Hellre muezzi än mobil

Politik och poesi har tidigare bloggat om hur fult det är längs med E4 söder om Stockholm där köplador och industrilandskap avlöser varandra. Som en oas nedanför tunnelbana och motorväg ligger där Fittjas moské, en ljus kvadratisk byggnad med minaret.
I denna kapitalistiska bråte finns det folk som anser att just moskén är det störande inslaget.

Den senaste veckan har media uppmärksammat ett kommunalpolitiskt ärende i Botkyrka. Ett medborgarförslag har lämnats in om att tillåta böneutrop en gång i veckan, till fredagsbönen, och det ser ut som om kommunen kommer att bifalla förslaget efter sedvanlig beredning och bedömning av miljöskäl.

Detta har förorsakat en storm i kommentarsfälten, till exempel efter denna ledartext. Människor är bestörta över att religionsfrihet kan tolkas som friheten att utöva sin religion – det är en missuppfattning som kommer att leda till sharialagar, påstås det med en fullkomligt osannolik koppling, eftersom just sharialagar inte gjort sig kända för sin tolerans mot andras religionsutövning.

Det finns också ett förment historisk argument. Eftersom böneutrop inte tidigare hörts i Sverige, bör de heller inte höras i Sverige. Här ska bara sådant höras som alltid har hörts. Till exempel folk som kvackar i mobil för att överrösta pendeltågens bromsljud. Sådana läten var det gamla bondesverige fyllt av.  

Att kornknarren inte längre hörs i Sverige tycker jag är ett större problem än att en muezzin ropar sina melodiska slingor en gång i veckan. Hellre fler ljud än färre. Fast helst inte mobilsnack, om ni frågar mig. Men med ett liberalt sinnelag inser jag att jag ensam inte kan avgöra den frågan. Jag kan inte avfärda mobilpladdret som orimligt eller okulturellt eller ett svinaktigt övergrepp på vår kultur. Men det kan intoleranta debattörer säga, angående böneutrop.

Det lustiga i nätdebatten är att en myriad av ateister kommit ut ur garderoben. Äntligen vädrar de sitt avståndstagande från all religion. Böneutrop och kyrkklockor borde förbjudas som den vidskepelse de är. I ett modernt samhälle ska alla tycka lika!

Alla ska tycka att det är fel att rensa ut rasistiska serier från biblioteket. Alla ska tycka att det är rätt att rensa ut religiösa ljud ur gatubilden.

Slutligen finns det också en rädsla för att Botkyrkas politikers beslut ska bli prejudikat. Om en moské får ha böneutrop kommer alla att ha det – Sverige kommer att genljuda av muezzi fem gånger om dagen och vips styrs vi av sharialagar också.

Turligt nog ligger det inte till så. Det handlar om kommunalt självstyre, en gammal svensk tradition om någon, om nu somliga orkar fatta den. Varje förfrågan om att höja ljudnivån kommer att prövas i den kommun som det berör. Varje störning av friden på orten kan de boende anmäla och få bedömd av miljönämnd eller motsvarande – utom när det gäller fotbollsmatcher förstås,de står över allt sådant. 
 
Religionsfrihet är en god sak. Demokrati är en ännu större. Lägg medborgarförslag, låt demokratin  arbeta. Eller arbeta med den själv! 

Att gnälla via internet har sin tid, och att vara politiskt aktiv har sin tid, som Predikaren skrev.

De kunde väl fråga först

Klart för moské i Rinkeby - det lät som en utmärkt idé så som partierna i Stockholms stadhus presenterade den. Men Vänsterpartiet var inte med på det. Varför?
Därför att det inom vänstern ryms ett flertal rinkebybor som är dödströtta på att aldrig bli tillfrågade vid rådslag, som de boende i andra stadsdelar vanligen blir.

Självklart behövs en moské. En böne- och samlingsplats för alla olika islamska riktningar, så som de kristna samfunden på en ort kan dela på ett kyrkobygge när de små träkapellen står tomma och de behöver samla krafterna. Men detta bygge har utlovats åt ett enda samfund utan förberedande dialog eller samordning av intressena.

Självklart är det mycket mer som också behövs i Rinkeby. Sedan de stora arbetsplatserna flyttades därifrån går det sämre för handeln. Om gallerian måste slå igen är vi tillbaka vid utgångsläget, med videouthyrning i källaren och livsmedelsbarack på fältet. Detta anser stockholmspartierna att man löser genom att fyratusen moskébesökare shoppar i centrum. Parkeringsplatser för fyratusen bilar saknas dock.

När rinkebyborna i vintras ockuperade sitt gamla förvaltningshus för att hindra rivning var det en stolt gest för det gemensamma. För möten, bostäder, ungdomsverksamhet, kultur och demokrati. Allt det som en gång var Rinkebys kännetecken. Men ockupanterna kördes bort, huset revs, och ett nybygge beslutades i rasande fart.

Den borgerliga majoriteten tror sig plocka mångfaldspoäng på detta oförankrade utspel. Men hur har Socialdemokraterna resonerat, de som alltid tidigare haft en stark bas i den gamla Rinkeby-solidariteten?

Se Stockholmsvänstern

Vackert förortstorn

Moskén i Fittja, Sverige.
Inte en instängd källarlokal, utan ett värdigt gudstjänstrum med torn på.
Den ligger ganska avigt till, inklämd mellan sjön och motorvägen, med den fördelen att en viss avskildhet kan vara rogivande.

E4an söderut från Stockholm kantas av lagerlokaler, industriområden och utförsäljningar, förutom vanliga affärsgallerior. Heron city är en sådan, en blinkande upplyst färggrann lada som kallas upplevelsecentrum för att man kan se film och bowla där. Sorgligast är övergivna centra, felspekulerade affärsidéer vars svengelska namn du aldrig hört därför att vinsterna uteblev. Mellan rader av stängda järnjalusier säljer en ensam blomsteraffär slokiga tulpaner i solkiga lokaler, och en liten privat förskola har fått billig hyra och kikar rakt in i gråbleka, tomma kontorskuber.

Från vägen syns inte detaljerna, inte ens enstaka bra butiker. Här är bara jättehus och jätteparkeringar som vi far förbi och sprutar dånande skit över.
Ruderatmark för kommers, vakuum på storstadens baksida, en övermätt rap från kapitalismen.

Ändå finns det folk som väljer att ogilla – moskén.