Skolan ska lära ut hur samhället styrs. Men det är svårt, eftersom det uppfattas som så fullständigt ointressant. Från min egen ungdom minns jag hur vi skrynklade ihop öronen så fort pedagogen som ville vara aktuell viftade med landstingskatalogen. Då hade jag ändå något som kunde liknas vid ett samhällsintresse. Det vill säga, jag hörde på när yngre och skäggigare vikarier berättade om Vietnam.
Det måste finnas något angeläget. Lära dig hur du ska ringa akuten är inte intressant innan du blöder. Den brasilianske frigörelsepedagogen Paulo Freire inledde sina alfabetiseringsprojekt bland vuxna med ordet favela = slum. Han använde stavelsemetoden och lät deltagarna komma på flera ord med fa, ve och la. Det mesta handlade om fattigdom, smuts och förtryck. De utstötta lärde sig läsa när de insåg att något viktigt kan gömma sig bakom tecknen.
I grundskolan handlar det om att inte dölja intressekonflikter. Vår tradition är att låtsas att allting blir bra om bara alla bjuder till, plus en liten uppstickartradition hos de adjunkter som raljerar om politikernas påhitt. Inget av det utmanar lusten till förändring eller åtminstone påverkan.
Detta kan vara en dold läroplan. Men då kan vi inte gnälla på alla väljare som inte vet nånting om nånting.
Förresten, varför angick Vietnam oss förortsungar?
Det var drakdödarsagan.Pilten och jätten.
Den går att hitta igen, utan populistiskt trams om den lilla människan mot politikerna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar