Det privata är inte alltid politiskt

Tänk vad kritiken i Politik och poesi kan uträtta! Idag hade faktiskt båda morgontidningarna tämligen rättvisande texter om rut-avdraget. SvD granskar sakligt argumenten för och emot. DN har en ledare som kommenterar den något märkliga moralfrågan - alltså om socialdemokrater kan få tillåtelse att följa regler som de själva inte instiftat.

Det får de, skriver tidningen, ty kraven på politiker ska vara rimliga. Tidningens jämförelse: ”Ingen kräver att den som var emot avskaffandet av arvs- och gåvoskatten ska gå i väg till Skatteverket med en pengabunt så fort någon dött eller gett bort något värdefullt” är helt relevant.
Likaså kan jag gott trava runt i förorterna på jakt efter ett offentligt apotek (finns inte!) eller tandläkare (finns i grannstan), men jag skickar inte in ettpar tusingar i extra skatt när jag fått flyttstädat. Jag skulle bara få tillbaka pengarna igen, plus det som jag ändå får tillbaka för att jag har hyfsat god inkomst och överkonsumerar bostadsyta. Så har regeringen bestämt det.

DN vänder sig dock emot dem som ”föraktfullt talat om pigor”, och det med all rätt. Det är inte pigorna som ska föraktas. Jag hade stor respekt och sympati för Rut som hushållade åt granngubben och hans höns. Oftast åt hon stående vid arbetsbänken, men när vi barn var med fick hon sitta hos oss vid bordet. Hennes pepparrotssås var utomordentlig. Regniga dagar ropade vi upp henne från köksregionen till kammaren för att tända den kamin som barnen inte fick röra. Visst låter det mer Jane Austen än välfärdssamhälle?

DN säger också att det blir ”moraliskt och politiskt svårt att vara en del av det påstådda klassamhälle man kämpat för att komma ifrån”. Ordvalet ”påstådda” visar att DN gissar sig fram. Skribenten vet ingenting alls om hur svårt det faktiskt är.
Vi är en del av klassamhället, lever i dess verklighet, äter av det, får våra idéer förvrängda av det - och misslyckas med att förändra det. Det är en ideologisk kamp med sig själv som en liten murvel med rubriknoja inte kan föreställa sig.

Under den politiska kampen, när vi arbetar för något så abstrakt och långsiktigt som att få möjlighet att genomföra sådana lagändringar och jämlikhetsreformer som strategiskt förskjuter makten i klassamhället, då vill verklighetsfanatikerna i Kd ha det till att vi ”pratar om hur människor ska leva sina liv”. DN är inte sena att föra missuppfattningen vidare.
Som om politik vore en fråga om uppfostran.
Eller en redan privatiserad tjänst.

Esbati är inne på förhållandet politik och moral i ett lysande inlägg: ”En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt”
Sjöstedt tillfogar att rut-avdraget till allt annat också är en regional omfördelare
Lite statistik finns hos Fagerlund