lördag, april 10, 2010

Thorvall, passion och arbetarskildring

Via fejsboken får jag reda på att Kerstin Thorvall är död.
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.

Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.

Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?

Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?

När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.

År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.

Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.

Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.

Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!

Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD

4 kommentarer:

Anonym sa...

Upptäckten= Boken där K.Thorvall
berättar om sitt åldrande och
förfallet som inte längre tillåter dans
och resande.Den boken har jag läst.
Förstår också att hon i den,omedvetet,
har förklaringen till sina symtom.
Författare sitter mycket,
vilket i sej, kan leda till problem
i synnerhet som äldre och kvinna.
Krävs mycket dans och motion för
att motverka stillasittandets
skadeverkningar på kroppen.
Så' Vila i frid Thorvall
äntligen fri från begärets plåga.

Själv går jag ut i vårsolen
lycklig över att ännu kunna gå!
Gladiatan

Erik Rune sa...

Detta blogginlägg borde tryckas i Flamman. Skicka in det. Det kultursidan i Flamman publicerar dig förutan i detta ämne kommer garanterat att vara sämre. När du läser det på torsdag kommer du att ångra att du inte skickade in.

Helena Duroj sa...

tack erik rune, jag kan ju göra ett försök!

Kraxpelax sa...

Jag har träffat henne, hon var mycket sympatisk och en duktig författare.

Mina tolkningar av fransk poesi.

- Peter Ingestad, Solna