Legitimerad läxutdelare ett flumyrke

- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.

Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.

Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.

Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.

Chefen vill bestämma - ingen nyhet

198 skolchefer kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider - enligt deras uppfattning en modernisering av arbetslivet.
Nog för att vi är överens om att det är bättre för barnen om pedagogerna använder mer tid för undervisning, läxhjälp eller socialt stöd, så att slutligen all skolpersonal har 40-timmarsvecka med semester. Men detta har arbetsgivarsidan hittills misslyckats med att förhandla sig fram till. De har väl haft för lite att erbjuda. Därför vill skolcheferna dels ha Kommunförbundets stöd, dels ingå lokala och till och med individuella avtal så det blir olika för alla.
Men själva principen med avtal är att de omfattar alla. Sedan kan man göra undantag, personliga överenskommelser, helt enkelt vara flexibel inom ramen för det som är gemensamt: Avtalet.

Det finns ingenting modernt i att arbetsgivaren får bestämma mer och oinskränkt förfoga över personalens tid och plats. Begäret efter makt må vara evigt, men bruksmentalitet är bara gammaldags.
Ett verkligt modernt arbetstidsavtal, både flexibelt och kreativt, är det som vissa IT-jättar har använt sig av. Där personalen för att kunna prestera på topp har friheten att välja var och när de vill arbeta, och där en mindre del av arbetstiden ska avsättas för personlig stimulans som inte är yrke.

Husarrest på kontoret, det fyller bara chefens kontrollbehov. Eller är det bruksmentalitet igen - det ska vara LEDAREN som vallar sin flock och genom ”coachning, positiv feedback och att vara critical friend” ser till att deras resultat reflekterar LEDARENS skicklighet. Om dessa ”human resources” behöver stimulans kan ledaren trycka in dem i en samlingslokal på skojsam ”talk-show” om hur man uppnår ”mindfulness”. Eller om hur folk med Downs syndrom spelar teater, så att åhörarna förstår att allt är möjligt...*

Åter till pedagogerna. Ett fullt ut modernt avtal passar inte i skolan, men det gör inte patrons myndighet heller.
Pedagogerna ska vara där barnen är, de ska planera sitt arbete gemensamt, göra rättningar och bedömningar och möta föräldrar. Det har gjorts åtskilliga försök att konstruera arbetstidsavtal utgående från detta - varför ska det vara så svårt?
Som sagt, arbetsgivaren har inte haft tillräckligt att erbjuda. Lärarna håller kvar den lilla frihet som ännu finns i yrket. Att jag förstår dem säger inte att det är rätt, bara att en förändring kommer att kosta.
På sikt bör hela skolan slippa termins- och läsårsformeln. Den ska ha verksamhetsår, under vilket både barn och personal ska kunna ta ut semester.

* Autentiskt exempel. Det mesta är säkert möjligt för folk med Downs syndrom, utom komplexa kognitiva operationer, alltså den förmåga vi andra har för att urskilja vad som faktiskt är omöjligt.

- - -
Billströms vurm för städande svartskallar orkar jag inte kommentera. Han talar för en integration som bygger på att immigranterna ska ”göras anställningsbara” med hjälp av yrkesbetonad ”startsvenska” och att företagarna få stöd skattevägen så att de vill anställa dem. Katastrofalt.

Vi vill fortfarande ha sex

Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.

Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.

*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”