Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.