Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.

Rosengård igen

Den mest intressanta iakttagelsen i Rosengårdsstudien är att omflyttningen har eskalerat så att halva befolkningen i stadsdelen byts ut inom fem år. Myndigheterna vet inte alltid vilka som bor där och isåfall var, vilket försvårar situationen för alla. Redan i skolan minskar möjligheten till identitet och vikänsla när klassen hela tiden förändras.
Att påverka flyttmönster och bostadstillgång är inte en religionsfråga.

En katastrofal iakttagelse i studien är underkännandet av hela yrkesgrupper. De så kallade brobyggare eller kulturtolkar som anställs för att förbättra dialogen sägs ha fått tjänsterna av ”fel anledning” eftersom de har felaktiga värderingar. Uselt rekryteringsförfarande, kanske? Respondenterna i studien vill också kointrollera modersmålslärarna som ”används till allt”, ”går hem och medlar i familjekonflikter” med mera trots att ”man inte vet vilka värderingar de förmedlar”. Om det är sant att arbetsgivaren utnyttjar sin personal till uppgifter de vare sig har betalt för eller kompetens till är det skandalöst.
Det är möjligt att Malmö kommun begår dessa misstag. Till dess försvar kan sägas att vi hittills tagit avstånd från åsiktsregistrering av personalen, och vilka ska man kolla först? Muslimerna, poliserna, cheferna?

När jag helt nyligen talade med en polis (av den sorten som inte pratar om apejävlar) om extremistproblematiken sa hon: Hitta gärningsmännen!
Belysande i sin enkelhet. Rapporten handlar om ett hotfullt, namnlöst kollektiv (så som muslimer ofta framställs i svensk press). Men sagespersonerna backar ändå, säger att det rör sig om enskilda, något som framstår ännu tydligare i Rosengård-rapportens appendix, redogörelserna från Köpenhamn och Amsterdam.
När rapportens ansvariga samt Sabuni tar till orda får de det att låta som att vi andra tvivlar på existensen av åsiktskontrollanter eller imamer som är översittartyper. Sabuni frågar om vi tror att respondenterna ljuger – vilket är enbart fånigt, när kritiken går ut på att det är åsikter det handlar om.
Vad samhället måste göra, istället för att sprida farhågor kring en hel grupp, är att söka reda på dem som går att anklaga för något; alltså hitta gärningsmännen!

Extremism är farlig, men behöver inte vara gåtfull, hotfull och främmande. I stort sett är det ett sektbeteende. Flykten in till de likasinnade. Att ta sig ur en sekt är svårt för den enskilda, och omöjligt om världen utanför inte har något att erbjuda. Så som goda livsmöjligheter, arbete och makt över sin situation, självaktning och hopp.

Antagliga antaganden

Kritiken mot Rosengårds-utredningen måste tyvärr fortsätta. Aldrig har jag sett så många ”antydde, misstänkte, uppgav, uppskattade, utger sig för” i en text som ändå gör anspråk på vetenskaplighet. Utredarna visar ingenting, drar inga slutsatser. De återger vad ett trettiotal anställda har sagt om stadsdelen där de jobbar. De anställda är försiktiga och antar och misstänker en hel del. Bland annat misstänker de att objektet för undersökningen, de potentiella islamisterna, utger sig för att vara något annat än de är, uppger halvsanningar om sin verksamhet och döljer fakta.
Vad får du ut av ett antagande om ett antagande som antas vara falskt? Filosofer, kom an!

Forskning från Holland visar att högerextremism är en orsak till ökningen av muslimsk extremism (s 10). Denna intressanta teori varken kommenteras eller följs upp i rapporten, vars författare har nog med att rada upp lokala missförhållanden:
- Ungdomar som förvirrat försöker följa Koranens levnadsregler vilka automatiskt betecknas som ”stränga” (s 16)
- Femton ”källarmoskéer” där hat mot Sverige predikas (s 17), fastän man inte riktigt vet vad som pågår där
- Kulturföreningar som ljuger om sin könssegregerade verksamhet medan kommunen saknar möjligheter till uppföljning (s 18), utan att det framgår vem som som handlägger föreningsbidrag så klantigt
Här finns fler lösliga yttranden som jag inte bryr mig om att upprepa, eftersom utredningens stora och farliga svaghet är dess oförmåga att skilja på orsak-verkan.

Utredarna säger att segregationen leder till utanförskap, arbetslöshet osv (s 12), trots att det är den oönskade segregationen, omöjligheten att välja bostad, som är ett tecken på fattigdom*. De menar (s 15) att kommunala skolor har problem att hantera kulturkrockar eftersom allt fler elever väljer privata skolor, och gör därmed konfessionella privatskolor till problemets källa, utan att se att det är konkurrensförhållandet skolor emellan som hindrar varje skolenhet från att upprätthålla normer som går emot föräldrarnas önskemål.
För att inte tala om att många muslimer ”upplever” ett hot från världens största krigsmakt eller övergrepp från ”Väst” – en upplevelse som i rapporten (s 12 & 16) förefaller sakna faktisk grund utan förorsakas av att målgruppen ser för mycket teve från hemlandet med ocensurerade våldsinslag!
Går vi över till åtgärdssidan är ett av förslagen att ”förebygga radikalisering”. Majoritetssamhället måste lära sig känna igen tecknen, skolorna måste ha någonstans att vända sig när de ser ”indikatorerna” (s 19). Ett mer övergripande och långsiktigt sätt att förebygga vore att allvarligt och politiskt försöka hejda fattigdomens utbredning, utvidga demokratin, lindra rasismens verkningar och bryta kvinnors underordning. Först när detta ger effekt undanröjs orsakerna att söka tröst och identitet i extremism.

Gå på roten, inte symtomen! Men det är symtomen regeringen bryr sig om. Befolkningen på Rosengård fick väl trängas, vrenskas och försaka så länge de gjorde det i tystnad. Det är när utanförskapet rekylerar som utredningar tillsätts.

*Inom urbanforskningen finns visserligen teorier om en självförstärkande segregationsspiral, men det verkar inte som om det är den som åsyftas