Journalistik inom hegemonin

En vän och kamrat, tillika riksdagsledamot för vänstern var bekymrad över dagens okunniga journalister. Alldeles för många är i avsaknad av teoetiska modeller, och illa inlästa. Om man refererar ”som Littorin sa...” eller ”i keynesiansk stil” förväntar man sig att en politisk journalist ska ha ett hum om vad man talar om. Och när man säger ”taken” ska mänskan begripa att det är socialförsäkringarna som är på dagordningen. Inget fixa-hemma-reportage.

Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.

En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.

Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.

- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!

För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.