Ser Klass 9a ibland. SVT-dokuserien om den usla klassen som med superpedagogers hjälp ska bli en av de bästa i Sverige. Den är välgjord på många sätt, och jag ser att pedagogerna är kompetenta antingen jag gillar dem eller ej, men dramaturgiskt är det något som saknas; konfliktnerven.
Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.
Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?
Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.
Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar