På tiden

Det var på tiden – Fidel Castros avgång, alltså. Att vara kommunist betyder på intet vis att man vill att samme försvagade och intolerante kommunist ska styra oavbrutet och halvsekelvis.

Under interregnum och i väntan på fria val är det på tiden att säga något om kommunismen. DN:s ledare skriver: ”Kommunismen prövades verkligen, i halva världen, och visade sig givetvis oförmögen att leverera vare sig välstånd eller frihet.” Men på annan plats i bladet läser man att ”Fidel Castros regim har lyckats väl när det gäller utbildning och hälsa. Analfabetismen har utrotats och medellivslängd och spädbarnsdödlighet är på nivåer jämförbara med betydligt rikare länder” - en betydelsefull del i mänskligt välstånd, kan man tänka sig.

Men låt oss anta att ledarcitatet stämmer, att både välstånd och frihet uteblev. Då är det ordet ”givetvis” som sticker ut. Utgången var given? Alla visste hur det skulle gå? Var det DN:s journalister som hade facit i hand, eller världskapitalismen?
Lika gärna kunde jag skriva: Socialismen prövades visserligen i stora delar av världen, men visade sig trots allt oförmögen till det gemensamma byggandet av välstånd och frihet.

Kommunismen däremot... har vi ännu inte prövat. Ett samhälle utan klasser där var och en fritt kan växa. Det vore på tiden att komma ett enda steg närmare.

Foto HD: Malecon, Habana