Leve kulturskolan!

Fyra vänsterpartister skriver i Aftonbladet om behovet av de kommunala kulturskolorna. Enligt en undersökning kommer drygt hälften av landets kommuner att göra nedskärningar inom kulturskolan detta år, vilket främst slår mot barn som inte har råd att ta privatlektioner i musik, dans eller drama.

Vänsterdebattörerna konstaterar det som borde vara självklart: utan bredd, ingen höjd. Det vill säga, både schlagerfestivalen och filmindustrin blir i förlängningen lidande om det inte funnits en bred, tidig frösådd där barn och unga upptäcker sina talanger och odlar dem tillsammans.

Själv ett teaterbarn vill jag också påpeka de värdefulla lärodmar för livet som vi bär med oss ur kulturskapandet.
Grundskolans kursplanedebatt är ett evinnerligt käftande om vilka esoteriska kunskaper i kemi och tyska som är oundgängliga för att du överhuvudtaget ska kunna få ett ordinärt svenskspråkigt välkammat jobb.
I kulturskolan får du, medan du har roligt, lära dig att respektera andra, träna ödmjukt och målmedvet, framträda inför andra, ta och ge kritik och tala så det hörs. Just de egenskaper som vilken personalare som helst efterfrågar mer än konditionalis och kvadratrötter.

”Skandal, skandal, spela nationalsången!” är ett citat ur en sagopjäs på 70-talet.
Skandal att skära i barnkulturen.
Den borde vara nationellt ansvar.