Och så rysaren med ormen på det

Partyprinsessan. Envåldshärskaren. Nymfomanen. Eller en bedragen afrikansk hövding, maskerad till en duk för vit mans projektioner?

Klynnes biografi över Kleopatra ger en bred översikt av antikens historia några decennier före vår tideräkning. Härarna marscherar, Roms triumvirer förhandlar, släkterna hotar och fängslar varandra. Genom hela detta komplicerade historiska skeende vandrar Kleopatra - utan att vi riktigt får syn på henne. Hon dyker upp endast som älskarinna till två av Roms mäktigaste män, eftersom hon födde deras barn och kan beskyllas för männens misstag.

Författaren gör ett gediget arbete med att reda ut hur mycket, eller snarare hur litet, som går att få veta säkert om Kleopatra. Hon var drottning över Egypten i drygt tjugo år, en av allt att döma kapabel drottning som kunde sköta både landets skattkistor och Isis-kulten. Sannolikt såg hon bra ut, var begåvad, och gillade att bestämma och att festa. Hon mördade sina syskon och försummade sina barn, men inte mer än vad som var rimligt för sin tid.

Boken avslutas med ett kapitel som kunde bli en studie i sig, om hur Kleopatra beljugits, svartmålats, omdiktats och utnyttjats som varumärke. Inte minst i den påkostade filmen med Elizabeth Taylor från -63, då Kleopatras kärlek förverkligades när Taylor mötte Burton och ännu en melodram tändes.

Noga taget är det inte kvinnan som osynliggjord vi talar om, utan kvinnan som målats över med så många lager och blåsts upp så grandiost att endast den schabloniserade bilden återstår av henne.

Historien och historierna om Kleopatra visar hur näst intill omöjligt det är för en kvinna som överhuvudtaget blir sedd, att då bli sedd som en människa i sin egen rätt.
Kvinnan ses i relation till männen och i relation till uppfattningar om kvinnan.
Om kvinnan är ovanlig i något avseende, är hon ovanlig som kvinna. Allt hon gör, om hon beter sig illa eller gott, färgas av hennes kvinnlighet. Hon kan bli hjälte- eller monsterförklarad, men hon tillåts aldrig agera som fullständig individ och bedömas med mänskliga mått.

Kleopatra-berättelserna visar också hur ”orienten” under det rasistiska och imperialistiska 1800-talet kom att blandas ihop med ”kvinnan” så att egenskaperna blir oskiljaktiga: vek, mystisk, slapp, lat, känslosam, sensuell, syndig, rörig...
Mannen är vit, rationell, beslutsam och målmedveten. Mannen vinner, och skriver historia.

Historien igenom har Kleopatra aldrig upphört att irritera.

Recension från april -09 här, och boken här