Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.
EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?
Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:
”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar