Var är folket? Fortsättning på Antifascistisk motkraft

Det är för tyst. Regeringen fortsätter göda de rika och klämma åt immigranter. Vilken saknad efter demonstrationer, fredliga uppror, manifesterandet av medmänsklighet! När de som bäst behövs, äger de inte rum. Varför är det tyst?

Till och med mitt eget parti, Vänsterpartiet, har ett tag legat för lågt när det gäller antirasism. Miljöpartiet formulerar sig tydligare, men ingen bryr sig om dem just nu, vilket är rimligt eftersom de svek sin egen argumentation när de hade chansen att regera. Socialdemokraterna hummar om att regeringspolitiken egentligen är deras egen – det är alltså inte lönt att gå och hoppas på en ny regering!

Var är folket? Det folk som gick ut på gatorna och tog emot asylsökande 2015, det folk som engagerade sig i Black lives matter strax innan coronan tog kål på allt socialt liv, var är det folket idag? Chockskadade av regeringspolitiken, utan tvivel. Tillvanda vid att rasism är normalt, att missunnsamhet och misstro är rimliga förhållningssätt. Inställda på att ”alla” tycker så.

Den unga generationen är starkt högervänlig, för att inte säga högerkonservativ, enligt opinionsundersökningar. Hur kommer det sig? Kanske därför att de aldrig levt i ett fungerande välfärdssamhälle.

Poetkollegan Annika Brink kom med ännu en förklaring: hennes generation

”gjorde uppror som punkare, ockuperade hus och demonstrerade för att vi såg att den metoden lyckats för dem som gått före oss och lyckats rädda almarna och annat bra. De som är unga nu har aldrig sett uppror lyckas åstadkomma något. Antirasisterna lyckades inte mota SD från att komma in i riksdagen och Greta och hennes följare har inte påverkat klimathotet, så vad ska de göra? Då hade vi dessutom en musikrörelse som eldade på med budskap. De finns inte idag.”

Vad kan vi begära av de generationer som vuxit upp med marknadsskola, sjukvårdskris och gnäll på så kallade migranter – utan att någonsin få se att solidarisk handling ger resultat?

En minoritet av ungdomen är förstås vänster, ännu fler är åtminstone demokrater. Dem ska vi inte glömma. Det var fint när någon i samband med senaste valet twittrade: ”Ge inte upp hoppet, de räknar utlandsrösterna. Hela estetklassen på Södra Latin är på studieresa och kommer rösta!” Hoppet om dessa kanske trettio röster värmde hjärtat i en blandning av vördnad och galghumor, ända tills det var kört. Hoppfulla röster behövs, ty vi gamla måste tydligen stå ut ett tag till.

Så låt oss samla ihop oss. Visa att även förlorade uppror har sitt värde, ty sammanhållningen värmer hjärtat. Låt oss inte sitta tysta medan vårt samhälle slås i småbitar.

Vi behöver en bred antifascistisk motkraft. Vi måste visa regeringen att deras politik från Tidö och framåt är inhuman. Vi ska vara solidariska, även om borgerligheten inte förstår det ordet.

Gör någonting, om också något litet. Tala om vad du gör, så andra får veta. Kom igen.

Borgarna + borgarna

Borgarna + Bonniers = sant, konstaterar Aftonbladet i en kulturartikel som borde ha tryckts före valet, inte efter. Inom vänstern anklagas vi ibland – eller anklagar oss själva – för att skylla på media. Som om det bara vore att konsulta en mediahanterare och så är saken oskar. Inom vänstern har somliga av oss också påtalat att borgerlig hegemoni är ett faktum, inte en dålig ursäkt. Nu har Aftonbladet upptäckt denna icke-nyhet.
Det enda nya är den oanade fräckhet med vilken en kapitalist idag kan köpa ett medium och kringgå lagen i utbyte mot lojalitet.

För övrigt orkar jag inte höra ett muspip till om vem som ska vara partiledare för Socialdemokraterna. Låt dem som det angår avgöra den saken! När en klok s-kvinna säger att visst finns det andra som kan leda partiet, då slås det i tidningen upp som en stor nyhet. Fastän det klokaste kvinnan har att säga är: ”Innan man väljer partiledare måste man bestämma vilken inriktning partiet ska ha”.
Den politiska inriktningen har jag mycket starka åsikter om, till skillnad från ledarfrågan. Men också den ska avgöras av dem det angår.

Föreningsvana är ett gott arv från folkrörelsen. Behåll den!

Linderborg fortsätter kampen mot Bonniers. Bra. Men sent.

Lilla globala Stockholm

Den globala staden* av Ulf Stahre var en oväntad och varmt välkommen läsupplevelse. Antagligen är den inspirerad av Mike Davies’ epokgörande Los Angeles-bok, fast inte lika häftig – eftersom Stockholm tack och lov inte är fullt så häftigt som metropolen därborta.

Stahre visar på gemensamma drag i de internationella storstädernas utveckling, en spiral av segregering, gentrifiering och polarisering. Är du intresserad av galleriornas genomslag? av vagnborgarna i Berlin? eller mer allmänt av Platsens Betydelse? Då finner du något i denna bok. Är du intresserad Stockholms nedrivning och uppbyggnad finner du massor; en angelägen nutidshistoria på stadsdels- och folkrörelsenivå.
Här får vi perspektiv på Klarakvarter, almar och reclaim-fester. Här ser vi likheterna mellan storpolitikernas fallokratiska glassbyggen, och skillnaderna mellan byalag, lobbygrupper och autonoma aktivister.

Gillar du Stockholm kan du fördjupa er relation. Medan jag som ogillar stan fick ett sammanhang där den platsar.
Varning! Om du avskyr 08-or i allmänhet riskerar du att du får viss sympati genom denna bok.


*Den globala staden är publicerad av Atlas akademi/Agora och säljs på Bokus