerande vagnar låter just som tro. God tro.
Folkomröstningar är inte alltid mest demokratiskt, men de höjer alltid kunskapsnivån.

En ofta förekommande uppfattning är att de rödgröna bara förhalar om tiden, eftersom vi ändå förlorar. Kanhända. Men Jens Holm jämför med trängselskatten. Ett impopulärt förslag som segrade och där det varit glest med klagomålen.


De alltigenom blåa föreslår att Dansmuséet flyttar för att ge plats åt dem själva. Regeringen behöver huset under en renovering av Rosenbad, så konstsamlingar i världsklass kan väl maka åt sig.
Svårigheten med ett dansmuseum är att det inte går att ställa ut själva dansen. Det som finns är kostymer, kulisser, foton och video - och Dansmuséet har samlat sådant från stora delar av världen.
Målgruppen är smal. Därför är läget bredvid Operan en förutsättning för levande verksamhet. Den andra förutsättningen är utåtriktat arbete, något som Dansmuséet utför förnämligt. Här finns lunchservering, butik för musik- och dansvideo, seminariekvällar och lördagsaktiviteter som samba, afrikansk dans eller gamla folklekar för både barn och vuxna.
Mycket mer än så kan ett smalt museum inte göra, och på detta vis har Dansmuséet skaffat sig gott renommé.
Något som alltså kan försvinna lika fort om de färgsprakande dräkterna magasineras och lokalerna hamnar avsides.

Du som föredrar tåspets och kabukimasker framför Allians-regeringens utbredning runt hela Gustav Adolfs torg, gå in på Dansmuséets hemsida och skriv på namnlistan.

Som bekant finns det en namnlista till. Ty oavsett om monarkins anhängare minskar (SOM) eller är konstant (Sifo), måste vår nationalstadspark i Haga bevaras som fritt strövområde.
Haga ska vara park!

Det är inte ofta jag kommer upp i hela tre Stockholms-frågor i inläggen, eller hur, Stockholmsvänstern?

Inte fria

Finns det nåt sätt att få folk att sluta säga "friskolor"? Det heter fristående skola. Drömmen om företagens frihet från allmänhetens bästa är borgarnas - ren propaganda som t o m myndigheter har svalt.
Sluta genast!

Ny lyrisk handbok

Någon gång under 90-talet publicerades denna dikt av Kåre Dyberg. Trots denna starka programförklaring har jag senare aldrig hört talas om författaren. Någon som vet?
Här har jag kortat i Dybergs text och ändrat han till hon.


Ny lyrisk handbok

Den som fattar en dikt, hon kommer att få problem
Den som lever sin dikt, hon kommer att dö ensam
Den som lever två av sina dikter, blir otrogen mot en
Den som ligger med en dikt får ett barn mindre
Den som bär drottningkrona emedan hon skriver, hon blir ingens
Den som inte bär drottningkrona, ska endast bli övergiven av sig själv
Den som är rädd för döden, räddas av sina dikter
Den som inte är rädd för döden, kan möjligen räddas av sina dikter

Strypta apotek och friska villaägare

Något skumt är det med apoteket. Det som inte längre finns. Socialdemokraterna anser att det var en medveten strypning av denna av folket finansierade verksamhet, Hägglund försvarar sig, och jag var inte där så jag vet då inte vem som gjort vad.
Men en sak vet jag. Den som är i Sundbyberg och vill hämta ut sin medicin på Apoteksbolaget, eftersom det offentliga är vår egen verksamhet och det inte ens är säkert att medicinen finns hos de tre-fyra närmaste privata pillertrillarna, den har inget apotek att tillgå. Det ska snart öppna ett i Kista, säger webben. Det fanns ett där förut, ett i Rinkeby, två i Sundbyberg och några i Solna. Men de är sålda allihop. Närmaste offentliga apotek är hos överklassen på Östermalm. Är det något de gjort sig förtjänta av tack vare sina höga skatter, eller?

DN:s förstasida (papper) framhåller att det är yrkesarbetande villaägare som tjänat på Alliansens politik medan det är arbetslösa och sjuka som förlorat. Som om dessa två kategorier ginge att jämföra! Som om den yrkesarbetande villaägaren hade sitt på det torra - när hon kan bli arbetslös eller sjuk vilken dag som helst.
Då sitter hon där, och torkar baken med sina borgerliga valsedlar.
Olycka väljer man inte. Men solidaritet kan man välja.

För att förhindra alla sådana idéer har DN infört kontroll på riksdagsledamöter så du kan se vem av dem som driver dina frågor, allt för att privatisera, individualisera och splittra. Allt för att undanröja partipolitikens ideologiska långsiktighet.
Låt friska villaägare kolla vem som driver friska villafrågor. Låt dem tro att intet ont kommer att vederfaras dem eftersom de besitter jorden.

En bal på slottet

Högern ökar i Europa, skriver Eva-Britt Svensson med anledning av det ungerska valet. Ett naziliknande parti, Jobbik, har fått 17% av rösterna och kan ingå i regeringssamarbetet. Det som omedelbart oroar är hur situationen ska bli för de redan förtryckta romerna i landet.

Vad är då en bal på slottet?
I jämförelse med den gastkramande fascismen och rasismen är den - platt intet.
En demokratins löjliga formsvacka, en ansiktskräm för kapitalismen.
Därför är jag glad över att Lars Ohly artigt men tydligt tackar nej till att delta vid Victoria Bernadottes bröllop i sommar. Han önskar ungdomarna lycka till med sina privata liv - som de gärna kan fortsätta med oss förutan. Ärvda ämbeten är otidsenliga. Låt dem kamma sig och skaffa ett jobb och gå hem till sitt. Och då helst inte i Hagaparken. Namnlistan för ett fritt Haga har ökat!

Borgerskapet trallar på. Samhället är en saga för de rika och en dokusåpa för de fattiga.
Men verkligheten - den är det som borgarna kallar för utanförskap.

Terror är inte så bara

Inga nazister på våra gator!
Nu på lördag 17 april demonstrerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen i centrala Stockholm.
Nätverket Mot Rasism samlas för motdemonstration klockan 1130 vid korsningen St Eriksgatan – Fleminggatan, där nazisterna planerar att marschera förbi.

Du som inte vill delta i en aktiv motdemonstration, passa ändå på att fylla trottoarerna där nazisterna marscherar förbi. Stirra ut dem, plinga med cykelklockan, stå med ryggen mot gatan. Det finns många sätt att visa sitt ogillande.

En tidigare kommentar här bloggen skrev att det inte finns någon anledning att protestera ”bara för att nazisterna e där”. Jo. Det är precis vad det handlar om. Nazisterna är inte ”bara” i något sammanhang. Det är en antihuman, antidemokratisk rörelse som inget annat slut har än
terror och mord. ”Bara” de visar sig utgör de ett hot.
Samme person skriver också att man bör räkna med att få stryk, om man står där och skriker. Detta är ett uttryckligt hot, och sådana kommentarer tar jag inte in i fortsättningen.

Nazisterna kommer inte att tillåtas göra om det en gång till.

Ibland är jag faktiskt orolig för att lägga ut denhär typen av information. Det finns en risk att den drar till sig odemokratiska, aggressiva typer som gillar att slåss på gatorna. Vilket förstås är det sista jag önskar. Men om jag av rädsla avstår från att skriva är vi ett steg närmare fascismen.

Thorvall, passion och arbetarskildring

Via fejsboken får jag reda på att Kerstin Thorvall är död.
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.

Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.

Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?

Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?

När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.

År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.

Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.

Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.

Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!

Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD

En rolig historia och en farlig historielöshet

I en sifo-undersökning har människor tagit ställning till vilka valfrågor som är viktiga, och hur väl partierna driver dem. Arbete åt alla kommer förståeligt nog i topp. Mindre förståeligt är att Moderaterna anses ha den bästa politiken för det.
Tydligen har det lönat sig, dr G:s testamente att ”säga en sak tillräckligt många gånger, så den blir sann”.
Vänsterpartiet anses inte framträdande inom något politiskt område utan ligger mellan tre och fem procent, som starkast i sjukvårdspolitiken. Vi klarar oss åtminstone bättre än C och Kd.
När det gäller skola och utbildning har Folkpartiets kanonader inte givit riktigt den effekt majoren laddade för. Här är faktiskt Socialdemokraterna de som klarar sig bäst, med 20 procent. Folkpartiets stödtrupper i skolfrågan visar sig vara de som är längst ifrån verksamheten - det är pensionärerna! I åldersgruppen 15-29 år får Fp stöd av endast två procent, vilket är sämre till och med än V, och i åldrarna 30-64 är stödet för Björklunds pekpinneviftande strax under Socialdemokraternas.
Sensmoral: Högmod går före fall. Tomma tunnor skramlar mest. Tala är silver, tiga är guld.
Eller: Kunskap är bra att ha också i politiken.

- - -
Nästa lördag den 17 april planerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen en demonstration i centrala Stockholm. Detta är en av de allra farligaste nazi-grupperna, och det är viktigt att de möts av protester. Om deras självförtroende stärks och de börjar förlita sig på en tänkt tyst majoritet är det ett hot mot oss alla som avskyr nazisternas världsbild präglad av ”raser” och ”raskrig”.
Nätverket Mot Rasism kommer att gå ut med information om var och när protesten kommer att ta plats. Det är viktigt att visa civilkurage - att så många civiliserade människor som möjligt går på Stockholms gator den dagen.

Dåliga recensioner

Lite fult är det att ta upp en bok jag inte själv läst, men eftersom den språkvetande underhållaren Fredrik Lindström enligt min mening är högt överskattad kunde jag inte undgå att irriteras av recensionen av hans senaste bok. Diktsamling kallas den, men det är snarare infall och kåserier säger recensenten, infall som oftast inte är särskilt originella. Trots det finner han det sympatiskt att Lindström går runt där och småfilurar och tjänar pengar på förströdda anteckningar. Det bifogade citatet om att tillsammans med honan köpa påslakan i väntan på kriget motsvarar väl mina lågt ställda förväntningar.

Pestvarning för en bok som jag läst, Kristina Hultmans Undersökningen. Den ska behandla hennes komplexa komma-ut-process men surrar med koncentrationsnivån hos en fluga om allt och ingenting i den triviala omgivningen. En recension - för övrigt inte entusiastisk - trodde att detta var en medveten gestaltning av svårigheten att veta vad som är betydelsefullt. Jaha, grattis då till inlevelseförmågan i en kokett vimsfias vardag. Det hade dugt som novelluppslag. En annan recensent tyckte det var duktigt av en debutant att komma upp i 600 sidor. Men 600 sidor vad? Alla Lotta-böckerna är sammantaget längre än så, och de är åtminstone kul.

”Visst hade man önskat att han hade gett oss alla fingret. Vad har vi med hans otrohet att göra?” skriver Croneman i en krönika om en golfspelare som nyligen varit i teve.
Nej, det hade man visst inte önskat. Varför skulle han ge mig fingret? Varken han eller någon annan golfspelare angår mig, och innan Cronemans kolleger utbasunerade det kunde jag aldrig föreställa mig att golfspelare kan ha sex med fler än en person.
Nej, länge trodde jag kvällstidningarna skrev om en tiger, och fortfarande anser jag att det är vad de borde ha gjort. Om tigrar finns det mycket intressant att säga.
Innehållet i Cronemans krönika går i och för sig att instämma i, men den förstärker det fenomen han vill motarbeta dels genom sitt ämnesval, dels genom detdär bedrägliga ”oss alla”.
Vi som inte är med i Cronemans fiktiva ”vi” existerar inte, ur mediesynpunkt.

Europa, USA

Europa är en blandning och försöket till enhetsbygge riskerar att bli förljuget. Omkring det resonerar Rosenberg i en kolumn. Låt vara att han är tämligen EU-positiv, men han tar upp Europas våldspräglade historia och kommer fram till en slutsats som vi delar: ”Virrvarret av kulturer och språk är Europas historiska grundtillstånd och varje försök att basera Europa på något mera enhetligt än så riskerar att utlösa undertryckandets och utstötningens mekanismer.”

På nittiotalet skrev jag skrev en bok om Europa som blandning och unionsbygget som grandios lögn: ”Tåget ska strax gå - en europeisk mosaik”
Reaktionerna från förlagen var i bästa fall kyliga, stundom fientliga. Både mitt kön och min ålder drogs in som försvårande omständigheter. De vänner som läste boken tyckte om den, men invände att ett europeiskt arv inte alls var möjligt att tala om.
Unionen har cementerats sedan Tåget ska strax gå skrevs, och jag är bara ännu mer övertygad om att vårt blodiga arv måste synas och sonas.
EU vilar på en lögn, och människor som matas med lögner blir farliga.

Förenta staterna är Europas värsta avkomma, och detta ett bygge på våld och lögn. Videoklippet om nedskjutningen av civila irakier är förhoppningsvis en skärva av sanning - och visar vad som händer med dem som indoktrinerats till en frihet som ger dem lov att ta sig alla friheter.

Exotica

Bästa stockholmsskildringen? Biblioteksbesökarna har fått nominera romaner, poesi, serier och sånger, och röstar sedan mellan de föreslagna. Till min stora glädje hittade jag Exotica av Helena Duroj, mellan Bo Bergmans klassiska Månsken på strömmen och Bodil Malmstens skräckscenario Bakom centrumen bland summa tio lyrikalster.

Exotica ingår i Rinkebysvit (-98) som finns att låna/beställa på bibliotek.

Världskonferens
konferensvärd
guidad tur i multikulti
extrem lunch ingår
i bildproduktionen:
une salade pärlband tequila sunrise
Handelsresande i identiteter
for a few euros more

Kulturlandskapets kulturalisering
smältdegel och separator
vi flaggar med barnkör
i Folkens hus
Nobelpristagaren skrattar
Fredspristagaren gråter
Invandrarmininstern sjöng we shall ///
barnkören boffar i källaren
overcome ???
Alla hälsar hälsa alla
inom statsministerns planetbana

Vänskapliga
Sällskapliga
Säljbara
nyttjar vårt staccato
Hår & Lår AB under kameran

när ni kommer
expressssssss
Teve 1, 2, A B C:
”rånarna försvann i riktning mot Rinkeby”
på en väg som går till Oslo
”här vill ingen bo”
i en regnbågsby
”en bomb som hotar att brisera”

ja jag minns,
det var ju på Axbyplan

- - -
Biblioteket blogg apostroferade sina gästpoeter såhär
Vi har hela listan - de nominerade i DN

Dum, dummare, DN

Hur många undersökningar av dethär slaget tror du vi får se före valet? Idag har DN/Synovate frågat folk vem de tror är bäst på att sköta en statsministers uppgifter; statsministern eller någon annan? Folk tror, naturligt nog, att den som innehar uppgiften är bäst på att sköta den. För närvarande är det bara att instämma.

Tidningens slutsats: Sahlin har slagits av Reinfeldt, vilket är "illavarslandet för Sahlin". Varför då? Illavarslande (roligt ord!) för landet vore det istället om den främste folkvalde företrädaren inte klarade sitt jobb ens på den punkten. Det är hans politik som är vedervärdig, inte hans representationsförmåga.
Illavarslande för journalistiken och rent tragikomiskt är att de som tillfrågats också fått ta ställning till Maria Wetterstrands statministeregenskaper. Här svarar de än en gång fullkomligt logiskt. De tror att den eventuellt blivande statsministern gör jobbet bättre än en person som inte ens är påtänkt för uppgiften.

Vad är det så kallade nyhetsvärdet i detta? Jo sir man på: Wetterstrand får lägre svarsvärden än Sahlin trots att hon är så populär!
Åhh, jag baxnar.
Inte över resultatet, utan över nivån i landets största tidning.
En av frågorna gäller vem man tror är bäst på att skapa majoritet för sin politik i riksdagen. Om jag fick en så dum fråga per telefon skulle jag kunna svara fel i ren förvirring. För det är väl.. ja, den som har majoritet, väl? Visst är det?
Jo, väljarna har huvudet med sig och svarar rätt. Men hur länge ska de komma ihåg parlamentarismens spelregler under en förbannad fördumningskampanj?

”I höstens val kan statsministerkandidaterna få ökad betydelse” ursäktas, jag menar avslutas den tvåsidiga artikeln.
I höstens val kommer statministerkandidaterna att få ökad betydelse på grund av att denna duell hamras in av en enig borgerlig press som kallar allmänna val för just det: en duell, där de poängsätter olika grenar.
Medias bästa gren är Reinfeldts personliga egenskaper och misstron mot Sahlin som kvinna och offentlig person. Därför avstod de från att fråga om ännu en udda medtävlare som exempelvis Maud Olofsson. Det hade nog inte blivit så kul för dem.

Den synliga avsikten är att förespråka tvåpartisystem, personval och ytliga individuella kampanjer. Det är åtminstone demokratiskt, med ytligt usa:nska mått mätt.
Men den osynliga avsikten är att privatisera politiken.
När det parlamentariska systemet osynliggörs och de dumma väljarna får en robinsontävling att rösta i, blir både insikt och ideologi förbehållna den bildade eliten.
Så som borgarna alltid har velat ha det.
Metodiken är utomordentligt illavarslande.

Tack till Moteld för medeld!

Danmark är inte längre ett yndigt land

Danmark, ett land som det en gång var lätt att bli förtjust i, drar iväg mot fascistiskt styre och integritetens upplösning. För att få bo i landet behöver du poäng som du tjänar ihop till genom kurser i danskt språk och samhällsliv och mystiskt fluffiga kulturkurser, samt att du är idog gnetare inom föreningslivet.
(Bästa läsare! Har du gått på möte i brukshundsklubben idag? Och jag struntar i om du inte har nån hund.)
Du måste också avstå från besök hos vänner och släktingar i ditt gamla land. Då ryker uppehållstillståndet direkt.

En grym politik avsedd att bryta ner individen.
Du har ingenting, du är ingenting utan oss.

Typiskt nog insåg inte Dansk folkeparti att islamiska samfund ännu räknas som föreningar, också i Danmark. De försöker nu ändra regleringen så att folk inte ska plocka falska danskpoäng under fredagsbönen.
Om detta berättar Arvidsson, verksam i Roskilde, och jag är tacksam för rapporten men bekymrad över slutraderna. Där dristar sig Arvidsson att dra slutsatsen att försöket att ”etniskt kvalificera vissa aktiviteter” kan leda till diskriminering och rasism (min kursivering). Är det ett tankehopp, ett struket stycke? Eller syns det inte, för den som bor i det bitvis förtjusande Danmark, att lagen är diskriminerande därför att rasismen finns hos lagstiftarna?

- - -
Nu rapporteras det i media att Lasse syns mer i media. Det låter som en lustig paradox, men är ett symtom på att för media finns ingen verkligare verklighet än de själva. Ska vi vinna något i valet krävs det att media väljer att förverkliga fler av våra företrädare.
Vi kan vara hur tydliga som helst på torgen - om det sedan skrivs något i stil med att vi var rödgröna flummare är det den versionen som blir verklig i folks huvuden, oavsett vad de hört. Ungefär som att Mona i media är kvinnan utan efternamn som förlorar mot den reinfeldtska auktoriteten, oavsett vad hon sagt.
Se också Sjöstedt och Emil Berg

Svenskt näringsliv hade fel

Läs Etzler i envig mot Svenskt näringsliv när han förklarar 1) skillnaden på arbetslöshet och fritid och 2) att de rika berikar sig själva.

Citat: "De flesta människor vet mycket väl varför rika blivit rika och fattiga fortsätter vara fattiga, och de har lärt sig detta utan att läsa Marx och på ett helt annat ställe än universitetet. Det kallas arbetslivet. "

Poesi och spel

En av alla möjliga kombinationer utspelas
i en cell i palatsets källare
biljard och slamfinal

Geometrins bågar, röd och vit över grönt
i spinn
Aritmetikens poängblock efter ord på scen
spänning

Här är alla spelare, stötiga lirare
poetjävlar, bollrullare
klacketiklack
en tango av ansikten

Nu på torsdag - SKÄRTORSDAG - utkämpar slampoeterna i Stockholm norra kampen om de fyra platserna i SM Poetry Slam som i år går i Uppsala. Åtta män och två kvinnor har gått till final, men chansen finns fortfarande att det blir jämnt i SM-laget.
Lokalen är i källaren till Biljardpalatset, St Eriksgatan på Kungsholmen. Fantastisk miljö! Klockan 19 startar det.

Flickors vrede

Läste boken Flickors vrede av Rachel Simmons. Särskilt välskriven eller vässad var den inte, men intressant. Med stöd av ett enormt intervjumaterial från skolor i USA visar författaren på viktiga men ofta förbisedda fakta.
När flickor mobbar varandra är det en alternativ aggressivitet, även om de inte slåss.
Eftersom flickor är fostrade till att framför allt vårda sina relationer, sårar ”relationell aggressivitet” dem mer än något annat. Det räcker med att vända ryggen till eller bryta vänskapen. En flicka som blivit, eller tror att hon blivit, övergiven av sina vänner upplever total isolering och slutsatsen hon drar är att hon måste vara ännu trevligare, ännu mer sympatisk och empatisk.

Vuxna har svårt att urskilja flickors aggressivitet eftersom den dels inte förmodas existera, dels inte låter som pojkars aggressivitet. Flickorna har själva svårt att urskilja den, eftersom de vet med sig att de inte ska vara arga och otrevliga, för då kommer ingen att tycka om dem.
Tala om dubbelbestraffning. Först lär vi flickorna att vara flickor, sen får de skit för det. Föräldrar och lärare enas om att flickbråk är mycket värre, att flickor är lömska, att en käftsmäll är mer rak och ärlig. Men, suckar vuxengenerationen, flickor bara är sådana. Vuxna kvinnor med, för den delen. Kanske lika bra att de lär sig stå ut med väninnornas gemenhet redan i skolan.
På så vis får flickorna nästan aldrig någon hjälp.

Men flickor är inte värre än pojkar för att de förtalar och hånar varandra istället för att klippa till. Pojkar är inte sämre än flickor för att de skriker och gapar istället för att försöka reda ut problemen. Flickor och pojkar gör ingenting annat än det vi lärt dem att göra.

Under alla åren jag arbetade i grundskolan tog jag flickornas beteende i försvar, eftersom jag aldrig såg det trivsamma kompisskapet i att krypa omkring i skolgårdsgruset och leta efter sina framtänder. Jag försökte också hjälpa flickorna ut ur sina hembyggda tortyrburar, vilket inte är lätt eftersom (skriver Simmons) de hellre underkastar sig en dålig vänskap än ingen alls. Eller så försökte jag helt enkelt få dem att uppföra sig som folk.
Men inte heller jag såg det som Simmons påpekar och som finns alldeles framför oss: att det handlar om bortfostrad vrede och ett allt överordnat krav på omsorg och sociala relationer.

Om definitionen på flicka är att aldrig vara självhävdande ligger halva landets befolkning illa till.

Förenta Staternas flickskolor ligger långt från Bjästa. Men när det gäller svek, neutralitet och att urskilja när någonting stort pågår finns beröringspunkter med den ursinniga texten hos Approximation

Barnkonvention och språkkonvention

Pappor livsfarliga för sina egna barn? Det säger konsulten Sternberg, vars konservativa biologism mest är löjeväckande. Tanken att männen ska jaga bisonoxe gör knappast avtryck i kvinnokampen. Men när hon försöker skrämma bort papporna från omsorgen om sina barn har hon hittat torrt krut. Ty en bebis är överväldigande och skrämmande i sin totala värnlöshet. Vem som helst kan tvivla på sin förmåga att bara ge det bästa och aldrig skada detta lilla liv. Den som får höra att han är klumpig och felprogrammerad riskerar att tro det, inte för att han nödvändigtvis är olämplig utan, som Trollhare skriver ”eftersom män mer sällan har erfarenhet av att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar på samma sätt som många kvinnor har. Killar är helt enkelt mer mottagliga för antifeminism - - - för att det är färre killar som är vana att fundera över könsroller.”

Vissa män är farliga för barn. En av dem är minister Billström som vill inrätta trygga omsorgsboenden - i Afghanistan, av alla ställen, så att ensamma flyktingbarn kan skickas tillbaka. "Sverige inte alltid barnens bästa" skriver DN, som får det till att etnocentriska föreställningar om Sveriges överlägsenhet skulle ligga bakom argumenten för att skydda barnen. Nåja, i jämförelse med att vara ensam i ett land vars regering inte kan garantera säkerheten för någon, och där möjligheten att återförenas med släkt och familj är liten verkar Sverige vara ett hyfsat erbjudande.

Trots de skamliga övergrepp som en patriarkal tystnadskultur utsatt den våldtagna flickan i Bjästa för. På den skolan var det livsfarligt att vara barn av kvinnligt kön.

- - -
När Josefin Brink skriver om det tredje könet blir jag glad. Frågan om trans- och intersexuellas status brukar avfärdas med att de är så få så att det inte kan vara någon viktig fråga; ett effektivt sätt att understryka uddaskapet. När man med respekt och ett förändrat språkbruk åtminstone kan underlätta en vansklig situation.
Pronominet ”hen” har anammats i queer-kretsar. Det kan användas enbart som beteckning för ”det tredje könet”, som könsneutralt pronomen istället för det bängliga han/hon, eller konsekvent för alla oavsett kön. Språknämnden avråder - än så länge, kan tilläggas, eftersom de brukar följa ett språkbruk när det blivit gängse. Motståndet mot pronominet är nog för starkt för att en förändring ska ske inom överskådlig tid, men till skillnad från många krångligheter är det av praktisk nytta, exempelvis när någon varit hos läkaren och du frågar: Vad sa hen då?
Livsviktigt är det inte. Men inte livsfarligt heller.

Skydda parken!

Nu har de vaknat. Lite sent kanske. Men äntligen tycks det finnas en opinion mot att förortsfolket berövas vår nationalstadspark.

SvD meddelar att vi får behålla strandpromenaden - längs med järnstaket. Solna kommun har givit dispens från strandskyddet för att med detta staket kunna skydda bernadotterna. Ingenting stoppar prinsessor!
Arrangemanget anses av von Quanten vid Statens fastighetsverk vara ”en fin gest” - inte en gärd av generositet mot prinsessan gubevars, utan ”en fin gest” att allmänheten får komma så nära!
Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju VÅR PARK vi talar om!
Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan. Vi vill gå längs våra egna vattendrag utan att be- och övervakas.
Det är som sutte det en on/off-knapp för förnuft bakom pannan. En knapp som automatiskt slår över på off i närheten av dem som genom en hundraårig konvention anses för kungliga.

Enligt miljöpartisten Martin Hansson kommer sju procent av parkens yta att försvinna vid byggnationerna. Det låter inte mycket, men det är mer än vad som först antyddes (vem trodde något annat?) och det påverkar både dagens friluftsliv och den framtida exploateringen av Norra Stationsområdet, enligt Hansson.
Han tycker för övrigt att det är ”trevligt” med la Bernadottes intåg i parken, men hur trevligt är det egentligen att röra sig under bevakning? Victoria må vara van, men det är inte vi andra. Hansson är överens med Politik och poesi om att ”Haga slotts utsatta läge ej är optimalt ur ett säkerhetsperspektiv”. Det var ju bland annat av det skälet det var besvärligt att låta främmande statsbesök residera där. Självklart behöver kändisfamiljen Bernadotte skydd - därför är det obegripligt hur de har fått i skallen att de ska bo just i Haga.

Nu är det parken som behöver skydd. Hansson lyfter lagstiftningen, som Politik och poesi tidigare varit inne på: ”Hagaparken är en del av Nationalstadsparken som har ett mycket starkt lagskydd just för att säkerställa stockholmarnas rekreationsmöjligheter i direkt anslutning till stenstaden.” Enligt det svar jag fick från Länsstyrelsen är lagskyddet odefinierat och svårt att använda - men det är inte heller någon som försökt att använda det.
Förnuftsknappen stod på off, igen.

Frågan om trafiken bland barnfamiljerna och hundrastarna i parken har fortfarande inte fått något svar. Ska Victoria, Daniel, deras stab och säkerhetspersonalen köra bil på Hagas gångstigar? Ska grusvägarna i Haga breddas och asfalteras? Eller ska familjen & entourage ta buss 515?

Det är olyckligt att debatten kommit igång så här pass sent, skriver Hansson.
Skyll inte på Politik och poesi.
Skriv på Haga ska vara park

Mer eller mindre förnämliga test

Minns ni dem än... Jens Orback, Stegö-Chilo och Persson den Store? Apropå Ask och de gredelina kuverten har SvD tryckt ett roligt frågetest med otroligt dumma ministercitat. Bara att para ihop groda med person. (Jag fick alla rätt. Verkligen ett förnämligt test!)

Apropå kuvert, fastän orangea - vilket politiskt parti har sagt att du kommer att få bättre pension när du får välja och pussla själv? Svar: Samtliga utom Vänsterpartiet. Vi var inte överens om den blocköverskridande pensionsuppgörelsen.

Apropå nätfrågor så blir Sahlin gång på gång utklassad av Reinfelt ifråga om förtroende hos väljarna. En verkligt respektingivande omröstning - den bidrar ju till att forma opinionen så att vi efter några omgångar reagerar pavlovskt: ”Sahlin, visst ja, det är ju hon utan förtroende...”
Så långt fungerar metoden. Om den hindrar henne från att bli statsminister återstår att se.
Ty fortfarande är jobben, vården och skolan de viktigaste politiska frågorna för en majoritet av befolkningen. Det har SIFO tagit reda på. Ett betydligt mer gediget opinionsinstitut än knapptryck på nätet, men det får långt ifrån samma uppmärksamhet.

Stockholm berättar, kväll med poesi

Stockholm i mitt hjärta? Knappast. Staden har blivit en vana och mitt förhållande till vanor är ambivalent.

Östermalm, den enda riktigt vackra stadsdelen när det gäller arkitektur och mode.
Hippa Södermalm och kvasi Vasastan. Sången i Gamla Stan.
Pompösa Kungsholmen med sina offentliga byggnader och oändliga kajer.
Norrmalm, en så anonym stadsdel att den nästan inte finns. Ändå tillbringade jag en del av min ungdom där, i kvarteren från Dalatrappan och runt gamla Balettakademien på Västmannagatan, upp till blåsiga tråkiga Odenplan, tillbaka nedför Drottninggatans norra del och in på de lustiga smågatorna vid Centralbadet. En viss tillgivenhet finns kvar, och har jag något Stockholm i mitt hjärta är det kanske här. Men märkvärdigt som stad är det inte.

Och så kringadresserna. Många omfattar Aspudden och Farsta med samma hängivenhet som jag ägnat Rinkeby.

Stockholm berättar är ett arrangemang på Kungsholmens bibliotek nu på torsdag kl 1730. Poeterna Annika Brink, Helena Duroj, Jonas Edström och Jane Morén läser stockholmspoesi ur egna verk. Det blir också öppen scen när du kan läsa själv ur medhavd poesi.

VÄLKOMMEN!

Idag var jag centerpartist ett tag

Gör en konsekvensbeskrivning för landsbygden! Det föreslår Centerpartiet i Säter i en motion till fullmäktige. Förslaget innebär att översiktsplanen och andra viktiga frågor för kommunen ska bedömas i ett landsbygdsperspektiv.

Det förvånar mig om en landsbygdskommun som Säter inte redan har ett perspektiv på hela kommunen i sin planering.
Det förvånar mig ännu mer att spontant stödja ett centerförslag.
Kanske måste man ha arbetat med storstadsutveckling för att förstå hur de menar. I regional utvecklingspolitik är likheterna större än skillnaderna. Det handlar om människors rätt till en värdig försörjning där de är. Vilket inte har något att göra med nostalgi eller lokalpatriotism, utan med de ekonomiska och psykosociala kostnaderna när för mycket folk går och mår pyton på samma ställe.

Tydligen finns det fortfarande centerpartister i Centerpartiet.
Allt är inte bävergnag och Stureplan. Tack och lov.

Att få nåt på hjärnan

Associationsbanorna börjar bli uppnötta som gamla skoterspår.

Kom hem och skumläste lokalbladet. Det var en nyöppnad affär som sålde änglar av tvål och en klubb för veteranutombordsmotorer.
Det var planer på en rondell mellan Klashyttevägen och Kvarnvägen. Foto på korsningen också: Här sker många olyckor, kanske bygga rondell... Inte för att det är så mycket trafik. Men det ser snyggt ut med en rondell. En rondell saktar ned trafiken på länsvägen. Varför inte bygga en rondell?

Som sagt, jag skumläste bara.
När jag la bladet i pappersinsamlingen var det med en vag minnesbild av att ha läst något om hundar.

Kort exponering av Expo

Senaste numret av Expo har flera läsvärda artiklar. Bland annat presenteras en rapport från en oberoende tysk tankesmedja (Bertelsmannstiftelsen) som tagit fram strategier för att bekämpa högerpopulismen i Europa.

Underbart! Då sätter vi igång! - Nej, riktigt så enkelt är det aldrig. Flera av strategierna har vi hört förut, tänkt ut själva, diskuterat som användbara. Frågan hur? återstår alltid. Men de är värda att ta del av:

1. Ta politiskt ansvar
Politiska ledare måste visa att rasisim och diskriminering är problem värda att ta på allvar. Stiftelsen föreslår bildandet av ett uppföljande centrum för dessa frågor. Så som vi i Sverige har i Centrum mot rasism som ständigt avhånas, och Diskrimineringsombudsmannen som arbetar på ett individuellt plan med alltför många frågor.

2. Utöva politiskt ledarskap och kontrollera debatten
Ett aktivt avståndstagande från främlingsfientliga argument och ett påvisande av de positiva följderna av immigration. Det gör de flesta svenska politiker - men lyckas inte styra debatten

3. Diskriminering ska leda till konsekvenser
Demokratisk uppförandekod för personer på offentliga positioner med möjlighet till avstängning. Detta går inte helt ihop med svensk anställningstrygghet, men DO bevakar sådana frågor

4. Utbilda offentligt anställda
Öka medvetenheten om diskriminering och rasism och vad det innebär för den som drabbas. Stiftelsen motiverar det med att personalen sällan präglas av etnisk mångfald. En aktiv mångfaldspolicy kan vara en strategi i sig

5. Samverkan mellan olika institutioner
Bygga upp en informationsbank - en sådan som Integrationsverket hade innan de lades ner. Kunskaperna överfördes till Centrum mot rasism, men det ser tyvärr ut att vara något fel på den sidan. Men det är oerhört svårt för en frivilligorganisation att utföra samma kunskapsinsamling som en myndighet

6. Utnyttja den ojämlika fördelningen mellan män och kvinnor i extremhögern
Med jämställdhet som regel för parlamentariska församlingar skulle extremhögern på grund av sin manliga dominans få mycket svårt att komma in

Övrigt ur tidningen: en nästintill komisk återblick på Bert & Ians farliga tramsande i Ny demagogi och en värdefull granskning av hotbilden ”muslimerna tar över Europa” - som helt enkelt är en lögn.

Vinst på apoteket

Här är information om avregleringen av apoteken som jag funnit på Fejsboken. Känner inte till källan närmare:

"- Realprisökningar med i genomsnitt 11%
- Inte längre möjlighet att ta reda på var din medicin finns om den är slut på ditt vanliga apotek, eftersom alla har olika lager
- Om du använder Apotekets e-tjänst för receptbelagd medicin kan den endast hämtas ut på statliga apotek.
- Ökad marknadsföring för vi ska köpa 'rätt' medicin"

Ingen kan väl ha undgått att tevereklamen för receptfria läkemedel blir allt vanligare, allt mer högljudd och lovar allt mer. Inte för att vi ska bli friskare, utan för att företagsägarna ska få ökad vinst.

Också på Apoteksbolaget går vinsten tillbaka till ägarna. Med den skillnaden att här är det staten, det vill säga vi medborgare som tjänar på det.

Chefen vill bestämma - ingen nyhet

198 skolchefer kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider - enligt deras uppfattning en modernisering av arbetslivet.
Nog för att vi är överens om att det är bättre för barnen om pedagogerna använder mer tid för undervisning, läxhjälp eller socialt stöd, så att slutligen all skolpersonal har 40-timmarsvecka med semester. Men detta har arbetsgivarsidan hittills misslyckats med att förhandla sig fram till. De har väl haft för lite att erbjuda. Därför vill skolcheferna dels ha Kommunförbundets stöd, dels ingå lokala och till och med individuella avtal så det blir olika för alla.
Men själva principen med avtal är att de omfattar alla. Sedan kan man göra undantag, personliga överenskommelser, helt enkelt vara flexibel inom ramen för det som är gemensamt: Avtalet.

Det finns ingenting modernt i att arbetsgivaren får bestämma mer och oinskränkt förfoga över personalens tid och plats. Begäret efter makt må vara evigt, men bruksmentalitet är bara gammaldags.
Ett verkligt modernt arbetstidsavtal, både flexibelt och kreativt, är det som vissa IT-jättar har använt sig av. Där personalen för att kunna prestera på topp har friheten att välja var och när de vill arbeta, och där en mindre del av arbetstiden ska avsättas för personlig stimulans som inte är yrke.

Husarrest på kontoret, det fyller bara chefens kontrollbehov. Eller är det bruksmentalitet igen - det ska vara LEDAREN som vallar sin flock och genom ”coachning, positiv feedback och att vara critical friend” ser till att deras resultat reflekterar LEDARENS skicklighet. Om dessa ”human resources” behöver stimulans kan ledaren trycka in dem i en samlingslokal på skojsam ”talk-show” om hur man uppnår ”mindfulness”. Eller om hur folk med Downs syndrom spelar teater, så att åhörarna förstår att allt är möjligt...*

Åter till pedagogerna. Ett fullt ut modernt avtal passar inte i skolan, men det gör inte patrons myndighet heller.
Pedagogerna ska vara där barnen är, de ska planera sitt arbete gemensamt, göra rättningar och bedömningar och möta föräldrar. Det har gjorts åtskilliga försök att konstruera arbetstidsavtal utgående från detta - varför ska det vara så svårt?
Som sagt, arbetsgivaren har inte haft tillräckligt att erbjuda. Lärarna håller kvar den lilla frihet som ännu finns i yrket. Att jag förstår dem säger inte att det är rätt, bara att en förändring kommer att kosta.
På sikt bör hela skolan slippa termins- och läsårsformeln. Den ska ha verksamhetsår, under vilket både barn och personal ska kunna ta ut semester.

* Autentiskt exempel. Det mesta är säkert möjligt för folk med Downs syndrom, utom komplexa kognitiva operationer, alltså den förmåga vi andra har för att urskilja vad som faktiskt är omöjligt.

- - -
Billströms vurm för städande svartskallar orkar jag inte kommentera. Han talar för en integration som bygger på att immigranterna ska ”göras anställningsbara” med hjälp av yrkesbetonad ”startsvenska” och att företagarna få stöd skattevägen så att de vill anställa dem. Katastrofalt.

Drömdrottningen ska kunna rätt saker

Victoria Bernadotte har journalisten Herman Lindqvist som historielärare. Nog hade det varit lämpligare med en historielärare – eller står det en blivande monark fritt att ha ett fritt förhållande till vetenskapen? ”Hon blir en drömdrottning” säger Lindqvist, vilket förstås kan vara ett skäl att han känns bekväm för la Bernadotte.
Lindqvist bedyrar att han inte alls ”dyrkar monarkin”. Var det inte en egendomlig tillfällighet att han kom in på den tanken.

Varför inte privatisera kungahuset och låta dem leva på sin egen driftighet? Efter att ha sett en rad bröllopsjubileumsprylar som hovet godkänt, från plastdockor till linnevävnader, tror jag familjen skulle klara sig ganska gott.
Men om de inte längre vore kungliga skulle väl ingen köpa grejerna. Märkvärdiga i sig själva är de ju inte. Och innerst inne vet monarkisterna det, det är ju de som är tilltänkt kundgrupp.

Läs Aktuellt från ett kafébord om de olika monarkismerna.
SAFT, Stockholms antifascistiska tanter har en alternativ mer-än-kärleksfestival den 6 juni i krokarna av den festivalande huvudstaden. Mer om detta kommer.

Såg i en papperstidning häromdagen att Säpo vill förstärka säkerheten i Hagaparken och runt Haga slott. Inte då säkerheten för oss som promenerar och picknickar i parken och bara väntar på våren för att kunna göra det, utan säkerheten för familjen Bernadotte.
Detta har Politik och poesi varnat för i ett år. Friluftsliv mellan taggtråd under övervakning är inte fritt. Vi är många. Bernadottes är två.
Sprid namnlistan Haga ska vara park

Vänsterns skolprogram

Vänsterpartiet har presenterat sitt nya utbildningspolitiska program: Allas rätt till kunskap.

I den ena tidningen stod det att V bytt linje i betygsfrågan. Den andra skriver att vi i mörkröd 70-talsstil håller fast vid att avskaffa betygen. Enligt Ekot är vår uppfattning att vi är emot betyg från skolår 6. En V-företrädare säger att beslutet är svårt att tolka. En annan säger att skrivningarna blivit tydligare.

Du som är intresserad, läs programmet själv! Det har en utmärkt kunskapssyn och ställer höga krav på skolans organisation för att kunna erbjuda alla barn en god bildningsgång. Stycket om betyg är bara en del i helheten och går ut på att du i skolår 9 efter noggranna uppföljningar och utvecklingssamtal bör bli godkänd, eller i värsta fall inte. Detta, som faktiskt är vår ursprungliga linje, framkommer efter ett bedrövligt bladder om vad betyg är, kan vara, oftast blir, och vad vi isåfall menar...

Annars är det mesta i programmet bra.

Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.

Jämlikhetsanden

Jämlikhetsanden kan vara en för valåret 2010 mycket betydelsefull bok. Jag har inte läst den, tror inte jag tillhör målgruppen. Det vill säga, jag är redan övertygad om att jämlikhet är mer hälsosamt än ojämlikhet.
En stor fördel med boken lär ska vara att den har statistik och tabeller för alla de förhållanden som påvisas. Den bör alltså gå att använda som uppbackning för argument. Särskilt om du möter någon som är fixerad vid att mäta resultat och avfärdar rättvisa som en god avsikt med små barn.

Nu skulle jag inte råda någon att tro på en rekommendation från en som knappast läst bakgrundstexten. Det vore naivt och okritiskt och helt fjärran dig, goda läsare.
Ta istället en titt på vad Göran Rosenberg, borgerlig intellektuellmed såväl hjärta som hjärna, har att säga om den.

Här är Jämlikhetsanden!

Länge leve den feministiska internationalen!

Internationella kvinnodagen grundades för hundra år sedan. Det var vid den andra socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn, och syftet var i första hand att kämpa för allmän rösträtt.
Observera att redan talet om ”kvinnlig” rösträtt är ett villospår. Så länge kvinnorna inte får rösta är rösträtten inte allmän. Punkt.

Det var Clara Zetkin, tysk kommunist, som tog initiativet till Kvinnodagen. Den Clara som omnämns i det berömda citatet av Rosa Luxemburg: ”Det finns snart inga MÄN kvar i partiet utom Clara och jag!”
Yttrandet är roligt, eftersom det går att känna igen sig i ledan vid alla fega karlar som inte orkar ta itu med överlevnadsfrågorna så länge andra karlar säger emot. Men det är mindre roligt när man ser att också dessa brinnande kvinnliga förkämpar inte hade annat att jämföra sig med än män. Eller egentligen, vad män borde vara, det som efterlyses i skämtet: ”Vad tänder du mest på hos en man? - Ryggrad!”

Clara Z gick i exil i Sovjetunionen år 1933, sedan de tyska borgerliga hade röstat bort demokratin och röstat fram Hitler som rikskansler. Det var klokt att flytta, med tanke på att Rosa L redan år 1919 mördades av högernationalistiska frikårister.

Trots de tuffa kraven vid start har Kvinnodagen i många sammanhang behandlats som en slags idealistisk mors dag då kvinnor ska få blommor och hyllas för sitt urgamla, trofasta skittorkande från golv och stjärtar. Först i år, och kanske för att det är valår, nalkas tidningarna maktfrågan. Bland annat visar SvD hur det rödgröna blocket stöds i första hand av kvinnor - om endast män hade rösträtt skulle borgarna vinna.
Aftonbladet funderar sig fram till förklaringen att jämställdhet är viktigare för kvinnor, samt att sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg engagerar fler kvinnor än män. Ha, bekant faktum! Förklara det istället, och gör något åt det.
Fostra pojkarna till ryggrad. Se till att de engagerar sig i sina anhöriga, till att börja med.

Och kom inte stickande med någon tulpan eller några fina ord just idag, för då citerar jag poetkollegan Annika Brink:
”Gillar du lyrik? - Nej men jag gillar att bitas!”

Se bloggstafetten till minne av hundra års kvinnokamp!

Men Moderaterna tycker blommor betyder mer än hela lönen, halva makten.

Alliansfritt Sverige berättar mer om Moderaternas äventyr i bloggosfären. De har helt enkelt inte förstått vad det är de inte förstått.

Ikväll inleder SVT sitt knäfall för den kungliga kärnfamiljen, det kungliga heterobröllopet och den medfödda maktens privilegier. Haga ska vara park!

Fotot på damerna Zetkin och Luxemburg kommer härifrån

Politik är roligt

På V-Storstockholms årskonferens delades utmärkelsen till veteranerna ut.
Veteran är den som varit medlem i fyrtio år – jag har sex år kvar själv.
Det finns människor som behandlar medlemskortet som ett åkband och byter parti som man byter skjorta. Andra ser politiskt engagemang som ännu en accessoar i sitt livsstilsprojekt.
Veteranerna är de som levt med partiet, skällt på det och våndats över det, men som ännu står kvar och gör det som ska göras. Partiet var utgångspunkten för gemensam rörelse, men till all lycka också en gigantisk kontaktorganisation där vi arbetade och festade med kamrater som blev våra vänner och fiender.
”Tiden går fort när man har roligt” sa Alf Duroj (bilden)om de gångna fyrtio åren. Visst är det så. Inte skulle vi hålla på om vi inte haft roligt!

Ohly kom in en sväng från partistyrelsemötet och eldade oss inför valrörelsen. Satsa på välfärdsfrågorna, de är för viktiga för att gå som affärsvaror. Bland annat återgav Ohly ett test som radion gjort: de ringde upp en rad privata skolor och frågade om plats till ett funktionshindrat barn. Tio procent av skolorna sa nej på direkten, hälften var tveksamma. Hur länge ska kommunerna fortsätta tvingas avstå skattepengar till skolor som inte ens kan sörja för de barn som vill gå i dem? Ett annat exempel som Ohly tog upp var det försvunna apoteksmonopolet och den otrygghet det innebär att företagare med adress i skatteparadis ska reklambomba oss för att få oss att konsumera mer av något som vi redan sätter i oss för mycket av.

Man hajade till lite när partiledaren sa att arbetsrätten är föråldrad. Men eftersom den tillkom under 1970-talet är den inte anpassad för bemanningsföretagen. Den går därför inte att använda i arbetsdomstolen när skumma företag först sparkar sin personal och sen hyr in dem tillfälligt. Arbetsrätten måste moderniseras för att kunna utgöra ett skydd också i dagens samhälle.
Ett samhälle där kapitalisternas råhet fått ett politiskt understöd som veteranerna inte kunde föreställa sig då på 1970-talet. När de gick med i en arbetarrörelse som kämpade för arbetsrätt och medinflytande, daghem åt alla barn, lika lön för lika arbete och svensk nedrustning.

På Kvinnodagen bloggar de rödgröna i stafett – se här!

Ny stil, ny förklädnad

Fler bloggare har irriterats av de nya Moderaternas nya påbud om ny klädstil. Jämlikt jämnstruket ska det vara enligt den info-handbok som M i Jönköping välvilligt ställt till bloggosfärens förfogande, en sorts påhittad äkthet.
”Dräkt och kostym framställer personer i en roll, inte som den person hon är” skriver de, vilket tyder på en ruskig självbild. Tidigare har de alltså klätt sig för att flyta ovanpå – nu ska de klä ut sig för att bli personliga.

Men värre än våndan över dyra kavajer är nästa påbud som gäller de nya Moderaternas nya vokabulär. I en ordlista presenteras ord som inte får användas vilket får min Stalin-mustasch att muntert rycka.
Här är ett urval:
- Säg förbättra, inte förändra. Säg mångfald, inte privatisering.
Nytt för de nya Moderaterna är alltså att inte stå för sina gärningar.
- Säg utanförskap, inte segregation.
De nya Moderaterna är tydliga med att somliga befinner sig utanför och allt som är normalt innanför, de tror ju ändå inte på några övergripande samhällsstrukturer.
- Säg människor, inte individer eller medborgare
Detta är intressant. Individer sa de gamla Moderaterna, medborgare har en starkare vänsterprägel. Människor är vi alla och alltid, så detta är ett ståtligt manipulationsförsök att få högeralternativet att framstå som en apolitisk mitt av likar.

Infobroschyren säger också att de nya Moderaterna är lätta att tycka om.
”De är inte arroganta, nonchalanta, överdrivet allvarliga eller klämkäcka.”
De är falska, hycklande, utslätade, självgoda, spelat omedvetna, illa klädda och... alldeles alldeles livsfarliga.

Läs också HBT-sossen, som noterat att när Östros talar om ”välfärdens kärna” märks det att de nya Moderaternas nyspråk vinner nya anhängare

- - -
Igår skrev jag mitt tusende inlägg. Har funderat på att stoppa efter tusen, men tycker det börjar bli bättre flyt igen (tack vare dig, läsare!) och när det nu är valår så kör jag på ett tag till.
Fira detta med att sprida namnlistan Haga ska vara park

Det privata är inte alltid politiskt

Tänk vad kritiken i Politik och poesi kan uträtta! Idag hade faktiskt båda morgontidningarna tämligen rättvisande texter om rut-avdraget. SvD granskar sakligt argumenten för och emot. DN har en ledare som kommenterar den något märkliga moralfrågan - alltså om socialdemokrater kan få tillåtelse att följa regler som de själva inte instiftat.

Det får de, skriver tidningen, ty kraven på politiker ska vara rimliga. Tidningens jämförelse: ”Ingen kräver att den som var emot avskaffandet av arvs- och gåvoskatten ska gå i väg till Skatteverket med en pengabunt så fort någon dött eller gett bort något värdefullt” är helt relevant.
Likaså kan jag gott trava runt i förorterna på jakt efter ett offentligt apotek (finns inte!) eller tandläkare (finns i grannstan), men jag skickar inte in ettpar tusingar i extra skatt när jag fått flyttstädat. Jag skulle bara få tillbaka pengarna igen, plus det som jag ändå får tillbaka för att jag har hyfsat god inkomst och överkonsumerar bostadsyta. Så har regeringen bestämt det.

DN vänder sig dock emot dem som ”föraktfullt talat om pigor”, och det med all rätt. Det är inte pigorna som ska föraktas. Jag hade stor respekt och sympati för Rut som hushållade åt granngubben och hans höns. Oftast åt hon stående vid arbetsbänken, men när vi barn var med fick hon sitta hos oss vid bordet. Hennes pepparrotssås var utomordentlig. Regniga dagar ropade vi upp henne från köksregionen till kammaren för att tända den kamin som barnen inte fick röra. Visst låter det mer Jane Austen än välfärdssamhälle?

DN säger också att det blir ”moraliskt och politiskt svårt att vara en del av det påstådda klassamhälle man kämpat för att komma ifrån”. Ordvalet ”påstådda” visar att DN gissar sig fram. Skribenten vet ingenting alls om hur svårt det faktiskt är.
Vi är en del av klassamhället, lever i dess verklighet, äter av det, får våra idéer förvrängda av det - och misslyckas med att förändra det. Det är en ideologisk kamp med sig själv som en liten murvel med rubriknoja inte kan föreställa sig.

Under den politiska kampen, när vi arbetar för något så abstrakt och långsiktigt som att få möjlighet att genomföra sådana lagändringar och jämlikhetsreformer som strategiskt förskjuter makten i klassamhället, då vill verklighetsfanatikerna i Kd ha det till att vi ”pratar om hur människor ska leva sina liv”. DN är inte sena att föra missuppfattningen vidare.
Som om politik vore en fråga om uppfostran.
Eller en redan privatiserad tjänst.

Esbati är inne på förhållandet politik och moral i ett lysande inlägg: ”En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt”
Sjöstedt tillfogar att rut-avdraget till allt annat också är en regional omfördelare
Lite statistik finns hos Fagerlund

Hjälp kvinnorna i Danderyd!

Nu gör Alliansen och media gemensam sak i att lyfta det så kallade rut-avdraget till brännande valfråga om omistlig samhällsreform.
Om städföretagen får göra skatteavdrag så du får billig hemhjälp ska detta på en och samma gång befria oss från svartjobben, skaffa sysselsättning åt svartskallar, plocka fram livspusselbitarna åt medelklassen och - ser man på - även öka jämställdheten, eftersom svenska välbärgade kvinnor kan unna sig samma lättja som sina män.

Rut-avdraget är räddningen för hushållen i Danderyd, Lidingö och Täby (enl SvD:s pappersupplaga). Det är där (och inte i den socialdemokratiska partitoppen) som användandet av hushållstjänster är högst. Det var i motsvarande områden som utnyttjandet av hembiträden var högst för sjuttio år sedan.
Reformen har alltså en klar fördelningspolitisk profil. Åt galet håll.

Ett skamgrepp är att låtsas som om skattebefriade hushållstjänster dessutom är en form av omsorg. En åttioåring med ryggproblem skulle inte ha råd med städningen annars! Hemtjänsten avfärdar hon med att man där inte får välja vilken syssla man vill ha utförd (enl DN:s pappersupplaga).
Alla gamla damer kan inte känna till att valet mellan städning, handling, matlagning och så vidare numera är vanligt inom hemtjänsten. Men pressen borde veta det, som självutnämnd bevakare av allmänhetens intressen.

För tillslut kommer ett kritiskt ifrågasättande av pigavdraget: Det handlar inte om fullt så många nya ”jobb för nysvenskar” som Reinfeldt säger. Men då är den artikeln upplagd som en mästrande ”valfläskkoll” i syfte att visa hur politikerna ljuger - endast media kan tala om för dig hur det verkligen är!
Fläska på, det kan dom.

Det tål tydligen att upprepas: Privata städfirmor har alltid funnits. På 70-talet var det en av dem som ville göra mig, klen sommararbetare, till ”förman” eftersom alla de övriga anställda var utlänningar. Problemet är att städfirmor är dyra att anlita.
Av alla orättvisor i samhället är det just den kostsamma städningen som en enad borgerlighet beslutat sig för att åtgärda. Av vilken orsak? "Klass och kön, klass och kön" som Schyman brukade säga.

Hemtjänsten har inte alltid funnits. Den har vi utvecklat inom ett solidariskt välfärdssamhälle. Problemet med den är att passen är korta och personalen stressad, inte minst hos de privata utförarna. Det problemet skulle avhjälpas med rejäla skatteintäkter för att finansiera en återigen gemensam sektor, där kvinor och män, svarta och vita kan få såväl arbete som omsorg under olika skeden i livet.

OBS! Gäller bara idag!

Idag onsdag åker omkring hundra romska flyktingar upp till Stockholm från Värmland. De ska demonstrera för sin rätt till uppehållstillstånd utanför riksdagen, på Mynttorget.
Demonstrationen beräknas pågå mellan klockan 1315-1345.

Visa ditt stöd!

Kunskap och kvalitet i regerandet

Regeringens förslag till ny skollag har hastats fram för att ett beslut ska fattas före valet. Men förslaget är illa underbyggt och illa skrivet.

Definitionerna är flytande, till och med av ett så centralt begrepp som ”elev”. Språket är otydligt och öppnar för olika tolkningar. Rubriker och paragrafer är inte enhetligt utformade och svarar inte alltid mot innehållet, och paragrafer med samma sakinnehåll kan begagna olka termer och begrepp. Dessutom förekommer felaktiga hänvisningar till andra lagar.

Den som säger detta är inte någon missnöjesfixerad kommunist, utan Lagrådet som granskar alla utredningar och lagförslag innan de blir proposition.

Att Björklund hyser ett suveränt kunskapsförakt, det visste vi redan. Mer överraskande är att ett helt departement i brådskan tappar omdömet, försummar alla slagord om kunskap och kvalitet och tror att allt är rätt bara det går fort - innan makten eventuellt förloras.

Leve kulturskolan!

Fyra vänsterpartister skriver i Aftonbladet om behovet av de kommunala kulturskolorna. Enligt en undersökning kommer drygt hälften av landets kommuner att göra nedskärningar inom kulturskolan detta år, vilket främst slår mot barn som inte har råd att ta privatlektioner i musik, dans eller drama.

Vänsterdebattörerna konstaterar det som borde vara självklart: utan bredd, ingen höjd. Det vill säga, både schlagerfestivalen och filmindustrin blir i förlängningen lidande om det inte funnits en bred, tidig frösådd där barn och unga upptäcker sina talanger och odlar dem tillsammans.

Själv ett teaterbarn vill jag också påpeka de värdefulla lärodmar för livet som vi bär med oss ur kulturskapandet.
Grundskolans kursplanedebatt är ett evinnerligt käftande om vilka esoteriska kunskaper i kemi och tyska som är oundgängliga för att du överhuvudtaget ska kunna få ett ordinärt svenskspråkigt välkammat jobb.
I kulturskolan får du, medan du har roligt, lära dig att respektera andra, träna ödmjukt och målmedvet, framträda inför andra, ta och ge kritik och tala så det hörs. Just de egenskaper som vilken personalare som helst efterfrågar mer än konditionalis och kvadratrötter.

”Skandal, skandal, spela nationalsången!” är ett citat ur en sagopjäs på 70-talet.
Skandal att skära i barnkulturen.
Den borde vara nationellt ansvar.

Vackert förortstorn

Moskén i Fittja, Sverige.
Inte en instängd källarlokal, utan ett värdigt gudstjänstrum med torn på.
Den ligger ganska avigt till, inklämd mellan sjön och motorvägen, med den fördelen att en viss avskildhet kan vara rogivande.

E4an söderut från Stockholm kantas av lagerlokaler, industriområden och utförsäljningar, förutom vanliga affärsgallerior. Heron city är en sådan, en blinkande upplyst färggrann lada som kallas upplevelsecentrum för att man kan se film och bowla där. Sorgligast är övergivna centra, felspekulerade affärsidéer vars svengelska namn du aldrig hört därför att vinsterna uteblev. Mellan rader av stängda järnjalusier säljer en ensam blomsteraffär slokiga tulpaner i solkiga lokaler, och en liten privat förskola har fått billig hyra och kikar rakt in i gråbleka, tomma kontorskuber.

Från vägen syns inte detaljerna, inte ens enstaka bra butiker. Här är bara jättehus och jätteparkeringar som vi far förbi och sprutar dånande skit över.
Ruderatmark för kommers, vakuum på storstadens baksida, en övermätt rap från kapitalismen.

Ändå finns det folk som väljer att ogilla – moskén.

Och så rysaren med ormen på det

Partyprinsessan. Envåldshärskaren. Nymfomanen. Eller en bedragen afrikansk hövding, maskerad till en duk för vit mans projektioner?

Klynnes biografi över Kleopatra ger en bred översikt av antikens historia några decennier före vår tideräkning. Härarna marscherar, Roms triumvirer förhandlar, släkterna hotar och fängslar varandra. Genom hela detta komplicerade historiska skeende vandrar Kleopatra - utan att vi riktigt får syn på henne. Hon dyker upp endast som älskarinna till två av Roms mäktigaste män, eftersom hon födde deras barn och kan beskyllas för männens misstag.

Författaren gör ett gediget arbete med att reda ut hur mycket, eller snarare hur litet, som går att få veta säkert om Kleopatra. Hon var drottning över Egypten i drygt tjugo år, en av allt att döma kapabel drottning som kunde sköta både landets skattkistor och Isis-kulten. Sannolikt såg hon bra ut, var begåvad, och gillade att bestämma och att festa. Hon mördade sina syskon och försummade sina barn, men inte mer än vad som var rimligt för sin tid.

Boken avslutas med ett kapitel som kunde bli en studie i sig, om hur Kleopatra beljugits, svartmålats, omdiktats och utnyttjats som varumärke. Inte minst i den påkostade filmen med Elizabeth Taylor från -63, då Kleopatras kärlek förverkligades när Taylor mötte Burton och ännu en melodram tändes.

Noga taget är det inte kvinnan som osynliggjord vi talar om, utan kvinnan som målats över med så många lager och blåsts upp så grandiost att endast den schabloniserade bilden återstår av henne.

Historien och historierna om Kleopatra visar hur näst intill omöjligt det är för en kvinna som överhuvudtaget blir sedd, att då bli sedd som en människa i sin egen rätt.
Kvinnan ses i relation till männen och i relation till uppfattningar om kvinnan.
Om kvinnan är ovanlig i något avseende, är hon ovanlig som kvinna. Allt hon gör, om hon beter sig illa eller gott, färgas av hennes kvinnlighet. Hon kan bli hjälte- eller monsterförklarad, men hon tillåts aldrig agera som fullständig individ och bedömas med mänskliga mått.

Kleopatra-berättelserna visar också hur ”orienten” under det rasistiska och imperialistiska 1800-talet kom att blandas ihop med ”kvinnan” så att egenskaperna blir oskiljaktiga: vek, mystisk, slapp, lat, känslosam, sensuell, syndig, rörig...
Mannen är vit, rationell, beslutsam och målmedveten. Mannen vinner, och skriver historia.

Historien igenom har Kleopatra aldrig upphört att irritera.

Recension från april -09 här, och boken här

Permittat att vara fånig

Alla med en månadslön under 46000 förlorar på att köpa hushållsnära tjänster, konstaterar Pelaseyed. Värt att tänka på när nu socialdemokraten Damberg funderar över hur man ska korpa röster från vad han uppfattar som vanligt folk, det vill säga högavlönade stockholmare. Men Damberg vill förstås ge pigavdraget en jämställdhets- och fördelningsprofil. Förmodligen vill han reformera EU inifrån, också.
Ingetdera lär inte gå så bra. Bådadera är utformade av och för de rika.
För dig som gillar siffror, se Veckans graf. Till och med jag förstod den.
Pelaseyed skriver mycket mer.

Det går åtminstone att sätta åt regeringen för småsaker. JO-anmälningen gick hem - de bryter mot språklagen genom sina engelska mejladresser. Än så länge har vi inte ministryn i Sverige, och regeringen själv har bestämt att svenska är officiellt språk.

Lagen gäller dock bara tunga myndigheter. Det är fortfarande fritt fram för Arlanda att kalla sig airport. Heder åt de busschaufförer som fortfarande ropar ut Arlanda flygplats.
Den som coachar, säljer blusher, jobbar med Smartboard eller utstöter läten som ”me like!” bryter inte heller mot lagen. Den är bara fånig.

Priset i fåneri går till Stockholms stad som kallar prinsessfestivalen för Love2010.
Haga ska vara park!
Se även Fiendeland om kungahusets forna nazisympatier.

Den som fick stanna hemma...

Tidningen Metro ger idag rådet åt oss som reser med Storstockholms lokaltrafik att STANNA HEMMA. Är det ett uttryck för fräckhet, cynism eller resignation?
Alla vi som timme efter timme försöker ta oss till jobbet i tjugogradig kyla uppfattas med andra ord som hemlösa okynnesåkare!

En god vän med ett förflutet i transportbranschen sa att det största problemet näst vädret är privatiseringar med påföljande minskning av personalstyrkan. Den senaste kalla vintern på 1980-talet fanns det på varje station anställda som gick ut och knackade is från spår, växlar och tåg. Idag är det en ensam pendeltågsförare som går ut med ishacka för att göra dörrarna möjliga att öppna och stänga så att hon överhuvudtaget kan köra tåget vidare.

Läs Jöran Fagerlund: ”För privata fordon är snön problemet, för kollektivtrafiken är privatiseringarna problemet.”

Tre kortisar ur idet

Har hittills inte skrivit om moderatfusket, tycker mest det är pinsamt. Det som bekymrar mig är föraktet mot demokratin. Pressen gör sitt bästa att smeta ut moderatmoralen till att detta är något som ”alla” partier eller ”alla” politiker fufflar med, att hånfullt bedrägeri rentav kännetecknar politiken som därmed görs smutsig och föraktlig. Så har Moderaterna ändå bakvägen uppnått ett av sina syften; att skada demokratin och onödigförklara politiken.
Homopoliticus skriver mer.
Se även SvD om de rinkebybor som svärtas ner av människoföraktande halvfigurerna inom ett parti.

Fick en fråga på fejsan om jag inte känner mig jävligt stolt när svenskar får guldmedaljer? Beklagar, men jag måste ha blivit ihopblandad med någon annan – sponsorn eller tränaren. Jag har inte gjort någonting som helst för dessa medaljer och ser ingen anledning till stolthet.
Förstår inte alla dem som känner sig personligt inblandade.

76% av svenskarna vill behålla monarkin, sägs det. Det är ganska naturligt, ty vad har de fått för alternativ att seriöst sätta sig in i? Familjen Bernadotte kommer att fortsätta sitt bidragsunderstödda liv under överskådlig tid.
Men detta ska inte betyda att medborgarna stängs ute från kultur och friluftsliv i Haga. Jag är inte alldeles övertygad om att 76% av svenskarna hellre stirrar på ett gallerstaket och några vaktkurer än att de promenerar i dungarna vid Brunnsviken.
Skriv på och sprid: Haga ska vara park

Fönster

Billström backar från ansvar

Europarådets människorättskommissionär anser att Sverige ska sluta skicka asylsökande romer tillbaka till Kosovo. I Kosovo drabbas de av våld och förtryck, dessutom ligger flyktinglägret på förgiftad mark så att några romer har drabbats av blyförgiftning.
Moderate migrationsminister Billström påpekar att varje beslut som fattas ska vara individuellt, vilket är riktigt. Men han undandrar regeringen från allt ansvar när det gäller att förändra reglerna så att fler romer kan få sin individuella asylansökan beviljad.
Billström hänvisar till Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Men något diskussion om att underlätta för romerna från Kosovo att stanna har inte förts där.

Kalle Larsson från Vänsterpartiet säger: När människor avvisas till ett land där de på grund av sin etnicitet tvingas bo i blyförgiftade läger måste man ta sitt ansvar och kräva förändring. Sverige är det land som avvisar flest asylsökande till Kosovo. Det är en skam och avvisningarna måste få ett stopp.

"Typiskt vänstertänkande" fick jag som kommentar senast jag bloggade om detta.
Ja, nog verkar det så.

Fegt och ovärdigt

Under förra året var Sverige det land som skickade tillbaka flest asylsökande till Kosovo. Asylsökandena är vanligen romer, och som Politik och poesi tidigare berättat kan de inte leva i Kosovo där de misshandlas och förtrycks.
Det kan också tilläggas att Kosovo inte klarar att hantera inflyttningen, lika lite som dess polismakt klarar av att upprätthålla tryggheten.
Sveriges avvisningar av människor till våld och förnedring är ovärdigt ett land som säger sig stå för en human migrationspolitik.
Glöm aldrig att det under 1930-talet var judar från nazi-Tyskland som vägrades inresa.

Läs mer i Aftonbladet, som kallar Sveriges agerande för fegt.

Den 3 mars blir det en demonstration av asylsökande romer utanför riksdagshuset i Stockholm.