Flickors vrede

Läste boken Flickors vrede av Rachel Simmons. Särskilt välskriven eller vässad var den inte, men intressant. Med stöd av ett enormt intervjumaterial från skolor i USA visar författaren på viktiga men ofta förbisedda fakta.
När flickor mobbar varandra är det en alternativ aggressivitet, även om de inte slåss.
Eftersom flickor är fostrade till att framför allt vårda sina relationer, sårar ”relationell aggressivitet” dem mer än något annat. Det räcker med att vända ryggen till eller bryta vänskapen. En flicka som blivit, eller tror att hon blivit, övergiven av sina vänner upplever total isolering och slutsatsen hon drar är att hon måste vara ännu trevligare, ännu mer sympatisk och empatisk.

Vuxna har svårt att urskilja flickors aggressivitet eftersom den dels inte förmodas existera, dels inte låter som pojkars aggressivitet. Flickorna har själva svårt att urskilja den, eftersom de vet med sig att de inte ska vara arga och otrevliga, för då kommer ingen att tycka om dem.
Tala om dubbelbestraffning. Först lär vi flickorna att vara flickor, sen får de skit för det. Föräldrar och lärare enas om att flickbråk är mycket värre, att flickor är lömska, att en käftsmäll är mer rak och ärlig. Men, suckar vuxengenerationen, flickor bara är sådana. Vuxna kvinnor med, för den delen. Kanske lika bra att de lär sig stå ut med väninnornas gemenhet redan i skolan.
På så vis får flickorna nästan aldrig någon hjälp.

Men flickor är inte värre än pojkar för att de förtalar och hånar varandra istället för att klippa till. Pojkar är inte sämre än flickor för att de skriker och gapar istället för att försöka reda ut problemen. Flickor och pojkar gör ingenting annat än det vi lärt dem att göra.

Under alla åren jag arbetade i grundskolan tog jag flickornas beteende i försvar, eftersom jag aldrig såg det trivsamma kompisskapet i att krypa omkring i skolgårdsgruset och leta efter sina framtänder. Jag försökte också hjälpa flickorna ut ur sina hembyggda tortyrburar, vilket inte är lätt eftersom (skriver Simmons) de hellre underkastar sig en dålig vänskap än ingen alls. Eller så försökte jag helt enkelt få dem att uppföra sig som folk.
Men inte heller jag såg det som Simmons påpekar och som finns alldeles framför oss: att det handlar om bortfostrad vrede och ett allt överordnat krav på omsorg och sociala relationer.

Om definitionen på flicka är att aldrig vara självhävdande ligger halva landets befolkning illa till.

Förenta Staternas flickskolor ligger långt från Bjästa. Men när det gäller svek, neutralitet och att urskilja när någonting stort pågår finns beröringspunkter med den ursinniga texten hos Approximation