I diskussionen om vänsterns blivande partiprogram förra helgen frågade någon om vår syn på medelklassen: om välbetalda arbetare upplever sig själva som medelklass blir väl klassanalysen meningslös?
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.
Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.
Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.
På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar