Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.
Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.
Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar