Ett stort steg framåt

Så skrev vi ett partiprogram... iallafall stora stycken av ett, när vi besvarade vänstermedlemmarnas förslag under orgier av automatkaffe medan den första vårhelgen förflöt oss förutan.

Av allt vi diskuterade men inte gjorde kan jag nämna...
- att stryka patriarkatet så vi är av med det
- att principiellt fastslå vilka djur som är söta
- att avfärda socialismen som en detaljfråga
eller
- att värna det sista vilda beståndet av frigående programkommissionärer

För flera år sedan funderade vi på arbetsnamn till nuvarande partiprogram. Ett av våra mer ödmjuka förslag var: ”Ett stort steg framåt är bra, men ett litet steg bakåt är inte dåligt det heller!” I den diskussionen fick jag min politiska inställning beskriven som:
- Det är hon som vill säga till arbetarklassen att skärpa sig!

Ja - och då kan ett partiprogram vara till viss hjälp.

Hej alla du

Hej alla du -
så sa Robert Broberg på 70-talet. Det var jönsigt, vilket ingick i hans roll. Det kommer för mig ibland, eftersom jag allt oftare blit tilltalad med ”ni” av tjänstvilliga ungdomar i butiker eller per telefon. De små liven tror att det är extra artigt. Men sedan snart fyrtio år är korrekt tilltal på svenska ”du”. Den som vill bjuda på extra vänlighet får lägga det i tonfallet.
Teoretiskt sett vore det finaste av allt att säga ”ers majestät” eller ”O Gud”. Men det är inte korrekt, och därmed löjligt överallt utom i sitt sammanhang. Detsamma gäller tilltalet ”ni”, när det inte avser flera personer.
Jag betvivlar inte att barnen hyser goda avsikter. Arg blir jag inte förrän de säger att det är svårt att veta vilket uttryck som är det riktiga. Hur kan det vara svårt? Vem har fått dem att tro det? Mormor på Östermalm? som förstås är språkvårdare till professionen?
Nä sluta jönsa. Nu genast.
Hej då alla ni.

Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Mera Mao

Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.

Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.

Död åt kategorierna, leve moralen

Svensson går i sin blogg i polemik med Farrokhzad och Gerge som anser att queer är socialism. Att det inte har något med socialism att göra belyser Svensson tydligt och väl. Men hur angelägen är frågan? Queer är en teoretisk inriktning som när situationen kräver det övergår i aktivism, i syfte att upplösa kategoritänkande. Det är bra. Är queeristerna vänster är det ännu bättre, det borde många fler vara!
Jag tycker det är ett tusenfalt större problem med inlåsningen i kategorier, med snusförnuft och vardagliga förgivettaganden, med tvärsäkerheten på konventioner och faktoider som vore de sanningar, än att en grupp akademiker med tvivelaktigt stöd i en bänglig vokabulär försöker lösa upp smeten.

Men Farrokhzad och Gerge skrev faktiskt att queer är socialism, och då gör Svensson förstås rätt i att reagera. Till hans påpekande av olikheterna, t.ex. det queera individperspektivet, vill jag tillägga att vetenskaplig teori inte ska vara, eller utge sig för att vara, höger eller vänster. Det är människorna som väljer att vara det.

Svensson förklarar och bemöter följande famösa stycke hos F & G: ”Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden.”
Här vill jag invända att jo, poststrukturalistisk/-modern teori leder ofta nog till relativisering och rentav värdenihilism. Än en gång: det är människan som väljer värderingar. Livsåskådning och moral motiveras inte i första hand av teoretisk underbyggnad, utan av subjektets ställningstagande mellan (sina tolkningar av) ont och gott.
Det är här, i valet och ställningstagandet, som politiken hör hemma.

Jesus hoppar fram

En långfredag nästan lika snöig som denna gick jag till numera nedlagda biografen Vinterpalatset. Enda filmen som fanns att se denna långa kalla dag var Mannen från Nasaret med Max von Sydow som Jesus. Jag minns att kassörskan inte trodde att en ung tjej skulle vara intresserad av en sån film. Men jag blev djupt gripen, handlingen ligger mycket nära evangelierna.
När jag många år senare var i Jerusalem stannade jag till på Via Dolorosa, än en gång djupt gripen. Jag såg just den portal där Jesus stod och flåsade när han bar korset! Sedan insåg jag förstås att det var Max von Sydow som flåsat där. Detta säger något, men jag vet inte om vad.

I efterhand har jag omvärderat både filmen och von Sydows tolkning. Han gör Jesus till en salvelsefull långpratare, bitvis sentimental. När det sista den karln hade råd att vara var just sentimental. Klipp av! Följ mig! Ingen tid att fjanta runt, ledsen mamma, men jag måste göra dethär. Den radikaliteten saknas ofta i Jesus-bilden.
Ännu oftare saknas hans humor. Jesus som trickster, den som alltid är någon annanstans, slår igen från oväntat håll. Vem tror du att du har korsfäst, en människa? Hoppsan, det står en gud bakom ryggen på dig! Varför tittar du in i tom grav? Trodde du för ett ögonblick att Jesus snällt skulle ligga där man lagt honom? Sånt gör han aldrig!

Om du inte gillar att prata om Jesus kan jag tillägga att den 21 mars också är internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering samt världspoesidagen. Leve det!

Etikett eller innehåll?

Andreas Malm bemöter här några av de kritiker som menar att islamofobi inte finns. Inlägget visar hur viktigt det faktiskt är att hålla isär saker och vårda sin begreppsapparat. Bland annat av det enkla skälet att de fullständigt rena begreppen inte finns.
Att man sedan ändå kan bli missförstådd med vilje handlar mer om anständighetsnivå.

Enbart populister debatterar med hänvisning till att ”alla vet ju hur det är”. De som Malm har mött i debatten är de som istället försöker plocka poäng på att genom snäva avvägningar finna fel i begreppsapparaten. De i någon mån kvasiintellektuella.

Googlar man på ordet islamofobi kan man dels hitta texter där en Elensky tycker att det är ett skrämselord, dels Gustav Fridolin som ser det som en del av muslimers brutala vardag. Detta är bara ett exempel på hur de som vill hårklyva terminologi inte kommer så mycket längre än till just terminologi. Det är som när jag började i integrationsbranschen och folk varje gång på nytt påpekade att "ingen vet" vad integration är. Mitt svar var att det stod var och en fritt att definiera eller förhålla sig till begreppet, och om de ville vara snälla och göra det fort så vi kunde fortsätta därifrån.
Nu hävdar somliga att "ingen känner igen sig" i islamofobin. Nej föralldel, bara de som drabbas.
Är det viktigaste då om de använder en obekväm glosa, eller – att de drabbas?

Vad vet DN om vänsteridentitet?

Zarembas slutreplik är bättre än början. Han återger en episod från universitetet där vänsterveteranen Johan Lönnroth blev anmäld för att han upplyste om att han håller sig med åsikter. I efterhand förvånades Lönnroth över att studenten ”inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren, utan rände direkt med anmälan till högre ort”. Zaremba beskriver det som att studenterna ser sig som ”kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit”. Det ligger mycket i det.

Men reaktionen borde inte vara förvånande. Inte med den individualisering av medborgarskapet, marknadifiering av varje mänsklig relation och simplifiering av varje möjligt förhållningssätt som vi lever under.
Att tillsammans med kamraterna solidariskt kämpa för sin rätt beskrivs i samhällsdebatten som något fullkomligt pinsamt musealt. Så att kolumnisterna kan utfärda Staffan-Westerberg-varning och utan att känna sig det minsta tjatiga greppa ännu ett tillfälle att avhåna 70-talets Tillsammans-idealism.
Därför gör egocentriker med rättspatos hellre en anmälan. ”Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra,” skriver Zaremba med viss rätt – men enbart viss rätt eftersom både antalet anmälningar och antalet åtal faktiskt inte har nått de inflatoriska höjder han antyder.

Ävenledes med viss rätt knyter Zaremba ihop fenomen som ”identitetspolitik, medborgarskapets sönderfall”, men fullkomligt felaktigt gör han det till vänsterpolitik. Såhär tror han att vi tänker: ”när proletariatet har lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ’transvestiten’ och ’muslimen’ skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela”.

Tre obs! åt Zaremba:
Vänstern behöver inte leta efter förtryckta.
Vänstern behöver inte hitta på någon förevändning för att göra politik.
Vänster begär inte att folk ska vara eller göra saker för vår skull. Tjäna på andras insatser låter mera som... tja, låt oss säga höger.

Inte heller Esbati anser att identitetspolitik är så särskilt vänster.

"I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk
Skifta bild
Skifta paradigm"
ur Paradigmskifte, Möjligt land, HD -01

Varje medlem värdefull

Årsmöte i föreningen i förorten. Gamla styrelsen avtackas, helhjärtat uppriktigt. De gjorde ett fint jobb och aktiviteten har varit så hög man kan förvänta sig. Men ordförande avgår och vi har ingen ny.

En ordförande kan göra allt och ingenting. Man kan vara en postadress för info in & ut. Man kan vara timanställd pol.sek, organisera föreningen på kommuntid och kalla det insats för lokal demokrati. Man kan med dunkla metoder försöka styra kamraterna in på en obekant politisk linje eller fixa poster åt sina kompisar. Man kan leda möten, hålla tider och försöka förmå folk att gå på distriktets arrangemang. Man kan dra igång studiecirklar, torgmöten, dörrknackning, biokvällar och folkrörelse (i betydelsen gemensamma promenader) och ställa upp vid uppvaktningar och begravningar.
Men när ingen orkar göra allt, finns risken att alla gör ingenting.

Om detta lär oss något så är det att de fick rätt, de som sa att fritids- och frivilligpolitikernas tid är förbi. Men det vore fel att tro att arbetsformen i sig är meningslös eller otidsenlig. Det är vi, människorna, som förändrats. Det vardagliga varat påverkar oss, och vi har en levnadsstandard och tidsbrist som gör att vi idag behöver ersättning för mängden nedlagt arbete. När behovet av kamp och solidaritet inte är kännbart direkt på huden längre börjar vi kräva något för egen del.
Det enda som är bra, är att vi vågar anse oss värda det.

Är de löljliga, eller har de fel?

Man skulle helt lätt kunna få för sig att rasism och nationalism är ettpar utfreakade siamesiska tvillingar i civilisationens dikesrenar. Man skulle kunna se för sig trettonhundratalshetsande serber, rysliga ryska typgangstrar, eller en minusminoritet av skränpöbliga pjäxpojkar på mammas bakgata. Man skulle kunna tro att alla vi som är vi med avsky tar avstånd från avskummet.
Men det räcker med att öppna tidningen för att påminnas om påflugna patrioters oformligt normala ständiga närvaro, deras vakande argusöga över urskillningslöst utövade mänskliga rättigheter.

Som nu, när en brittisk exjustitiekansler föreslår att alla avgångselever ska uppmuntras att svära lojalitetsed till drottningen, för att förbättra förmågan att förstå innebörden av att vara brittisk.
Ingen har sagt gubbjäveln har rätt. Så långt har det inte gått. Det är bara det att ingen har föreslagit munkavle och terrorlagstiftning mot honom heller. Kritikerna menar helt enkelt att förslaget är löjligt. Att man kan vara minst lika nitisk britt förutan det.
Fint.

Men var är internationalisterna – i drottningens England, i zeloternas EUSA, och härhemma i ankornas bakvatten?

(Jag vet, jag anammar allitteration när jag är utom mig av upprördhet. En enveten poetgrej.)

Ord & ansikten

Poesislam i Rinkeby på restaurang Divan. Den förträfflige Istvan Molnar är emcee och kvällens gäst, hedersgäst tillika, är Erkkii Lappalainen, mannen som en gång införde Poetry slam i Sverige.
Många ord och ansikten har virvlat förbi sedan dess, ty ord och ansikten är själva nerven i en slamkväll och också dess behållning, det som stannar i huvudet efteråt.
Ord, lösryckta, levande, som löv i vinden.
Ansikten, nervösa, livfulla, belysta i sitt allvar.

Medan de lokala rökarna muttrande vandrar ut och in i lokalen får vi ikväll ta del av, bland annat:
rimmade verser om Gud
fysisk uppläsning om att plocka poäng i poesi, i viktväktande och i rabattkort
inkännande tunnelbaneskildringar ur en kärleksfylld vardag
en liten dikt som är så liten att den inte syns
en mycket ung mans förvåning över att vi har bråttom – han som har lika många år framför sig som jag har bakom mig...

Temperaturen i lokalen stiger mot slutet när juryn lämnar sina poäng. Vad är det som går hem ikväll, stå-uppare, rappare, lyriker eller filosofer? Att förstå sig på de sinsemellan udda individerna i kvällens jury är som alltid omöjligt. Poesitävlingar skulle vara svåruthärdliga förutan detta starka inslag av slump.

Om du fortfarande tror att poesi är något märkvärdigt och udda får du här ett lugnande besked: banaliteten vann över originaliteten även ikväll. Så som i livet, så ock på scenen.

Rinkebyfinalen inför slam-SM går i nästa vecka. Mer info på Estrad-sidan.

Hetsande valrörelse

”Vi har aldrig haft en valrörelse som handlat om de specifika problem som folk upplever i förhållande till migrations- och integrationspolitiken”, säger Tobias Billström. Det är sant, antingen man ser till Migrationsverkets sortering under lång väntetid, eller till rasism, diskriminering, arbetslöshet och bostadsproblem. Men glöm det. Vad Billström menar är ”socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori” som man ”inte kan tiga om”, därför att det ”får konsekvenser när du går ut på gatan, och inte en enda person talar svenska”.

Vi har inte heller haft en valrörelse som handlar om de specifika problem som rasismen förorsakar. Men det verkar inte vara så bråttom med det. För att göra migrationspolitiken till ”en positiv fråga” vill moderate Billström istället se till att bara de mest lyckade exemplaren av utlänningar tar sig hit.

Esbatis kommentar lyder kortfattat: ”Dåliga opinionssiffror på högerkanten? Prövat hets?”

Modigt påpekar hon att det är mulet!

Det är nästan så man skulle kunna bli en liten smula irriterad; senast på Lena Anderssons tevekrönika.
Debatten handlar inte om att alla barn ska ha idrott i skolan! Det finns ingen debattör som hävdar att invandrarbarn är annorlunda och ska slippa.
Vad debatten handlar om, fastän ingen vågar säga det, är föräldrars makt över barnen. Men ta tag i det då, för helvete!

Andersson kallar samhällsdebatten för skuggboxning och vill diskutera kulturrelativism istället. Varsågod, det blir väl nästa tuffa insats ifråga om indignerade instämmanden!
När gick likriktningen så långt att det idag anses modigt och rakryggat att plädera för något som alla är överens om, till exempel skolplikt? Medan det anses mesigt undfallande att se det komplexa i en förbudslinje och i dialogen mellan individer?

Avsikt att avslöja Europa

Utrota varenda jävel. Det var den utmanande titeln på Sven Lindqvists första rent antirasistiska, antiimperialistiska bok. Där visade han att folkmord och förintelse inte är enstaka, skrämmande undantag i en i övrigt kristen eller upplyst västerländsk europeisk humanism. De är inte heller det logiska resultatet av rationalism och industrialism. De är metoder som generellt använts genom historien för att bygga rika och säkra imperier.

Terra Nullius var den andra boken, med samma tema fastän lokaliserat till Australien. Sedan hann karln med att ge ut en bok om bombkrigets historia.

I år var det dags för Avsikt att förinta, där Lindqvist visar hur krigsförbrytelser och folkmord begåtts av de ledande demokratierna. Inte för att vi varit ovanligt ondskefulla. Inte för att vi varit angripna och ursinniga. Bara därför att folk stod i vägen för det vi anser oss behöva.

Det är lättbegripligt och svårsmält. Det är en lågmält lysande vrede av en författare som stundom blir rapsodisk eller råkar upprepa sig, men detta endast på grund av sin brådska, sin ålders kamp mot tiden. Detta är inte en som ska samla sig inför meta-avhandlingen, utan den som ska hinna säga allt det som måste bli sagt.

Det är på grund av dess förintande historia som en del av oss inte står ut med att höra talas om andliga och mänskliga värden i den europeiska unionen. Det är därför vi inte står ut i en gemenskap baserad på den gigantiska VITA lögn som inte erkänner brott och skuld utan ser dem som undantag.

För tio år sedan skrev jag en bok om det, en textmosaik, ”Tåget ska strax gå”. Jag kommer aldrig att kunna göra om det. Jag är glad åt Lindqvists ihärdighet.

Ur Avsikt att förinta av Sven Lindqvist : ”Europas expansion över världen ackompanjerades av ett öppet och skamlöst försvar för folkmord. De underlägsna raser som stod i vägen för Europa var dömda till undergång. Så löd den imperialistiska tolkningen av evolutionsläran...”

Förresten är nog Ökendykarna den av hans böcker jag personligen uppskattar mest.

Kroppsreligion

Söndag och vilodag. Får duga med citat:
Hos Socialistiska partiet hittade jag ett hoppfullt inlägg om vänsterns frekvens och kvalitet i bloggosfären. Vi måste skapa våra egna media och plattformar, har vi sagt flera gånger. De tycks vara digitala.

Nu över till dagens heliga evangelium: ”Här vill vi skämma bort dig med just det du uppskattar mest. Kom i balans med dig själv och hitta tillbaka till det som är du. Lämna vardagens bekymmer och tänk bara på dig själv en stund. Andas ut. Kom till ro. Och öppna dina sinnen. En unik upplevelse för både kropp och själ.”
Jag skulle kolla av var fem trötta kvinnor kan lägga en planeringsdag. Eventuellt med badmöjlighet eller qi-gong. Men jag höll på att kvävas av hyperegocentriska lockrop. Diverse konferenshotell och spa försöker få oss att tro att hela livet kommer att förbättras av att vi ytterst långsamt klappar med en linneduk. Kropp och hälsa är en sak - de här låter lika illa som scientologerna på gatan. Det var vila vi ville – inte bli frälsta!

Makten över barnen

I sin famösa artikel skriver folkpartisterna: ”Det finns självfallet en målkonflikt mellan å ena sidan föräldrarnas rätt att bestämma över uppfostran av sina barn och å andra sidan barnens rätt till en allsidig undervisning. Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse.” Sedan går Fp inte närmare in på det, utan hänvisar till valet av privatskola.

Men jag tror den dag måste komma då vi på allvar problematiserar föräldrars rätt och makt över sina barn. Då gäller det inte bara några uteblivna idrottslektioner, utan barnets hela liv. Barn som lever på gränsen till vanvård, barn med svåra sociala och psykiska störningar, barn som anmäls gång på gång hos socialtjänsten – som efter en utredning tvingas konstatera: vi hade förslag, men föräldrarna tackade nej.

Kanske måste fler barn omhändertas. Kanske måste föräldrarnas rätt att välja och välja bort inskränkas. Men det är en explosiv politisk fråga som innebär djupa ingrepp i individens frihet och strider mot EU:s och FN:s konventioner. Därför kanske vi ska ha det som vi har det. Det vill säga, att en del föräldrar gör precis som de vill. I den situationen är förhandling den enda metoden att ta till.

Liberala tvångslagar

Har jag minnesförlust eller har jag jobbat i och med grundskola sedan 1978? Under den tiden borde jag, enligt Folkpartiet och en avhandling, med stöd av lagen ha befriat en femtedel av flickorna från diverse undervisning, enligt DN.
Jag är glad att Fp denhär gången grundar sina förslag i forskning. Men avser avhandlingen flickor som inte deltar eller flickor som fått formell befrielse?

Som skolledare har jag mött barn av båda könen som inte deltagit i vissa undervisningsmoment. Det har varit:
- luciatåg och julpyssel (muslimer, Jehovas vittnen)
- biofilm (pingstvänner)
- fotboll, cykling (muslimer från landsbygden)
- rockmusik (muslimer, Jehovas vittnen, pingstvänner, katoliker)
- tema fred på FN-dagen (Jehovas vittnen)
Jag har också mött föräldrar till flickor som accepterat idrotts- och simundervisning endast under vissa förutsättningar. Till exempel att man särade på flickor och pojkar, eller ändrade den reglementsenliga klädseln.

Inte vid någon av dessa förhandlingar med föräldrarna har det handlat om befrielseparagrafen. Utgångspunkten är alltid att skolan är obligatorisk och alla barn deltar. Men då uppstår situationen när den enskilda individen försöker värja sig mot makten; ett sant liberalt dilemma.

I varje sådant fall försöker vi finna barnets bästa. Ovsett politisk majoritet har skolan givits uppdraget att behålla brukarnas förtroende. Därför var varje uppgörelse i godo en framgång i mina professionella ögon. Barnet var kvar i skolan. Föräldrarna litade på oss. Kanske började ta emot råd.

I politiken kan vi strunta i somliga brukares förtroende och införa tvång. Somliga brukare anpassar sig kanske. Andra kommer inte att lyda under några omständigheter. Men är anpassning och lydnad det vi i första hand vill uppnå? Och vad gör vi med dem som inte följer lagen? I DN-artikeln framstår det som en lösning att de föräldrar som avser att använda sig av EU-rätten att välja uppfostran för sitt barn, de må söka sig till privatskolor. Det kallar jag att lägga sig platt för fanatismens och kapitalismens påbud.


Mest spyr jag på DN:s schablonrekord i rubriken. Att få in orden tvinga, invandrare, flickor och sex i samma mening är en slaskpressbedrift.

Underbar och älskad av alla, och i politiken går det också skitbra!

Det är inte klokt: “Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov”, säger hon.
Hon som inte är klok heter Reinfeldt. Inte statsministern, utan den som Stockholms läns väljare i sin sfinxlika gåtfullhet överlämnade makten över liv och död till.

Reinfeldt är det moderata landstingsrådet och ansvarar för Vårdvalet (=vårdgivare får välja sina patienter).
Nu har det blivit så uppenbart orättvist att till och med konservativa SvD reagerar. Nu har det kukat ur så till den grad att till och med det icke-revolutionära Skånes modell anses vara mer träffsäker (= du kan få träffa en läkare).
Då är Reinfeldts förklaring:
– Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov.

Satt mänskan på MUF-möten hela 90-talet? Storstadssatsningens årtionde när det slutligen blev klart, om det inte varit det tidigare, med vissa korrelerande faktorer:
Ohälsa, låg inkomst, låg utbildning, arbetslöshet, nedsliten yttre miljö, och så utländsk bakgrund, hör ihop.

Reinfeldt kan föralldel strutsa bort inkomstskillnader tills hon storknar. Vårdbehovet, det kvarstår dessvärre. Efter hennes framfart kommer det sannolikt att öka.

Goda kristna

I en rapp artikel visar Naomi Klein på islamofobin i Förenta staterna. I kampanjens yra omtalas presidentkandidaten Obama omtalas som muslim, eller förses med attribut som vi lätt uppfattar som islamiska - och detta i en försåtligt anklagande ton som ska få väljarna att associera till Det Onda så att de röstar på andra kandidater; på vita kristna helylletyper som bara medverkar til att sprida falskt vittnesbörd.

Det är alltså bara ljug. Obama är kristen. Och det värsta är att han måste försvara - inte förklara, utan försvara sig med det. Viket bekräftar islamofobin. "Minst lika god kristen som vem som helst" betyder förstås att det vore fel att inte vara det.

Är det lustigt eller är det inte? Enda gången en kvinna eller en svartskalle kan bli vald är när de ställs mot varandra, och då måste en än värre skuld uppfinnas och påföras en av dem.

Israel inför rätta

Många väljare och andra intresserade tycker att Vänsterpartiet syns för lite utåt. Att det är svårt att urskilja vänster-alternativet i politiken. Men läs hemsida, bloggar och pressmeddelanden då!
Här är det Lars Ohly som med skärpa uttrycker ett viktigt utrikespolitiskt ställningstagande.

Det handlar om Israels agerande i Gaza. Där drabbas civila palestinier, inte minst barn.
Blockaden mot området svälter bokstavligen ut människor.
Raketer avfyras mot flyktingläger där det bor folk som redan har flytt, och inte har någonstans att fly vidare till.
Israels attacker innebär brott mot den fjärde Genève-konventionen. De som ansvarar för sådana övergrepp kan enligt internationell rätt ställas till svars.

- Omvärlden måste reagera! säger Lars Ohly. Ställ Israel inför rätta!

Svart till salu

Minns du reklamen för Nogger black? Antagligen inte. Minns du något så är det väl en onödig mediastrid om Centrum mot Rasism som skämt ut sig genom att kritisera reklamen för lakritsglass.
Pripp & Ölander skriver om fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter. CMR ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper, och det tog hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ”vi” tycker är roligt, ”vi” som vet precis var gränsen går.

Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla debattinlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en enskild reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att lyfta, om man som CMR är en riksorganisation med detta som uppdrag.

”Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?” frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ”yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten”.

Det som ifrågasattes var något så bagatellartat som GB:s nyheter*, ett utspel av den arten som inte är intressant – förrän man ser motreaktionen.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån rakade våldsverkare (som alla givetvis fördömer!) till svenskt kapital och svenskars omedvetna föreställningar.

* Ettpar år senare var det tjejer som uppmanade till bojkott av den gulliga rosa glassen Girlie. GB menade ingenting då heller!

Fängslande frihet

Var hundrade vuxen usa:n sitter i fängelse, ser jag i bladet. Bland svarta män 20-34 år är siffran en på nio!

Land of the free, home of the brave har fler medborgare i fängelse än något annat land. Detta utan några märkbara fördelar, eftersom återfallen bland de frigivna är lika vanliga som tidigare. Den största delen av ökningen av antalet intagna förklaras med längre strafftid även för brott utan våld, och hårdare påbackning för dem som avvikit.
Trångboddheten är givetvis irriterande för internerna, och de skyhöga kostnaderna börjar nu irritera myndigheterna. I fem delstater läggs det ut mer pengar på kriminalvård än på högre utbildning.

Trots att hårdare tag inte verkar vara någon god investering. Jag trodde åtminstone att änglarna i kapitalismens paradis var mer nogräknade med utdelningen.

Superpedagogen om London

Ser Klass 9a ibland. SVT-dokuserien om den usla klassen som med superpedagogers hjälp ska bli en av de bästa i Sverige. Den är välgjord på många sätt, och jag ser att pedagogerna är kompetenta antingen jag gillar dem eller ej, men dramaturgiskt är det något som saknas; konfliktnerven.

Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.

Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?

Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.

Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.

Journalistik inom hegemonin

En vän och kamrat, tillika riksdagsledamot för vänstern var bekymrad över dagens okunniga journalister. Alldeles för många är i avsaknad av teoetiska modeller, och illa inlästa. Om man refererar ”som Littorin sa...” eller ”i keynesiansk stil” förväntar man sig att en politisk journalist ska ha ett hum om vad man talar om. Och när man säger ”taken” ska mänskan begripa att det är socialförsäkringarna som är på dagordningen. Inget fixa-hemma-reportage.

Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.

En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.

Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.

- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!

För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.

Gjort sitt jobb i Majdanek

Till Tysklands, eller den tyska statens, fördel brukar det anföras att de gjort sitt bästa att gå tillrätta med sig själva och försökt stå för nazitidens brott mot mänskliga rättigheter. (Jag använder inte ordalydelsen att be om ursäkt för folkmord, även om jag vet att de har gjort det och medger att det är bättre än att inte ha gjort det. Men det är något som inte går att göra.)

Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.

Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :

1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.

Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?

Etnisk rensning bort mot Storgatan

Andreas Malms insiktsfulla artiklar om islamofobi ledde bl.a. till att DN känner sig föranlåtna att också ge utrymme åt Jimmie Åkesson. Han anser att det är stämplande att bli kallad islamofob. Förklara det, när det är rädsla han ger uttryck för. Han är noga med att han inte hatar muslimer, han vill bara ha dem någon annanstans. Malms tydliga svar är: "Sverigedemokraternas mål kan bara nås med etnisk rensning."

Vad Åkesson inte har förstått att många muslimer är svenskar. Eller att det finns svenskar som är muslimer. Så när SD-Kuriren talar för "omfattande hemsändelse" av muslimer handlar det i allmänhet om hem till Nygatan eller Stortorget.

- -
PS1: Det är inte en gammal tradition att hålla skolavslutning i kyrkan. Det är en ganska ny tradition sprungen ur bristen på samlingslokaler, vilket ser lite olika ut från plats till plats i vårt avlånga och olika land.

PS2: När jag bloggar i detta ämne hoppar det ofta in någon kommentator som med lätt försmädligt tonfall undrar var jag bor. Om det är i något avseende en kvalifikation för debatten, står det i min profil.

Välfärd och vänster

I diskussionen om vänsterns blivande partiprogram förra helgen frågade någon om vår syn på medelklassen: om välbetalda arbetare upplever sig själva som medelklass blir väl klassanalysen meningslös?
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.

Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.

Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.

På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.

Citatiskt

Jag ägnar mig åt isar. Metalliskt gråblå, silvervita. Bloggar därför via citat:

”Birgitta Olsson, Fp, sa att man måste vara ’glasklar’ i fråga om demokrati och diktatur. Vi tyckte att det var en intressant formulering” skriver Röda raketer i ett utmärkt inlägg.
Detta var en underdrift! Formuleringen är faktiskt idiotisk och plattitydisk. Ingen politiker idag har några som helst svårigheter i att ta glasklar eller klockren ställning för demokrati mot diktatur. När glaset börjar klirra och det darras på manschetterna, det är när vi ska reda ut vilken sorts demokrati. Hur mycket ska den utvidgas? Ska den omfatta ekonomin? Ska man prestera för att få del av den? (som en del liberaler bloggledes antytt i fråga om rösträtten).
Pompösa självklarheter är del av proffspolitikernas facksnack. Bevare oss!

Sedan tack till Ali (som tackar Tobbe W) för länken: Friherrinnan Linnéa Transchiöld, bosatt på Östermalm, med en blogg där hon på ett självfallet kåserande och humoristiskt vis beskriver de vardagsproblem vi alla delar. Oh la la!

Urban lyrik

Paradigmskifte
I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk

Skifta bild
Skifta paradigm
Genomlysta regnbågsdiagram för guldåldern
zoner av koner, vektorer i sektorer
tårtbitar interiört och initierat bestrålade

Skifta till eliminationsprocessen
ingångna fördrag bekräftar uppsagda avtal
brutna regelverk, bild utan ram

Tabellernas pilspetsar siktar mot den

oändliga oavhängighetsförklaringen
i de metastaserande provrörsbarnens

återhållsamma dramaturgi

Eskalerande urvalskriterier
något är det alltid som ska elimineras
genom brödraskapens glädjekalkyler för global maximalism

Skriften på väggen
Den mekaniska nödvändigheten av procentuell exklusion
medger seriemord, sektorsvis
fjärran all nöd


ur Möjligt Land, -01

Lilla globala Stockholm

Den globala staden* av Ulf Stahre var en oväntad och varmt välkommen läsupplevelse. Antagligen är den inspirerad av Mike Davies’ epokgörande Los Angeles-bok, fast inte lika häftig – eftersom Stockholm tack och lov inte är fullt så häftigt som metropolen därborta.

Stahre visar på gemensamma drag i de internationella storstädernas utveckling, en spiral av segregering, gentrifiering och polarisering. Är du intresserad av galleriornas genomslag? av vagnborgarna i Berlin? eller mer allmänt av Platsens Betydelse? Då finner du något i denna bok. Är du intresserad Stockholms nedrivning och uppbyggnad finner du massor; en angelägen nutidshistoria på stadsdels- och folkrörelsenivå.
Här får vi perspektiv på Klarakvarter, almar och reclaim-fester. Här ser vi likheterna mellan storpolitikernas fallokratiska glassbyggen, och skillnaderna mellan byalag, lobbygrupper och autonoma aktivister.

Gillar du Stockholm kan du fördjupa er relation. Medan jag som ogillar stan fick ett sammanhang där den platsar.
Varning! Om du avskyr 08-or i allmänhet riskerar du att du får viss sympati genom denna bok.


*Den globala staden är publicerad av Atlas akademi/Agora och säljs på Bokus

Otroligt queer

Tänkte skriva nåt om Zaremba och det queera. Avstod sedan jag läst briljanta Brink. Gör det du också. Eftersom de reaktioner jag hört från så kallat vanligt folk är extremt närsynta och apolitiska.
”Nu måste man visst vara sådär queer för att få ett jobb överhuvudtaget. – Och vi som inte är sådär queera och intellektuella då vi får väl hålla mun i fortsättningen då. – Ja nu gäller det att veta vad man säger annars kanske någon blir kränkt för att hon inte får heta Pelle eller nånting. – Nä men gud, är man tillräckligt queer ifall jag heter Pelle!? – AAAhahahahah!”

Detta är typiskt otillfället att säga: Hörni, jag är faktiskt så queer att det inte ens märks.
Ty de skulle inte ha trott mig.

Därför tar jag mig friheten att ifrågasätta om de lättkränkta verkligen är kränkta. Kanhända är det trötta de är.

På tiden

Det var på tiden – Fidel Castros avgång, alltså. Att vara kommunist betyder på intet vis att man vill att samme försvagade och intolerante kommunist ska styra oavbrutet och halvsekelvis.

Under interregnum och i väntan på fria val är det på tiden att säga något om kommunismen. DN:s ledare skriver: ”Kommunismen prövades verkligen, i halva världen, och visade sig givetvis oförmögen att leverera vare sig välstånd eller frihet.” Men på annan plats i bladet läser man att ”Fidel Castros regim har lyckats väl när det gäller utbildning och hälsa. Analfabetismen har utrotats och medellivslängd och spädbarnsdödlighet är på nivåer jämförbara med betydligt rikare länder” - en betydelsefull del i mänskligt välstånd, kan man tänka sig.

Men låt oss anta att ledarcitatet stämmer, att både välstånd och frihet uteblev. Då är det ordet ”givetvis” som sticker ut. Utgången var given? Alla visste hur det skulle gå? Var det DN:s journalister som hade facit i hand, eller världskapitalismen?
Lika gärna kunde jag skriva: Socialismen prövades visserligen i stora delar av världen, men visade sig trots allt oförmögen till det gemensamma byggandet av välstånd och frihet.

Kommunismen däremot... har vi ännu inte prövat. Ett samhälle utan klasser där var och en fritt kan växa. Det vore på tiden att komma ett enda steg närmare.

Foto HD: Malecon, Habana

Etablissemang och islamofobi

Ännu en vass artikel av Andreas Malm om islamofobi. Jag är särskilt nöjd med det stycke som pekar på att islamofobin framför allt verkar som ett medel för att bekräfta och befästa Europa. Under tidigare århundraden var det nidbilden av juden som utgjorde ett hot mot nationen – kunde den enskilde medborgaren verkligen vara både tysk och jude? Nu är det rädslan för en hel civilisation som tänks ta över institutioner och sedvänja från Siracusa till Kiruna. Det självutnämnda upplysningens och humanismens Europa vilar på så bräckliga benbitar att det kräver en fiende för att hjälpligt hålla ihop fasaden.
Därför, skriver Malm, marscherar islamofobin i takt med tiden. Och därför kan prominenta EU-politiker skylta med sin illvilja.
"Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa, skriver Bunzl” skriver Malm. Ja, och varför inte definierande?

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

Det var en gröning, en röding och programmet

Storstockholms vänsterpartister hade årskonferens i den förträffliga lilla staden Sundbybergs förträffliga kulturcentrum i Hallonbergen. Bitvis var det förträffligt trevligt, det tyckte iallafall partiledaren Lars Ohly och partisekreteraren Anki Ahlsten.


Efter konferensen presenterade Lisa Rasmussen och jag förslaget till nytt partiprogram. Opponent var Aftonbladets Lotta Gröning, och det blev en ganska gemytlig tillställning. Gröning verkade inte så intresserad av vårt blivande program utan ville hellre fördöma orättvisorna i samhället, vilket vi kunde instämma i. Hon var också kritisk till Göran Persson, vilket inte heller var särskilt provocerande. Allra minst för oss sundbybergare som under hela valrörelsen betraktade honom som vårt största problem. Grönings kritik av V gick ut på att vi är alltför parlamentariska och inte tillräckligt har kritiserat den offentliga sektorn. Vi har inte haft tid! är ett lamt men dock försvar.

En väsentlig fråga som Gröning väckte är den om politikerns roll: att styra tjänsteutförare och lyssna till medborgarna, inom eller utom budgetramar och lagstiftning. Detta kan man diskutera länge, och varje folkvald bör göra det med sin spegelbild varje morgon. Men det är mera en etisk än en programmatisk fråga.

På nationaldagen inleds Vänsterpartiets kongress. Programdebatten kommer att dra igång långt dessförinnan.

Folkflertal och individinflytande

Jag fick en rapport om senaste årets riksdagsarbete författad av tre vänsterledamöter. I rapporten kom Mats Einarsson med upplysningen att det övergripande målet för politikområdet Demokrati ändrades i regeringens budgetproposition.
Tidigare hette det ”Folkstyrelsen ska värnas och fördjupas”.
Borgerligheten föredrar: ”En levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras”.

Regeringen avstår alltså ifrån folkstyrelsen som mål, till förmån för individuellt inflytande som är en helt annan sak. Inte en dålig sak precis – men det beror på hur inflytandet utövas. Folkstyrelse, att flertalet bestämmer, är förskräckande för borgerligheten då de ser risken för det de brukar kalla majoritetens tyranni över minoriteten. Medan de däremot tycks anse att riskerna i individens inflytande över tusentals andra individer förhoppningsvis löser sig med respekt för mänskliga rättigheter.

Uppsatser i statsvetenskap kunde skrivas om detta. Jag bara undrar: är det någon mer som har reagerat när målet för den svenska demokratin ändras i en budgetpropp utan att, så att säga, demokratin själv är tillfrågad?

Individ och organisation

Man kan, som flera bloggare idag, debattera om rasism är mera höger eller mera vänster. Om man finner det meningsfullt. Om man däremot betraktar rasismen som en inbäddad struktur i samhället blir det inte fullt så viktigt att partipolitisera den.

Men en som skrivit bra är Svensson. Han skiljer på människorna och rörelsen: ”Att det finns individer i vänstern som bär på fördomar om invandare är självklart. - - Att det funnits antisemitiska/rasistiska strömningar inom vänstern är ingenting jag förnekar. - - Men det är också sant att det var vänstern som i första hand gjorde motstånd mot nazismen.”

Eller, som jag tror det var Sven Lindqvist som konstaterade: Förespråkare för rashygien fanns i alla partier. Men ett organiserat motstånd fanns endast inom vänstern. (Ja: det betyder att enskilda individer mot rashygien fanns inom högern.)

Allt sammantaget kan vänstern vara "mindre rasistisk än högern" som Svensson säger. Den uppfattningen stöder han bland annat på en rapport om ungdomars attityder, där intolerans sätts i relation partipreferenser. Den finns att hämta på Forum för levande historia.

Extremt mainstream

Tack för utmärkt artikel av Andreas Malm om islamofobi och högerextremism, tvillingarna som ger näring åt varandra.
Ny Demokrati var en politisk dagslända, gick att skratta bort, förlöjliga som Greven och Betjänten... men låt oss inte ens försöka göra detsamma med Sverigedemokraterna. Så dumma är de inte, att de inte kan lära av andras misstag. Vi kan utpeka deom som flata, ignoranta eller bara ovana i fullmäktige, men de kommer inte att väljas bort av denna oväsentliga orsak.
Miljöpartiet var inte heller några strategiska florettmästare när de gjorde entré, och talarstolsrutinen är i själva verket oväsentlig.

Det som betyder något är att Sverigedemokraterna är ett fullkomligt normalt högerextremistiskt europeiskt parti. De vill skaffa sig makt för att omskapa samhället enligt en reaktionär ordning, och som argument för sin rasism använder de islamskräcken som (nästintill) rumsrent argument.

Vad menar jag med fullkomligt normalt europeiskt? Har jag inte xtusen gånger fått höra att VI här i den europeiska unionen ALLA kämpar för samma HUMANISTISKA ideal?
Bortsett från att ”Vi måste noga se till att moskékupoler inte byggs högre än kyrktorn” och ”Det finns för många muslimer i Europa”.
Citaten är inte från Jimmie Åkesson. Enligt den ovan länkade artikeln är det två av EU:s starkaste företrädare som talat; Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De må ha sina brister, men några provinsiella hafspellar är de inte.
Om extremismen har blivit huvudfåra, eller om rasismen alltid har flutit med i huvudfåran, finns det platt intet att skratta åt i politiken.

Bidragsberoende kapitalism

Du har väl sett kritiken att företag numera lägger ut servicen på kunden. "Här kan du boka din resa själv – det är bara din tid som går åt..."
Nu har jag upptäckt företagen som till och med lägger ut tillverkningen på kunden. "Här har du ett superfräscht digitalt system – när du klickat dig fram rapporterar du felen till oss..."

När hela kommuner går och köper hela system och planerar in hela utbildningsdagar för hela enheter, då blir det i slutet förbannat dyrt. Kommunalt avlönade sitter noterar fel åt företagarna så att de kan få åtminstone det uppgraderade systemet att fungera bättre. Skattebetalarna pytsar alltså in företagsstöd, utan att ha en aning om det.

Eller bidrag som det heter numera så fort nån jävel utan patent får ett handtag.

Föreställ dig att bilar såldes på samma premisser. "Här har du en extra eco super drive – säg till när du kör in i väggen... "

Det finns inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram bra varor.
Det finns inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram dåliga varor.
Det finns heltenkelt inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram varor. På någons bekostnad.

Sängkammarögon

Fokus fick äntligen till det! Men då var det tack vare jättesexiga Katrine Kielos, förstås.
Mina försök att psykoanalysera svenska folkets förhållande till sina härskare i mamma-pappa-barn-relationer har hittills spruckit. Kielos satte däremot fingret rätt på den erogena punkten: ”Stackars Fredrik! Det är alltid svårt att inleda förhållanden med folk som fortfarande är upphängda på sina ex.”

En annan underbar mening: ”Folket ville känna sig sett.”
Jag tror det är alldeles riktigt. Jag tror att Reinfeldts sängkammarögon var alldeles oemotståndliga för ett trött och glåmigt, medelåldels folk. Liksom hans vapendragare, den sagolike plastfarsan som garanterade snällare ungar till varje morsa och fröken!

Det är bara en sak som inte stämmer i förförelsekonsterna. Alliansen anklagade folket för hypkondri, fusk och lättja. Men folket uppfattade av någon anledning att det var riktat mot någon annan. Att alla dom andra skulle åka dit.

Detta är det mest förföriskt förfärliga i hela det borgerliga moral-moraset.

Feministmingel

Feministiskt forum i Stockholm såg första dagen ut att arta sig till succé! Redan vid öppningsdags klockan tio strömmade hundra pers genom portarna i ABFs funkisbunker på Sveavägen. En kvinna på väg till kinesiska tolkmötet blev så nyfiken att hon kanske skulle titta ner på lunchen, sa hon.

Jag lyssnade till Katarina Lindahl från RFSU, om kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa världen över. Kvinnors orätt, snarare. Bland kvinnor i fertil ålder (i ett geografiskt område jag glömt) är våld en lika vanlig dödsorsak som cancer och dubbelt så vanlig som trafikolyckor och malaria. Apropå trafikolyckor är det i Indien lag på att föraren av de vanliga motorcyklarna ska bära hjälm. De lika vanliga bakpå-passagerarna behöver inte, och gissa vem som kör... Under en ganska dyster framställning nötte Lindahl in i oss kvinnans position som ägodel och handelsvara, samtidigt som vi tycks vara närmast värdelösa.

Det var trångt och mingligt i korridorerna, det fanns gott om godis på bokborden. Jag hörde Gudrun Schyman säga till en kvinna att det var skönt att komma bort från rampljuset och inte ständigt granskas. Om det var så bråttom med den saken hade hon kunnat lämna tillbaka vänsterns riksdagsmandat före valet -06 istället för att blåsa det i ett nytt partiprojekt.

Bland söndagens seminarier kommer bland annat queerpedagogik, feministiskt självförsvar, och presentation av Respektguiden av Varken hora eller kuvad. Hela programmet här!

Är du i Stockholm, ta sista chansen att besöka Feministiskt forum i ABF-huset på Sveavägen.

Förhindra familjer ett rimligt krav

Alliansregeringen kommer att kräva ordnad försörjning av den som vill leva samman med sin familj.
Nej nej! Det innebär inte hinder att ingå äktenskap för två infödda arbetslösa svenskar! Det gäller bara för den som flyttat hit och har sin livskamrat i ett annat land. Det är då det gäller.
Ett nytt språk tar du lättigt in medan du skickar uppmuntrande sms till frugan. Sen entreprenerar du dig till en födkrok som om ingen diskriminering existerade. Om maken fortfarande lever när du har flyttat in i acceptabel boendestandard på en plats där det inte finns för många av såna som dig, då kan ni kanske återuppta samlivet.

Tobias Billström (migrationsminister, M) säger: "Det är rimligt att ställa krav på att den som vill att anhöriga ska komma till Sverige först ordnar ett arbete och en bostad som familjen kan bo i. "
Men rimlighet är beroende av position och situation. Låt vara att det är rimligt för Billström att ställa krav. Det säger inte att kraven är rimliga.

Peter Eriksson (Mp) säger: "I valrörelser säger sig regeringen vilja satsa på familjen, men det verkar bara gälla svenska medborgare, inte de familjer som flyr från förföljelse och förtryck."

Fredrik Reinfeldt (statsminister, M) säger: "Det multikulturella Sverige fungerar bättre om trångboddhet och bidragsberoende minskas."
Vilket j-la Sverige som helst fungerar bättre med ett självförsörjande folk i rymliga bostäder. Det skamliga är att Reinfeldt som högste ansvarig inte tänker göra något åt den saken. Han utsoursar den helt enkelt till de individuella immigranterna.

Kalle Larsson (V) säger: "Detta en av de mest allvarliga inskränkningar av flyktingars mänskliga rättigheter som skett på många år. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli lättare för folk att få ett jobb och en rimlig bostad bara för att de förhindras att träffa sina närmaste."

Vad säger då kärnfamiljskramarna Kd? Jo, från början tyckte de att det viktigaste är att hålla ihop familjen. Sen ändrade de sig till att det viktigaste är att hålla ihop Alliansen.

Och vad säger folkets röst? Jo, läsaromröstningen i Expressen visade fredag förmiddag 91 mot 8 till förmån för regeringen.
Så nu har Alliansen äntligen lyckats lansera något som går hem brett.

Krav och liv

Regeringen presenterar krav för anhöriginvandring.
Kalle Larsson citerar Petter Larsson:
”Den som inte arbetar ska inte få träffa sin barn. Snacka om incitament. Man kanske skulle göra det samma med svenskar, ta familjen som gisslan? Men på vilket sätt blir det lättare för folk att få jobb och bostad för att de inte får träffa sina närmaste? Risken är ju tvärtom stor att människor som ofta redan lever i en pressad situation helt bryts ned.”

Larssons har rätt. Alliansen har fel. Och jag har för mycket att göra.
Eftersom jag arbetar i skolan hinner jag inte gå upp till kamp mot betygen. Intyg däremot!
Skriva intyg om usel bostad och svår psykisk press för barn som inte kommer att få något betyg alls därför att de inte förmår koncentrera sig på en läsebok där LISA BOR I OLAS HUS därför att barnens pappa inte bor i barnens hus eftersom han är kvar därborta i landet där pappor dör.

DÅ, just precis då, ska väl vi som är vi äntligen börja ställa krav på dom, eller hur.
OLA HAR ETT HUS. LISA BOR I OLAS HUS. OLA SER LISA. LISA LER.

Är detta vad arbetsskygga alliansföräldrar kallar för livspussel?

Varför icke en stafningsreform tillika?

Nu är det kört. Bokstavsbetygen återinförs i grundskolan med gamla tiders flitmoral i ryggen. Utbildningsmajoren kommenterar: ”Det ska löna sig att vara flitig i skolan.” Med det menar han att ådagalagd flit ska ge bättre betyg. Men vad är det som betygen ska mäta: kunskap, färdighet eller arbetsinsats?
Flitpremien möjliggörs genom fler betygssteg. ”Rättvisare” tror Björklund. Men betyg ska faktiskt inte vara rättvisa. Däremot ska de vara rättvisande i förhållande till sitt syfte.

Med dagens betyg och de kriterier som är knutna till dem har vi under en kort period levt med ett av de mera rättvisande betygssystemen. En enorm möda lades ned på att formulera kriterierna, och de studerande hade en god chans att få veta vad som förväntades av dem. Jag antar att hela detta jobb nu måste göras om igen för att motsvara nya nivåer. Eller ska vi gå tillbaka till det rena godtycket och belönandet av goda egenskaper?
Ren krage och gudsfruktan kanske inte är så intressanta idag, men social kompetens är det tvivelsutan. Liksom flit! – och inte nödvändigtvis vad fliten resulterar i.

Toppbetyget A blir ”vassare” än MVG, säger Björklund, som tydligen redan har ställt upp de nya kriterierna. Eller tycker han att för lite krävs för ett MVG? Låt honom testa i fysik eller franska, då. Eller menar han att om så många som idag lyckas prestera MVG syns det inte att skolan är så kass som han påstår?
Nåja, den saken ska han råda bot på genom lägstbetyget F som står för inte godkänt* och innebär att den obligatoriska skolan fortsättningsvis tillåts att ge upp ifråga om tolvåringar. Eftersom betygen ska sättas från skolår 6.

Vi hade kunnat avskaffa grundskolebetygen och avkräva skolväsendet att varje barn ska klara av ett minst godkänt resultat. Om denna lösning är för intellektuellt krävande för dem som vill nåla fast kunskapen i bokstäver och siffror, hade vi kunnat bearbeta dagens betygssystem och dess verkställare för att åstadkomma större genomskinlighet och minskat godtycke.
Men alliansarna väljer att stämpla barnen istället. Så nu är det kört.


* I Aftonbladet används genomgående ”godkänd”, vilket beskriver den studerande, istället för ”godkänt” som står för resultatet. Där står också ”icke” istället för inte vilket står för 1800talets normer.

PSYOP

Intressant understreckare (kommer förmodligen i www.svd.se imorgon) om knepen att nå fiendens hjärta och hjärna – om "psyop", den psykologiska krigföringens olika grepp och missgrepp under 1900-talet.
Frågan väcks på nytt: vad är viktigast, bilden eller verkligheten? och finns det en annan verklighet än bildens?

Det går lätt att också dra paralleller till fredstid. Masskommunikationens avsikt är att påverka. Därför är det varken konspirationsteoretiskt eller ett utslag av elitism att då och då påpeka att medias bilder och språk påverkar folkets bilder och språk. De vore helt enkelt ena skräpmedia om de inte klarade av en sån basal sak!

Sämst i artikeln är slutet, där författaren låtsas att varje krig skulle ha kunnat vara en informationsoperation. I sitt sammanhang kan det möjligen fungera som skämtsam slutknorr, men med tanke på hur förintelseförnekarna väljer att betrakta historiska urkunder som falsarier och martyrier är det inte särskilt lustigt.

Frankrikes jaså

Det kloka franska folket är inte kloka. Var det inte alldeles nyss som de satte unionsivrarna på plats genom att rösta nej till det överstatliga fördraget? Nu låter de parlamentet rösta igenom det nya förslaget utan reaktioner. Frågan om det medborgerligas karaktär i Europa är abstrakt i jämförelse med bankkris och prisökningar.

Med en träffsäker formulering skriver SvD att nej-sidan aldrig hämtade sig från segern. Nej – eller var oförmögna att använda den. Socialistpartiet måste vara handlingsförlamade eftersom de tar en grundlagsändring med ett jaså. Som om intet och ingenting vore viktigare än att lämpa sin kandidat över tröskeln på Elyséepalatset.
Det är ingen fruktbar politisk inställning. Men tyvärr kanhända en som väljarna delar.

Tidningen Libération skriver: ”Än en gång ger EU-anhängarna intryck av en sluten elit. Det trista intrycket blir att de är rädda för folket”. Mais oui.
Då är den redaktören ändå anhängare av fördraget! Men en som vill ha acceptans bland folket – inte apati. Denna hedervärda inställning bara understryker nödvändigheten av en folkomröstning i Sverige.

Klipp med utblick

Läs en fin intervju med Sven Lindqvist i SvD. En deltagande intellektuell fortfarande i arbete med att frilägga de brott mot mänskligheten som kommit att ingå i västerländsk normalitet. Inledningen till Utrota varenda jävel är beklagligt hållbar ännu efter femton år:
”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är ­modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Vilka slutsatser? Till exempel - med citat ur artikeln:
- De som utrotar alla som inte passar in i den rasistiska idealvärlden visar en gränslös uppfinningsrikedom.
- ...segermakternas historieskrivning, förmågan att dölja sanningen om vad vi demokratiska européer förmår göra

Mer läsning i LO-tidningen där Josefin Brink skriver om arbetsrätten inom europeiska unionen. Bortsett från att hon har rätt och bortsett från att hon skickligt balanserar på gränsen till vad-var-det-vi-sa, är det roligt att se en av våra mer färgstarka företrädare i LO-organet.

Nationell katastrof i Södertälje

SvD:s bilaga Dagens Samhälle har i pappersupplagan 3/08 en intressant artikel om Nationaldemokraternas vågmästarroll i Södertälje. De handlar utgående från sin agenda, men situationen ser ut att tråcklas ihop genom att alla övriga partier gjort en uppgörelse om att alltid göra uppgörelser Nd förutan.
De oroväckande signalerna kommer inte från nationalisterna, utan från demokraterna.

Miljöpartisten känner sig för osäker för att delta i debatter, hon tycker nationaldemokraten är duktig och vet inte hur han ska bemötas. Pensionärspartiet kan tänka sig ett samarbete lite längre fram och uppmuntrar nationaldemokraterna när de får vara med och rösta om budgeten (vid ett tillfälle när uppgörelsen om uppgörelser sprack pga en ren glappkäft).
Socialdemokraten Anders Lago ser positiva sidor hos nationaldemokraterna, för han anser precis som de att ”invandringen ska spridas över landet”. Utöver detta, som är gott i teorin men inte har fungerat sedan Hela-Sverige-strategin havererade på 90-talet, kommer Lago också dragandes med att nationaldemokraterna ”vill ha rena, trygga gator och bra åldringsvård” och därför inte kan avfärdas.
Raljant kan det sägas att Lago i politiskt djupsinne endast avfärdar de partier som vill ha smutsiga otrygga gator och dålig åldringsvård. Seriöst kan det sägas att kommunalrådet drabbades av en omdömets härdsmälta.

En annan socialdemokrat kallar nationaldemokraternas förslag rasistiska. Men han uppmanas av en tredje socialdemokrat, nämligen fullmäktiges ordförande, att lämna talarstolen. I efterhand gör ordförande självkritik och menar att även nationaldemokraten borde ha tillrättavisats, men hennes ojämna fördelning av förebråelser är mindre intressant än att hon tycks höra ”rasistisk” som ett allmänt skällsord som inte hör hemma i en fullmäktigeförsamling. Däremot hör hon inte när ett förslag faktiskt är rasistiskt – i detta fall ett ifrågasättande av flyktingbarnens rätt till barnomsorg.

Rasisterna är halvt rentvådda då de vill ha rena gator. Men benämnandet av den gamla inhumana europeiska rasismen uppfattas som vulgär pajkastning.
Vad i helvete är det då vi ska diskutera?

Hellre slum än trams

Skolan ska lära ut hur samhället styrs. Men det är svårt, eftersom det uppfattas som så fullständigt ointressant. Från min egen ungdom minns jag hur vi skrynklade ihop öronen så fort pedagogen som ville vara aktuell viftade med landstingskatalogen. Då hade jag ändå något som kunde liknas vid ett samhällsintresse. Det vill säga, jag hörde på när yngre och skäggigare vikarier berättade om Vietnam.

Det måste finnas något angeläget. Lära dig hur du ska ringa akuten är inte intressant innan du blöder. Den brasilianske frigörelsepedagogen Paulo Freire inledde sina alfabetiseringsprojekt bland vuxna med ordet favela = slum. Han använde stavelsemetoden och lät deltagarna komma på flera ord med fa, ve och la. Det mesta handlade om fattigdom, smuts och förtryck. De utstötta lärde sig läsa när de insåg att något viktigt kan gömma sig bakom tecknen.

I grundskolan handlar det om att inte dölja intressekonflikter. Vår tradition är att låtsas att allting blir bra om bara alla bjuder till, plus en liten uppstickartradition hos de adjunkter som raljerar om politikernas påhitt. Inget av det utmanar lusten till förändring eller åtminstone påverkan.
Detta kan vara en dold läroplan. Men då kan vi inte gnälla på alla väljare som inte vet nånting om nånting.

Förresten, varför angick Vietnam oss förortsungar?
Det var drakdödarsagan.Pilten och jätten.
Den går att hitta igen, utan populistiskt trams om den lilla människan mot politikerna...

Fatta!

Enligt Sören Holmbergs utredning kan knappt hälften av de tillfrågade svara på frågan vilka som regerar. Detta är ett stort problem, så jag förstår inte det skadeglada i vissa mediala reaktioner: Nu fick de allt något att tänka på! Den främsta oberoende skildraren av det politiska livet i Sverige är media. Fick de något att tänka på?

Det jag fick att tänka på var när jag föreläste om ”Så styrs Sverige” på lätt svenska för SFI-studerande. Då upptäckte jag stora bildningsbehov även hos svenskfödda. Till exempel, skillnaden mellan riksdag och regering. Mellan vald och anställd. Eller mellan heltids- och fritidspolitiker! Allmänheten tror att limousinerna står på rad så fort du fått en ersättarplats i fritidsnämnden.
Vem är det som har satt i dem det?

För att inte tala om hur många människor som faktiskt tror att de politiska partierna säger samma sak. Även bland akademiker har jag mött uppfattningen att politikerna är omöjliga att skilja åt, samtidigt som de borde lyssna in fakta, sluta käbbla och ena sig för landets bästa.
Vem är det som har satt i dem det?

Holmbergs utredning är oroväckande men inte ofattbar. Så vad bör göras?
- Politiken: Klarspråk och ansvarstagande, tydlig ideologi och konsekvens
- Media: Sakliga skildringar av intressemotsättningar och förändringar
- Utbildningen: Utmaningar och lust att lära

EU större än Sverige!

Passa på att läsa Sven Eric Liedman om EU:s riktlinjer för medlemsstaternas utbildning - för jag är säker på att begrepp som nyckelkompetens och ”KSA” (knowledge, skills, attitude) snart kommer att färga också den svenska debatten.
Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.

EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?

Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:

”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”

Hon förstår nog inte

Satte på teven och ramlade rakt in i någon sorts journalistisk konspiration. Fyra människor stod runt ett bord och diskuterade ingående Sahlins av- och tillsättningar av medarbetare. I en ton som om detta vore a) en ödesfråga för vårt land och b) något de begriper långt mer av än någon annan.
Persson bytte ministrar som man byter skjorta och fick omdömet bufflig ledarstil. Men nu handlar det inte ens om ministrar – vi har en annan regering! Ändå ska Sahlins handlingar granskas och värderas.

”Hon förstår nog inte själv vad det här innebär. Hon kanske var arg. Eller kände sig hotad. Men vad ska detta betyda för hennes regeringsduglighet... Eller ser hon inte att det inte alls spelar nån roll?... Ja det får vi allvarligt fundera över.”
Ja må de fundera. Om de bara gjorde det tyst! Men kanske de inte själva förstår, vad dethär innebär. Inte ser att deras småttiga åsikter inte alls spelar någon roll.

Några rader på Förintelsedagen

Massutrotningen av människor kan, som sociologen Zygmunt Bauman menar, vara den yttersta konsekvensen av logik och rationalism.
Den kan också vara förnuftets gräns. Brottet på tidslinjen.
Jag tror att båda förståelseformerna är nödvändiga. Eftersom Förintelsen inte är möjlig att helt och fullt begripa, bör vi använda varje periskopisk skärva av insikt.

I Jerusalem år 1998 var det en sten som sjönk rakt igenom mitt förnuft.

Den klagande muren

Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt mäninskan
sten staplad på sten

Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten

En sten
är hämtad från helvetet
En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka

Gudarna är borta.

Muren är för alla.

Klagan är för himlen.

stenen
är
för
sig

(ur Manifestation)

Förintelsen och romerna

Förintelsen och romerna heter en utställning som öppnade på Etnografiska museet i Stockholm i torsdags. En rad romska organisationer har arbetat för att ta hit den internationella utställningen. I synnerhet Fred Taikon (mer om honom här), redaktör för tidskriften E Romani Glinda, har gjort en stor insats.

I talen på vernissagen hörde vi flera gånger: “Tänk att inte bli erkänd ens som offer”... Än idag vet vi inte hur många romer som mördades under Förintelsen – var det en halv miljon, eller tre-fyra gånger så många?
Det glädjande med utställningen är att den romska minoriteten och alla dess människoöden får ta plats. Det sorgliga är att förföljelserna fortsätter än idag, över hela det Europa som har så svårt att hantera sin historia.

Många romer har också haft svårt att hantera fasan. Ordet för Förintelsen är Porraimos, uppslukandet. Det ohyggliga mörkret, det man inte talar om.
Ett barn av polsk härkomst berättade allvarligt för mig om den tiden när Djävulen gick på jorden och åt upp hans förfäder.
De romer som med all rätt misstrott myndigheterna fick det svårare med orsakskedjor och anklagelseakter. Några ursäkter i efterskott kom dem heller inte till del.

Långt efter det att minnesmärken motvilligt har satts upp ligger Hitlers stulna guld kvar i bankernas källare. Skylten ”ej för zigenare” förekommer ännu på butiksdörrarna i mellan-Europa. I norra Europa håller vi oss till fullbelagda hotell och badhus. I kontinentens östra delar är läget katastrofalt med fattigdom och fördrivning – samt att nynazister kan mörda romer på gatan, utan att förbipasserande vågar reagera.

Det är av dessa orsaker som utställningen är viktig, utan att tillföra något nytt i sak. Den visas gratis på Etnografiska. Jag hoppas att många besökare och studerande hittar dit, för den behövs. Det visar ett trivialt apropå i ett inslag i teveprogrammet På spåret. Där kunde de tävlande inte med vare sig lock eller lotsning svara på frågan om Sveriges fem minoritetsspråk. Det språk som de totalt glömde bort var... romani.

Tjunie kronor är inte kattskit precis

Läs hur vänstern i Stockholms stadshus beräknar alliansens vinnare och förlorare.
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!

Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?

Blir’e nå kul da?

Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.

Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari

Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.

Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.

Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.

Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25

Men nu ä jag int 08!

Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/

Vi kanske ses?

Entydigt kan vara enfaldigt

Får tag i departementspromemorian "En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen" från Utbildningsdepartementet. Till och med myndighetstexten vanpryds av illa underbyggda påståenden, till exempel "den information som ges upplevs ofta som otydlig" eller "många föräldrar uttrycker att de vill ha information om..." När undersöktes detta? Hur många föräldrar? Vilken upplevelse? Jag betvivlar inte att det kan vara riktigt, jag efterlyser bakgrunden.

"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt? Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.

Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.

Världens bästa Cullberg

Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.

Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.

Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.

Forntid åt föräldrar eller bildning åt barn?

Vad det verkar enkelt att skriva ledare i SvD. Merit Wager presterar idag en helspalt generaliseringar och passivformer om vad ”man” har gjort och vad som ”anses” om barn och betyg, utan att ens närma sig motståndarens argument. Ogenerat blandar hon ihop begreppen förväntningar, krav, press och uppmuntran till en enda värdefull fostran som ”av någon outgrundlig anledning” förvägrats svenska barn. De som nu ska lyckliggöras med betygsliknande omdömen.

Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.

De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.

I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?

I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.

Väntrummet

Väntrummet

det minsta finns i djupet

under luckan i

sinnenas adventskalender

du draggar förgäves när

isarna ligger snöblött över

minnenas murmelsömn

vid nyårets nymåne

andas insjön en aning

Då är du i väntrummet

ur Manifestation -04