Vit makt i Falun

Nazister med grönsvarta flaggor demonstrerar sitt människoförakt på gatorna i Falun och andra orter i Dalarna.
När Radio Dalarna för ungefär ett år sedan undersökte saken fann de att åtminstone 84 nazister går att identifiera i länet, och mer än en tredjedel av dem är dömda för brott.

Rektorer i länet säger att de har märkt att det rekryteras på skolorna, bland annat genom rasistiskt klotter, och ungdomar med utländsk bakgrund har hotats till och med på ungdomsgården. Medlemmar i Ung Vänster känner sig också utsatta, efter trakasserier och hot.

En talesperson för Nationalsocialistisk front viftar undan brottsligheten med att det handlar om hets mot folkgrupp och olaga affischering som enligt hans uppfattning ”inte är brott över huvud taget” utan ett sätt att leva upp till de nationalsocialistiska idealen. Men radions granskning visar att det visserligen förekommer hets mot folkgrupp, men att de vanligaste brotten är rån och misshandel. Allra vanligast är våldsbrott och olika vapenbrott.

Varför tar jag upp dethär, ett år efter granskningen? Därför att nazisternas närvaro fortfarande är ett hot i dalastäderna.
Och därför att det handlar om en företeelse som i dagarna blivit aktuell, nämligen ”radikalisering”. Säpo säger att folk i vit-makt-miljön har blivit mer benägna både att förespråka våld och att använda det i praktiken. Det faktum att deras rörelse är splittrad gör dem inte mindre farliga, eftersom fokus på att krossa motstånd förstärks.

Det är så den beryktade radikaliseringen ter sig i några fina svenska småstäder.

Dumheter

När en grupp inom Folkpartiet lägger ett illa underbyggt, inskränkt och diskriminerande förslag och det blåses upp på tidningens förstasida – då måste väl orsaken vara att avslöja deras interna missförhållanden så vi kan få håna och häckla? För det kan väl inte vara redaktionens avsikt att vi seriöst ska diskutera att några folkpartister motsätter sig undervisning på modersmålet?

Det är djupt oroande att de här elementen finns inom Fp, som för tiotalet år sedan var en human-liberal värnare av mänskliga rättigheter, möjlig att samarbeta med för oss som tar dessa frågor på allvar.
Idag är Fp ett parti som profilerat sig på skolfrågor utan annan grund än föräldragenerationens minnesbilder, och på kunskap utan att ha tagit in det mest elementära om hur barn lär sig.

Därför är Fp viktiga och farliga när de börjar bedriva regeringspolitik. Men om en grupp i detta förvirrade lilla parti gör ett utspel kan det inte vara viktigare än Vänsterpartiets utbildnings- och jämlikhetsfråga: ”utbildning i och på modersmålet ska erbjudas från förskolan till och med gymnasiet”.

Konst, en konvention

Läste en för en gångs skull en intressant artikel om konst.
För en gångs skull befann sig en intressant artikel om konst i Fokus, apropå Odell som i konstnärligt syfte skaffade sig ett psykbryt.
I artikeln intervjuades Ernst Billgren, vars mosaikdjur jag är tämligen förtjust i, och han gav sin syn på vad det eventuellt kan vara att göra konst.
Vilket låg nära ”jag gör en konst i det” som man sa på 1700talet när man sket i nåt.

Billgren anser att den som rånar banker, skriver in sig på hispan eller kladdar fula ord på andras hus möjligen utövar konst, men att detta inte på minsta vis hindrar att personen ifråga ställs inför rätta om konstutövningen strider mot lagen. En hållbar eller snarare balanserad ståndpunkt…
”jag försöker hålla balansen / ihärdigt viftande” som Majakovskij sa, ty konst som verkligen inte bör vara balanserad i sig, går i stort ut på att upprätthålla en själslig balans i förnuftets vidriga kamrar.

Billgren har skrivit en hel bok om vad som kan sägas vara konst, och han vägrar att enkom för Fokus korta ned den till en enrading, vilket jag finner respektingivande. För övrigt yttrar han sig fullkomligt redigt om spänningen mellan kreativitet och provokation, hur tyngdpunkten mellan vad som är eftersträvansvärt har förskjutits under seklerna, och att vad som är vad beror på vem som ser, lyssnar, häpnar, skriar eller skiter i.

Konst kan vara en handling, men alla handlingar är inte konst. Det låter ganska enkelt, men vem avgör det? frågar Fokus. Billgren svarar att det är samma sak som vem som bestämmer att det är en stol? Det vill säga att det ligger i språket, i begreppen, och vad vi väljer att göra av dem.
Jag kallar det konventioner, här i betydelsen överenskommelser.

Att gå på Konstfack och lägga in sig på sjukhus må vara konst. Att stillsamt knäppa på sin dator som vore det en gammal cittra må vara konst. En tidigare överenskommelse om vad som är konst är det som avgör, en överenskommelse som senare kan upphöra att gälla när gränserna har flyttats och värdena förändrats.

Det är därför vi aldrig kommer att kunna fånga in vad som är konst, aldrig kan nåla fast det i en monter. Och det måste finnas något som vi inte kan fånga. Annars funnes ingen konst.

Vill du läsa mer om Odell, se Salvans blogg.

Jag var själv lite förvånad över att inte lägga mig i Marklund-Gömda-debatten. Men antagligen berodde det på att den inte handlar om det jag bedömer som konst.

Som man frågar...

Intervjufrågorna i försvarshögskolans studie av Rosengård bekräftar första intrycket att Avdelningen för Hot- och Terrorismstudier har en bestämd utgångspunkt för sitt sökande. ”Internationella studier pekar på en växelverkan mellan islamistisk extremism och högerextremism. Huvudsyftet med studien är dock att belysa den islamistiska extremismen. ”

De som har intervjuats är: två representanter från polismyndigheten i Skåne län, tre representanter från Säpo, två representanter från närpolisen i Rosengård, fem representanter från socialtjänsten, fyra representanter från skolan, fem representanter från akademiska världen och slutligen nio representanter från områden som arbetar mot utsatta ungdomar och brobyggande verksamhet. Med viss lättnad noterar jag att även skolungdomar fått tala för sig, med något annorlunda frågor – även om jag undrar vem som har att göra med vilka tevekanaler de ser på hemma?

Här är några av frågorna som myndighetspersonerna fick ta ställning till:
? Vilka drivkrafter ligger bakom radikaliseringen (hat mot samhället/västvärlden, kriget i Irak, personliga negativa erfarenheter, osv.)?
? Vilka miljöer handlar det om? Källarmoskéer, skolor, fängelser, gäng o.s.v. Vilken inriktning (Shia/Sunni, Salafister, Wahabister etc.) tillämpas?
? Hur ser den omgivande miljön ut (invandrartätt, segregerat, hög kriminalitet, hög arbetslöshet, stark upplevd känsla av utanförskap, dåliga skolor o.s.v.)?
? Finns det några märkbara skillnader mellan olika grupper av invandrare beroende på etnisk härkomst, vilka stadsdelar de slår sig ner i, hur gemenskapen folkgrupperna sinsemellan ser ut (skiljer sig somalierna från irakierna t.ex.)? Kan du ge exempel på hur detta spelas ut?
?Finns det tecken på att kvinnor utsätts för påtryckning av extremistiska individer eller åsiktskontrollanter (att de ska bära slöja, ändra sitt beteende etc.)? Finns det områden där detta förekommer?
? Vilka grupper anses mer benägna till radikalisering? Är grupper som härstammar från konfliktdrabbade länder mer benägna än andra att bli radikaliserade, eller är det konvertiter som utgör den största gruppen?

Märk att hat mot samhället/västvärlden framställs som en känsla, något som ”bara är”, ett kollektivt moln. Medan negativa erfarenheter är personliga, individuella, och utanförskapet är något ”upplevt”. Och att etnicitet behandlas som en förklarande variabel.

Däremot tror jag det finns annat av intresse i rapporten, bland annat jämförelserna med Köpenhamn och Amsterdam. Nedslitna områden med en uppgiven och i vissa fall aggressiv befolkning är ett europeiskt problem.

Här är rapporten.

Skåneterrorn

Varför sätts Försvarshögskolan, av alla institutioner, att göra en sociologisk undersökning i Rosengård? En blick på SR visar att utredningen gjordes av avdelningen för Hot- & terrorismstudier - vilket onekligen låter som att på förhand veta vad man vill finna. Nu får utredningen kritik från Centrum för mellanösternstudier vid Lunds universitet, men jag är inte säker på att Mellanöstern är närmaste referenspunkt heller... var är urbanforskarna?

Vad minister Sabuni kommer fram till efter att ha tagit del av utredningen är att det är oacceptabelt att trakassera kvinnor och minderåriga. Bra, då är vi överens om den saken.

I Rosengård (och på fler ställen) finns säkerligen en grogrund för radikal islamism och andra antidemokratiska strömningar. De uppstår lätt hos människor som är chanslöst utanför och uppfattar sin situation som hopplös.

Några enfaktorlösningar finns inte, så Sabuni föreslår åtgärder inom skola, socialtjänst och polis. Gott så – men hur är det med arbete och demokrati? Så länge människor hindras från att försörja sig, diskrimineras bort från arbets- och bostadsmarknad, bemöts med rädsla, obehag eller oförstående deltagande, så länge kommer de att försöka hitta andra utvägar, egna utvägar.
Det finns desperata lägen när självständighet innebär att mina dåliga lösningar är bättre än dina goda.

”Kommunen måste ges förutsättningar att motverka subkulturer som föder politisk och religiös extremism” säger forskarna enligt SvD. Men subkulturer påträffas i alla trånga sociala kretsar. Somliga går ut på outrerade dryckesvanor eller pikant kostymering. Andra har våld och övergrepp som gemensam nämnare - jag tänker främst på barnporrnätverken. Åter andra samlas kring den politiska eller religiösa extremism som pressas fram ur usla livsbetingelser.
Även om subkulturen är förstärkande och stödjande (någonstans ska man ju få det!) är det själva livsbetingelserna som måste förändras för att människorna ska göra det.

En socialdemokratisk lokalpolitiker talar i samma artikel om utbildning och arbete, och å andra sidan trångboddhet och fattigdom. Han verkar ha överblick över sitt område, han pratar inte hot och terrorism utan vill ”mobilisera de goda krafterna” som han verkar veta ungefär var de finns. Han har rätt. Det är endast lokalt ett sådant arbete kan drivas, via de mötesplatser som ger hopp. Det är mikronivån.

Vänsterpartiet talar i sitt pressmeddelande om makronivån, alltså de reformer som ger likvärdiga livsmöjligheter.

Vad som hittills inte framgått är vilka åtgärder minister Sabuni vill vidta.

Självklar högerpopulism

Elisabeth Svantesson är ordförande i den moderata integrationsgruppen. I DN kommer hon ut med både självklarheter och högerpopulistiska idéer. Alla ska arbeta, alla ska omfattas av svensk lag… javisst? Emotsagd av ingen begagnar Svantesson det sedvanliga rasistiska debattknepet med låtsasmotståndarna; de som hindrar folk från att arbeta och utestänger dem från demokratiska samhället, och detta av "snällhet"!

Svantessons skiss till immigrationskontrakt går enligt artikeln inte ut på annat än att tydliggöra ömse sidors skyldigheter. Ett sådant kontrakt är inte helt obefogat, det är därför vi från vänsterns sida flera gånger har påpekat att en flykting ska vara personligt delaktig i sin introduktionsplan, att samhället ska kunna ställas till svars om till exempel språkundervisningen inte håller måttet, och att introduktionen ska likna arbete så mycket som möjligt.

Arbetet går man som bekant till varje dag, annars får man ingen ersättning för det. Men få av oss skriver under på det när vi får anställning. Vi förväntas förstå det ändå. Med utlänningarna är det en annan sak. Dem är det bäst att hålla efter.
Jag tvivlar på att man som exempelvis telefonist i Bangladesh kan sitta och softa hemmavid, men Svantesson tycks tro det.

På samma sätt är det med lagarna. Immigranterna ska skriva på att de tänker följa dem. Så att det blir tydligt, så att de förstår. Såvitt jag vet finns mycket få laglösa vildmarker kvar, så jag antar att även utlänningar är bekanta med att man ska rätta sig efter lagen. Därför borde SFI ha som samhällsuppdrag att förklara de vanligaste lagarna. Men borgarna har tidigare föreslagit en lätt-SFI som går ut på att slå i sig de viktigaste jobbglosorna. Det blir man inte samhällsmedborgare av.

Det vackraste kommer sist. ”Det får aldrig finnas någon tveksamhet om att Sverige är ett land där kvinnor är lika mycket värda som män” – vilket vi har anledning att betvivla varenda avlöningsdag, varenda tidningsläsning, varenda shoppingtur – och ”där värdeord som jämlikhet, jämställdhet och arbetslinje har en reell innebörd”.
Inget ont om arbetslinjen, men den är realpolitik. Att som Svantesson upphöja den till värdering på jämlikhetens nivå låter som en skiss av den ideala slavstaten: några arbetar, andra är jämlika.

Förintelsen är en

I samband med förintelsedagen 27 januari öppnar Forum för levande historia en utställning om massmorden på östfronten, i synnerhet i Ukraina. Patrick Desbois som mödosamt verkat för att få fram alla minnen och ögonvittnesskildrigar säger i SvD att vi borde tala om två förintelser, den östra och den västra.

Desbois har gjort en förnämlig insats som nu visas på muséer världen över, och jag skulle inte verkligen inte vara påpekig om det inte vore för att jag faktiskt tror det är viktigt att se helheten; att den tidiga (östra) förintelsen var ett utprovande av metoder, innan den storskaliga (västra) förintelsen kunde komma igång.

Nazisternas Sonderkommando (specialstyrkor) hade på östfronten i uppdrag att oskadliggöra partisaner och medlemmar i kommunistpartiet. Till att börja med valde man att betrakta alla judar som kommunister, för att ge slakten ett sken av krigsinsats för rikets säkerhet. Sedan beordrades lokalbefolkningen (ibland en frivillig och energisk sådan) att hjälpa till vid insamling och uppställning. Grävandet gjorde offren själva, skjutandet stod SS för. Metoden fungerade någorlunda i de små byarna i lövskogen.

Hur markerna bär sig åt när det ligger för mycket halvruttet kött och jäser i dem insåg man inte på högre ort förrän långt senare när bödlarna i Treblinka protesterade. Nej, problemet på östfronten var att bödlarnas nerver inte höll. Många av dem blev illamående av en arbetsdags beskjutning av nakna, försvarslösa barn och gamla. Dessutom var det dyrt med ammunition, och ändå skulle mordmetoden komma att bli otillräcklig i större städer.

Som Desbois säger var mördandet i öster "primitivt och publikt", så det var arbetsmiljö- och effektivitetsskäl som fick naziregimen att återgå till sina experiment med avgasrör och förståndshandikappade, vars resultat senare nådde grotesk framgång i det storskaliga mördandet av judar, romer, homosexuella, kommunister, jehovas vittnen med flera...

Därför är förintelsedagen viktig. För att testa olika förståelseformer. Därför är Desbois’ och Forums utställning viktiga.

- - -

Annan fråga: Varför heter utställningen Holocaust by bullets? Tysk brottslighet som utspelades i Ukraina skildras i en fransk produktion för svenska besökare på en statlig upplysningsbyrå. Sedan när blev engelska myndighetsspråk i vårt land?

Mätt utan mat

Finns det någon mat i maten? Journalisten Mats-Eric Nilsson har i boken Den hemlige kocken samlat snuskiga fakta om alla kemikalier och falsarier vi tvingas sätta i oss för att hålla livsmedelsfabrikanternas vinster på topp.
Lite vatten i skinkan har man väl hört talas om. Och ingen trodde väl på allvar att det står ett hygglo och hackar pistagenötter ner i glassmaskinen. Men den hemlige kocken går mycket längre än så - hur långt visas av längden på innehållsdeklarationen. Det blir nästan ingen mat kvar i maten. Lite hånfullt är det att den som försökt vara nyttig med lättprodukter och vitaminberikning ofta är den som råkar värst illa ut.

Nilsson driver en motsägelse: att vi nu är så tillvanda att vi föredrar maskerade smakförstärkare framför den milda äkta aromen, och samtidigt att vi bara behöver andas över äkta vara för att känna skillnaden. Det må vara hur som helst med det - företagarna ska ändå inte kalla stärkelse, karamellfärg och en rad kemiska formler för jordgubbe!

Om du inte har läst boken startar SvD nu en artikelserie i ämnet, Mat och klimat,

Utan urskillning

fick rasistiskt material hem i brevlådan. Handskrivet och frankerat. Från Göteborg. Vad jag nu har gjort göteborgarna. Utom att med nöje läsa Fotolasses inlägg om att stadens tidningar behöver en redaktör med integritet, en Torgny Segerstedt.
Nä, allvarligt talat, utskicket är inte göteborgarnas fel. Utan de flitiga rasisternas.

På fotot syns Lars Ohly tala vid lördagens möte på Sergels torg. Där jag råkade höra en förfärlig replik. En man med ett barn kom upp ur tunnelbanan, och mannen gestikulerade mot torget och förklarade för sitt minderåriga sällskap: -Sådär ser antisemitismen ut idag, ser du.

NEJ
Såhär ser den inte ut. Såhär ser det ut när tusen pers protesterar mot Israels krigföring och blockad. Det tänker vi fortsätta med antingen vi smutskastas eller inte.

Fan ta alla – det räcker att få hem rasistskiten i brevlådan. Jag ska inte behöva bli ihopgeggad med den också.

Heligt land

Vi som är upprörda över den israeliska politiken kan vara för judar, mot judar, jude själv, för islam, mot islam, ointresserad av religion, på väg att konvertera, polare med semiter eller aldrig ha mött någon.
Men Dilsa Demirbag-Sten kastar sig här över de flesta av oss som ifrågasätter barnamord, krigföring med vit fosfor och vardagliga trakasserier vid vägspärrar. Vi som opponerar oss mot detta tycks utgöra en del av en ”ogenerat florerande antisemitism” som D-S iakttagit.

D-S skriver: ”Konflikten i Gaza är inte orsaken till de starkt antisemitiska strömningarna och acceptansen för dem. Kriget legitimerar och synliggör den redan frodande antisemitismen.” Det stämmer vad antisemitism beträffar - och lika väl vad islamofobi beträffar. Att kriget bekräftar existerande attityder kan liksom falla tillbaka på en själv! Vilket i D-S’ fall innebär misstanken att ett av hennes syften är att få prata skit om vänstern.

D-S skriver att ”judar görs ansvariga för den israeliska statens agerande”, och att den ”judiska gruppen i Sverige har gjorts till syndabockar” för kriget. Det senare är bara dumt. Det förra ska visserligen undvikas, men om det görs kan det bero på att israeliska medborgare har valt sin regering. Precis som när D-S fortsätter med att ”Hamas likställs med palestinska folket” – vilket också ska undvikas, men detsamma gäller; även dessa medborgare har valt sin regering.
Om vi fäster avseende vid sådant som demokrati har alltså båda sidor legitimitet. Sedan är det frågan om hur de använder den. Men det räcker inte för D-S, ty för henne är Israel ”mer än en regering”.

Det är sant. Israel är mark, människor, historia, legender, maktutövning, konflikt, tradition... Precis som Palestina, Uruguay eller Sverige är allt detta. Att det påverkar människors agerande är ofrånkomligt, men vi ska åtminstone medge att då, på den nivån, är det känsla vi talar om.
Det var inte enkelt att frigöra sig från sagan om det heliga landet. Men det gick.
Inget land, ingen markbit, är så helig att den som för tillfället behärskar den ska komma undan brott mot folkrätten.

Efter sitt långa inlägg konstaterar D-S att hon är en fri skribent som inte väljer sida. Det var precis det jag tyckte hon gjorde, över en hel sida.
Som likaledes fri skribent tar jag mig friheten att välja ståndpunkt. Det är vad respekten för mänskliga rättigheter kräver av mig.

---
Eventuell kuriositet: D-S skriver att rektorer i Danmark inte vill ta emot judiska barn för att inte uppröra sina muslimska elever. Det kan väl vara sant – men det kan också vara en skröna liknande de elektroniska kedjebreven om situationen i Storbritannien.

Se även Feminiman för klipp ur debatten

Idag fortsätter från igår

Imorgon lördag är det demonstration igen, klockan 14 på Sergels torg visar vi solidaritet med folket i Gaza!
Men det är väl lugnt nu?

Nja, det är en bräcklig vapenvila. Och efter fyraveckorskriget är 21 hälsokliniker i Gaza jämnade med marken, och 400 personer har fått sitt dricksvatten förstört. Offensiven slutade i 1315 döda palestinier, och 13 döda israeler. (Mitt tidigare räkneexempel hundra mot ett räckte inte. Israelisk vedergällning uppgick till 1000 mot ett.)
5500 palestinier är skadade, varav 70% är civila.
410 av de dödade är barn. Minns att Gaza är stort som Orust eller Haninge, bebott av 1.5 miljoner människor varav hälften är barn. Hur kunde någon få för sig att terroristerna håller fram barnen som sköldar – när de är överallt! Det är deras kvarter, deras skolor och gårdar. Tänk dig 750000 barn i Haninge, en kommun med 74000 invånare! Bara försök tänka det!
Det är något att vara glad för: att endast 410 barn dog. Sån skit är det man har att vara glad för idag.

Mer om terrorister: Den israeliska armén använde vit fosfor, ett ämne som brinner till och med i betong och påminner om napalm. Begagnande av vit fosfor är förbjudet. Det är människoplågeri.
Brott har begåtts mot såväl krigslagar som folkrätt – varför kallas bara den ena sidan för terrorister?

Låt oss nu hoppas på vapenvilan. Vem ska bekosta återuppbyggnaden? EU är redo att ställa upp, men Israel borde sannerligen bidra till reparationen av det som de har raserat. Tvärtom - man kan fråga sig, återuppbyggnad med vad?
Än idag håller Israel blockaden. Gaza är förstört, men nytt byggnadsmaterial kommer inte in. Inte heller medicin. Palestinierna fortsätter att dö.
Det verkar inte alltför långsökt att påstå att den israeliska regeringens mål är att slå sönder själva förutsättningen för en palestinsk stat.

Av obekant anledning samarbetar den svenska militären med Israel, och EU har mycket förmånliga handelsavtal med staten. I en situation när endast ekonomiska sanktioner ser ut att vara lösningen finns ingen vilja att använda handeln som vapen.
Då är det enda vi kan ta till en konsumentbojkott. Dess verkan är liten ekonomiskt sett, men kan ha viss moralisk påverkan.

I vår lilla stad har Vänsterpartiet föreslagit att varje fullmäktigeledamot ska skänka 500 kronor av sitt arvode till en ambulans i Gaza. Det kan bli ett intressant test på om solidariteten har en ideologisk gräns.

Sifferuppgifterna kommer från Hans Linde som mestadels har dem från israeliska källor, eftersom utländsk press inte kommit in i Gaza

Etnisk rensning

Här är Hans Linde, vänsterns talesperson i utrikesfrågor. Tillsammans med en teckentolk berättar han om läget i Palestina. Detta är en del av det vi fick veta…

När palestinierna röstade fram det konservativt islamistiska Hamas i allmänna val, val som enligt moderate valövervakaren Bildt gick helt regelmässigt till, då frös biståndet inne. Plus alla andra ekonomiska transaktioner. Folk hade ”röstat fel”, så omvärlden tog sig friheten att underkänna deras rösträtt.

Det israeliska ”demokratiska” systemet är däremot väl så likt apartheid. Den ena folkgruppen gynnas systematiskt på bekostnad av den andra, även vad gäller formella rättigheter. Eftersom palestinierna har annorlunda id-kort och bilskyltar syns det ganska snart vem som är vem, även om det inte går att avgöra via utseendet.

Människor trakasseras dagligen: när palestinska barn ska gå till skolan via vägspärrarna kollas deras skolväskor och ryggsäckar av tungt beväpnad israelisk milis, och när palestinska bilar ska passera korsningen är lysena ställda så att vägen från det israeliska området har grönt ljus längre tid och köer bildas på den palestinska sidan.

Om du tycker bilkörning är småsaker kan vi ta något essentiellt istället: En genomsnittlig israel gör av med 220l vatten när en genomsnittlig palestinier får 60l till ett högre pris. Den höga israeliska levnadsstandarden med sprinklade gräsmattor och simbassänger skulle helt enkelt inte hålla om alla fick lika mycket vatten.

Den beryktade muren i Västbanken , den som byggdes i ”försvarssyfte”, går rakt över enskildas ägor, så att den som bor på ena sidan inte kan bruka sin jord på andra sidan. När som helst kan den israeliska armén gå in och kapa olivträden över en hel odling, och olivodling är palestiniernas främsta gröda.
De bosättningar som vi kanske föreställt oss som nyodlingar är ofta enbart en provokation. En fanatisk bosättare kan till och med tälta på palestinska åkrar tills någon bonde tröttnar och slänger iväg en sten. Då kommer armén och förbjuder palestinier att beträda sin egen mark, för att ”skydda liv” förstås. Detta fungerar även på stadsgator, exempelvis i Hebron där envisa israeler tar över kvarter efter kvarter med samma metod. Kvar blir en stängd palestinsk butik med den missbrukade davidsstjärnan på jalusin. När hela gatan är stängd och förbjuden att beträda för palestinier, kan de inte ens forsla sina döda ur husen utan måste släpa dem över taken.

Förnedring och förödmjukelse är klassiska rasistiska metoder. Och de palestinier som blir fråntagna sin försörjning – olivlunden eller butiken – måste förr eller senare utvandra.

Spökbyar blir kvar, byar där fler israeler kan bosätta sig eftersom ”husen står tomma” som jag hört dem kalla det.
Vi andra kallar det etnisk rensning.

forts följer

Borgerliga barnhatare

Regeringen verkar för att varje människa som kommer till Sverige ska arbeta och försörja sig själv. Regeringen har ett förslag på gång som innebär att varje inflyttad person ska kunna försörja sin familj och kunna erbjuda lämpligt boende – för att alls få leva ihop med dem.

Tänk dig ett svarthårigt litet barn som inte kan koncentrera sig och knappast lär sig någon svenska fastän hon eller han sitter av viss tid i skolan, och springer av sig resten. Vet du vad det barnet svarar när hon ska försöka förklara varför hon inte arbetar?
Han eller hon tänker på sin familj. Pappa som är i landet där de skjuter folk. Eller mamma som stannade kvar för att ta hand om mormor, men nu är mormor död och mamma kanske ska komma hit. Eller kanske inte. Bröder och systrar som barnet såg för sista gången på gatan, under razzian, under demonstrationen när de sköt, under stenkastningen. Ja de tänker på mormor också, om hon ännu inte har dött.

Ett barn behöver föräldrar, och föräldrar som saknar sina barn och vuxna syskon eller är oroliga över sina gamlingar presterar inte heller maximalt, vare sig på anställningsintervjun eller jobbsökarkursen eller det livsviktiga jobbet där de för första gången ska testa sina nyvunna språkkunskaper.

Gör det själv. Flytta utomlands, ta emot nyheten om att din syster sitter i fängelse, kamma dig och visa framföttterna på arbetsmarknaden!

Några gånger under min kringliga karriär har jag sett barn som fått en nystart, gjort små storverk på kort tid, börjat tala svenska och delta i aktiviteter så det lyser om dem. Vad har hänt? Pappa, mamma eller syskonen har kommit till Sverige. De bor tillsammans igen.
Det är sådant som frigör hjärnceller.
Trygghet är kreativt!

Regeringens politik är mot Barnkonventionen och mot Europakonventionens rätt till familjeåterförening. Regeringens politik är mot skola, kunskap och chansen till egen försörjning. Regeringens politik är mot människor.

Politik och poesi återkommer i ärendet.

Tror du på Folkpartiet?

Folkpartiet mest EU-vänliga parti! Det konstaterar de själva inför parlamentsvalet i juni. Jag har inte forskat närmare på vem eller var i den blågulbruna röran vi finner de mest fanatiska anhängarna av grundlagsfäst kapitalism, fästningsmurar mot världen och avlägsnandeprocedurer av oönskade, så detär möjligt att de har rätt. I just det.

På Fp:s hemsida finner vi den tungt sakrala rubriken ”Vi tror på Europa!” Minister Malmström tillfrågas om varför man är så förtvivlat ensidiga, förlåt EU-vänliga, och svarar då:
”Det ligger nog i de folkpartistiska generna att se nödvändigheten av internationellt samarbete.”

Först tro. Sen gener. Var ska det sluta?
Fakta och ställningstaganden är annars rätt bra utgångspunkter för politik, men Malmström gör tvärtom: först känslobetingad tro, sen fri uppfinning av några gener. Allt detta för att landa i självklarheten internationellt samarbete. Usch.

Om det finns någon rationell realpolitiker kvar inom Fp får de gärna komma ut och sakligt upplysa om på vilka sätt de ser att storföretagen tjänar på unionens handelsregler, eller på vilka grunder de finner odemokratiska överstatliga beslut vara mer verksamma än demokratisk parlamentarism.

I den mån jag fortfarande tror på något, så tror jag att det kanske finns sådana politiker. Men att de av någon orsak valt att proklamera en trossats istället.
Sen kanske Fp som ett av småpartierna behöver inavel för sin överlevnad och har lagt upp en genbank den vägen.

Stäng Guantanamo

På tiden att killen får komma igång nu. Han som hela världen väntar på, Obama alltså. Om han inte riktigt vet var han ska börja när världens-frälsare-springsteen-yran har lagt sig har vänsterpartisten Kalle Larsson ett tips.
Stäng Guantanamo!

250 människor sitter fängslade där utan rättvis rättegång. I usa:nsk media cirkulerar förväntningar att den nye presidenten ska stänga lägret. Men omkring 60 av de fångar som förklarats oskyldiga kan inte utan vidare återvända till hemländerna. Där riskerar de allvarlig förföljelse. Det problemet måste lösas om eller när lägret stängs. USA måste ta sitt ansvar att ta emot fångarna och återupprätta deras värdighet.

Svårigheten för de oskyldigt fängslade att återvända får inte bli ett skäl till att hålla Guantanamo igång. Kalle Larsson påpekar att flera länder i Europa gör sig beredda att ta emot före detta fångar, vilket även Sverige kan göra inom ramen för flyktingkvoten.

Vänsterpartiet har flera gånger lyft frågan i riksdagen.
Obama vore märklig draghjälp, men gärna för mig.

Bara morgonen efter hittar jag ett initiativ av två sundbybergare. Adil Hakimjan, uigur och Guantanamofånge, är välkommen till Sverige där han har en syster. Mer läsning här - hans liv är oerhört spännande.

Bush, brottslingen

GW Bush borde ställas inför rätta! I en skrämmande understreckare beskriver filosofen Molander hur Bush-regimen satt demokratiska fri- och rättigheter ur spel och undergrävt superstatens egen lagstiftning. Detta har han gjort genom att tillåta ständiga undantag från allt vad folkrätt heter när det gäller personer som av en eller annan orsak misstänks vara terrorister eller ha med sådana att göra.
Förenta Staterna har sin egen definition av tortyr*. De omtolkar eller åsidosätter Genève-konventionen som det passar dem, och visar likgiltighet eller rent trots inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Bush har lovat att ingen usa:nsk myndighetsperson ska kunna åtalas där, utan att presidenten tar till alla medel för att befria densamme.

Hur var allt detta möjligt? En vald regering som steg för steg underminerar demokratin. En delförklaring som jag tror är viktig i Bushs fall är hans naiva omnipotensföreställningar.
Den som tror sig vara Guds utsände har rätt även närhan gör fel.

Eftersom jag är USA-hatare från början gör mina ord kanske inget större intryck. Jag har sett några kommentarer till artikeln som gick ut på att det bara är mesiga akademiker som småaktigt försöker komma åt den starkaste.
Därför väljer jag att citera ett förträffligt inlägg på en högerbloggen Motpol. Nyliberalen Engnell ropar, liksom jag fastän från andra hållet, efter demokratiska liberaler. ”Det som är mest alarmerande med Bushs tid vid makten är alltså att USA så systematiskt har valt att frångå rättsstatens principer. - - - USA har således begått förbrytelser som vi normalt skulle kräva att ansvariga ledare åtalades för.”

* För att det ska kallas tortyr måste den utföras av en sadist, ge livshotande skador och äga rum utanför Förenta Staterna

Att göra det omöjliga

Gårdagens blogg slutade med citatet som blivit något av slamrörelsens valspråk: ”Det går inte att tävla i poesi – därför gör vi det”
(Bob Holman)

Om politik är det möjliga, är poesin det omöjliga.
Att ge sig på att tävla i det svårbestämbart skiftande är nästan dumt.
Men bara nästan.

Uppgiften att bedöma både text och framförande ges till några upplockade besökare som kan vara poesirävar, någons ex, en som råkade gå förbi, en som råkade känna sig ovanligt äventyrlig just idag, en som älskar vackra ord eller en som är blasé på allt vad scensnack heter… och de har en hundragradig skala att laborera med. Det blir lika spännande som simhopp och isdans, det blir ännu mer spännande eftersom tävlingen gäller både simhopp och isdans, både höjd och djup och piruetter, allt samtidigt fast med ord.

När man sedan gör upptäckten att poesitävlingar är både trendkänsliga och kompisklistriga, då har man ändå inte upptäckt annat än att de är precis som allt annat.
Bortsett från den slumpbaserade ultrademokratin som gör dem olika allt annat.

Taxichauffören frågade:
- Estradpoesi, det är väl mest en massa blaj?
- Dels det, sa jag. Och dels bra grejer.
- Då var han väl med, dendär turken, sa taxichauffören. Ja ursäkta, men han som är så bra?
- Jag antar att du menar Daniel Boyacioglu? Det var längesen, men det stämmer att han började på slam, och nu har han gjort Dramaten.
- Jag sa ju att han är bra, sa chauffören.

Liksom det finns en del blaj på Dramaten finns ett och annat som är bra i Biljardpalatset, Rinkeby Folkets Hus eller bibliotek över hela landet. Som bonus - Daniel Boyacioglu är gästpoet på Söder-slammet på Restaurang Sjöhästen vid Hornstull den 11 februari klockan 19.

Mera slam!

Dags igen för poesitävlingar eller poetry slam. Stockholms-slammet begås i Snookerbaren, Biljardpalatsets källare, St Eriksgatan 52. Ett nytt kommer inom kort att öppna på Söder, men än så länge läses, viskas och skriks det på Kungsholmen den 29 jan, 12 feb, 26 feb... osv enligt kalendern på http://www.estradpoesi.com/, populärt kallad gröna sidan.

Webbmästare är kände doldisen Istvan Molnar.

Arrangör, domare, en fjärdedel av föreningen Slam café - Johan Nordgren som här försöker hålla koll på poängräkningen.

Den ytterst välförtjänta vinnare jag hörde i torsdags var Malin Jakobsson som drog härliga stycken på västerbottniska.

"Det går inte att tävla i poesi - därför gör vi det"

Bob Holman

Om sagorna var dumma är verkligheten otänkbar

När jag var liten fick jag lära mig en massa dumheter i skolan.

En av dem var att Det Heliga Landet egentligen var Judarnas och att de Äntligen hade fått Komma Hem igen. Det bodde några fattiga arabiska herdar där också, men det var de hemvändande judarna som Odlade upp Landet och fick Öknen att Blomma.
Det var en vacker saga som jag gärna berättade för mig själv.

En annan dumhet var att FN bestämmer över alla i hela världen och ser till att skapa fred, frihet och trygghet på vår jord. FN hjälper de goda var vi än befinner oss. Förr i världen var det hemska krig, men nu går utvecklingen framåt varje dag och FN visar vägen.
Den sagan kändes behagligt sann en bra bit upp i tonåren.

Inget av detta tror jag längre på.
Ändå står det still i huvudet när den ena sagan ger sig på den andra.
Israel bombar FN.
Det går över gränsen från det absurda till det otänkbara. Som att slå sin pappa.

Läs även Svensson om Israels ursäkt

Panlyriskt med farmor

Läste recensionen av en av allt att döma finstämd och tilltalande liten bok; Flensmarcks sammanställning av sin farmors almanackor. Det är bara det att han kallar det ”found poetry” vilket givetvis är nonsens. Hittad poesi vore bättre men inte helt rätt mot farmor, som jag antar faktiskt förde anteckningar. Det är sonsonen som gjort poesi av dem.

Jag irriteras också av recensenten, Helgesons, bekymmer med genrer och etiketter. Är det verkligen poesi? Hon kallar det på flera ställen ett ”projekt” som med sin ”teoretiska dimension” måste begrundas innan man tar itu med texterna, och frågar sig om man verkligen kan göra såhär?

Att använda en annans anteckningar är inte märkvärdigare och vare sig mer eller mindre poetiskt än att vrida ut och in på vokalerna eller få inspiration ur regndroppar. Var och en som har turen att finna sparade texter från gamla släktingar har väl förlorat sig i iakttagelserna och stämningen. Jag arbetade med min farmors brev en hel sommar, samlade intryck från det bonde-Sverige som bara är femtio år gammalt. Att göra poesi av dem vore en idé…
Liksom jag avslutade Rinkebysvit med en poetisk version av Fakta Europa, invandrings- & flyktingpolitiken i den europeiska unionen, sekretariatet för Europainformation, Utrikesdepartementet 1994:4. Det om något borde inte ha gått.

Men det är klart att det går - även om det enligt Helgeson leder till ett panlyriskt förhållningssätt; att poesin finns överallt, ”det handlar om hur man framställer och läser”.
Ja. Bättre kan det nog inte sägas.
Isåfall möjligen av Flensmarcks farmor.

Akut Gaza

Dethär är en reklamfri blogg. Det betyder att jag inte tjänar på det när jag gör reklam. Möjligen gör någon annan det, och isåfall välförtjänt:
Röda Korset driver insamlingen "Tio ambulanser till Gaza".
Sju ambulanser har beskjutits och tagits ur bruk, så skadade människor kan inte tas om hand i brist på transport. Läget är mycket kritiskt för civilbefolkningen. TV4-Gruppens medier står också bakom insamlingen.
De tio ambulanserna som är målet för insamlingen kostar tillsammans drygt 5 miljoner och kommer att skänkas till Röda Halvmånen i Gaza, arabvärldens motsvarighet och samarbetspartner till Röda korset och en av de viktigaste humanitära organisationerna i regionen.

Enklast:
Sms-a AKUT GAZA till 72900 så skänker du 50 kronor via din teleräkning!

Hatets krafter, you know who

Ber om ursäkt för en missuppfattning: det möte för Israel i Citykyrkan som jag nämnde ägde rum i söndags, inte om en vecka som jag trodde.

Möjligen var det också en missuppfattning att det var ett solidaritetsmöte för Israel. Enligt Hökmarks blogg var det ett möte mot "hatets krafter".
Hatets krafter är de terrorister som håller barn instängda på Gazaremsan så att de kan bli träffade när israeliska armén försvarsskjuter omkring sig.
I överförd bemärkelse är hatets krafter också exempelvis jag - alla vi som går ut på gatorna och protesterar. Enligt Hökmark är det så att vi utnyttjar kriget för att få en förevändning att gå ut och hata!

Hatets krafter måste isoleras, säger Hökmark. Vad han tänker ta sig till med svenska stadsgator framgår inte. Men det låter iallfall som om ännu fler barn behöver sitta fast i Gaza. Det innebär också att inga vapen får smugglas in till hatets krafter - däremot nämner han inte svensk vapenhandel med Israel.
Uttrycket hatets krafter är nytt exempel på kollektivisering och demonisering av palestinierna. Om han så tog till Lord Voldemort vore det en något mer rationell personifikation.

Som om ingenting blivit sagt föreslår han sen helt resonabelt vapenvila och öppna gränser.
Å de' va ju bra de'

Förvillande formuleringar

Häromdagen skrev jag om kollektiviseringen av palestinierna - den bild av en hotfull rörlig mobb som måste framkallas för att de individuella israelernas utsatthet tydligt ska synas. Esbati utvecklar resonemanget i en mycket fin kolumn på SVT-opinion:
”Bakom det hårda israeliska pansaret döljer sig en mjuk människa som kan bli skrämd. Palestinierna? De är inte individer. De är på sin höjd människomassor, därtill hatiska.”

En annan populär formuleringsförvillelse påpekas på Pasteys plats. När nyheterna berättar om alla demonstrationer ”mot kriget” har de fel. Krig förutsätter två parter som tidigare levde i fred. Men detta handlar om en ockupant som härjar inne på en annans oerhört trängda område.
Vi demonstrerar inte mot krig i största allmänhet - utan mot den etniska rensning som staten Israel givit sig in på

Olika gud?

Stöd för Israels krigföring hör jag ibland uttryckas som att de är ensamma i världen, omgivna av fientliga grannar. Denna föreställning har en lätt rasistisk botten – att israelerna är människor som vi, civiliserade, moderna individer, medan deras omgivning är ett främmande primitivt kollektiv. Helst även muslimer,varvid man glömmer att många palestinier är kristna, om nu det skulle vara av betydelse.

I Uppsala missionskyrka hölls en ekumenisk solidaritetsgudstjänst. I Citykyrkan i Stockholm är det däremot stödmanifestation för Israel om en vecka. Ambassadören (som till skillnad från kollegan i Venezuela är kvar på sin post) informerar om läget, och det blir tillfälle till videosamtal med människor i södra Israel som är hårt utsatta av Hamas’ attacker.

Ett vanligare och mer instrumentellt försvar är att Israel måste försvara sig. Javisst, men så till den grad? Enligt gamla vedergällningsprinciper var det öga för öga som gällde - inte hundra mot ett.
Det är fantastiskt vad industriell effektivitet kan göra för att snabba på förgörandet av de oönskade.

INTE TIGA

Att skriva både poesi och plakat är nog Majakovskij den ende som har klarat.

Gaza, ett av världens mest tättbefolkade områden, har i två år varit utsatt dels för blockad, dels för militära attacker. Idag lider folket brist på vatten och el – i stort sett allt som behövs för dagligt liv - medan de bombarderas från ovan.

Den israeliska armén har till och med lyckats pricka en musikskola. Det var lyckligtvis inga barn där, men byggnader och instrument förstördes. Och på grund av kriget tvingas den världsberömda judisk-arabiska Divanorkestern – Fredsorkestern – att ställa in sina konserter.

Se spillrorna av flöjter och fioler!
Feghet och förstörelselusta
en ren värld, en rensad värld, en begränsad värld
tondövt förintande

När inget som är vackert tillåts överleva är jag glad över den stora grupp kulturarbetare som höjer rösten i protest mot massakern i Gaza och mot Sveriges, EU:s och FN:s handfallenhet och passivitet.
”Stoppa massakern i Gaza, förhindra en total humanitär katastrof” – så vädjar författare och andra intellektuella. Hela inlägget finns här

De kan inte tiga. De vet att det är en konstnärlig uppgift att inte tiga.

Så jag knackar in en blogg till och en till, det som en blogg är till för.
Det daglia knackandet, hackspettens envishet.
Poesin väntar. Liksom barnen i Gaza behöver den både vatten och elektricitet.

Listad mepp

Eva-Britt Svensson hon är allt en riktig mepp hon!
MEP = member of European parliament, alltså EU-parlamentsledamot, och Eva-Britt är än en gång förstanamn på Vänsterpartiets valsedel inför valet i juni.

Eva-Britt har bland annat arbetat för jämställdhet och mot tjänstedirektivet. Senaste nytt om henne är att hon och folkpartisten Schmidt troligen kommer att få med sig hela EU-parlamentet på en resolution om att Dawit Isaak måste släppas fri; den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea.

Det går inte att göra mycket genom EU-parlamentet. Just därför måste någon klok person göra det som ändå går att göra. Och det enda just du kan påverka, det är vilka som finns i parlamentet. Därför är det viktigt att använda rösträtten den 7 juni, även för dig som tycker EU är ointressant och svårt.

Ett porträtt av Eva-Britt S finns här. Notisen skissar också en bild av en del parlamentsfrågor.
Vänsterpartiets valplattform finns här.


Sist ett citat, på engelska denhär gången:

Etiquette:
Improper: Throwing a shoe at a war criminal and shouting, "Dog!"
Proper: Throwing bombs at babies and shouting, "Freedom! Democracy!"
Dartwill Aquila

För palestinierna!

Hela världen protesterar mot Israels blodiga attacker mot Gaza. I Stockholm har flera demonstrationer ordnats av olika organisationer, men nu på lördag är det dags för den stora samlingen.

Palestinierna har i decennier levt under ockupation. Nu utsätts de för ytterligare påfrestningar. De som klarat sig med livet i behåll lever i ”förtvivlan och skräck” enligt Röda korset som nu startar en insamling.
Genom aktiv solidariet kan vi kräva att den svenska regeringen börjar agera.

Möten, demonstrationer och manifestationer:

En ljusmanifestation hålls utanför israeliska ambassaden imorgon fredag kl 15. Det är en tyst manifestation då ljusen tänds för att hedra offren och visa vår avsky för massakern.

Lördag 10 januari:
Stockholm, Sergels torg kl 13
Göteborg, Götaplatsen kl 1430
Malmö, Gustav Adolfs torg kl 13
Uppsala, Slottsbacken kl 1230
Örebro, Stjärntorget kl 13
Västerås, Fiskartorget kl 13
Umeå, dagligen vid Rådhuset kl 12

För fler orter, se lokala flygblad eller Vänsterpartiets sammanställning
Nyheter om massakern i Gaza bl.a. i Flamman

Stoppa massakern i Gaza – bryt blockaden!
Sprid information till så många du kan, samla familj och vänner och gå ut tillsammans på lördag!

Terrorpoesi

Bloggkollegan Fiendeland tar upp Adornos yttrande, att det efter Auschwitz inte är möjligt (eller är barbariskt) att skriva poesi. Jag har sett båda citaten, vilka brukar tolkas som att Auschwitz har förstört livslusten och förvandlat poesins livsbejakelse till ett hån.

Men jag tror meningen går djupare än så. När förlusten är total, har likaså alla orden gått förlorade. Det finns inget att förstå, ty inga ord finns att förstå det med. Auschwitz är brottet på trådarna i verklighetens varp.

Sedan vände Kertesz på meningen: Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi om någonting annat än det, detta som överskuggar allt, och han tillfogade att all litteratur i själva verket handlar om Auschwitz. Denna erfarenhet är för människan omöjlig att förbigå.

Själv vänder jag meningen igen: Efter Auschwitz är det inte möjligt att skriva någonting annat än poesi. I en uppriven verklighet där orden saknar mening återstår inget språk annat än skriket och viskningen. Vi måste börja om från början, med benbitarna, byggstenarna.

Eller var det så att filosofen Adorno tänkte sig poeten sittandes på askhögen rimmandes om små blommor? Då är det barbariskt - men fullt möjligt. Poeter är alltid en smula sinnesrubbade, och efter Auschwitz borde alla vara det, så att någon då måste säga de ord som inte sägs, till exempel att de förbannade blommorna åtminstone inte gjort något ont.

Poeten måste stundom visa barbari i ordets båda bemärkelser; skoningslöshet och främlingskap.
Därför skrives ännu poesi efter Auschwitz.

Det är de som inte skriver poesi som ingenting lärt. Hökarna, vedergällarna, världsförbättrare i fyrkantig bur. Fiendeland anknyter givietvis till dagens helvete i Gaza, och presenterar ett utdrag ur en dikt av Brecht.
Hela Brechts dikt om de onda tiderna återger Fiendeland här

Avocado och Bildt

Utrikesminister Carl Bildt tror att israelerna börjar känna av det internationella opinionstrycket. Det vore på tiden.
Ett kännbart sätt att visa avståndstagande är handelsbojkott, och om inte vår regering tar några initiativ i den vägen får vi göra det själva. Jag är inne på avocado igen, och vill dela med mig av en upplysande kommentar jag fick från Alla-smutsiga-detaljer. Hon påpekar att det finns gott om sydafrikansk avocado (visstja, det är ju inte dem vi bojkottar numera!) Samt att varor som börjar med plu-kod 729 är israeliska och bör lämnas kvar på hyllan. Begär också att din butik ska ursprungsmärka all frukt och grönt!

EU-topparnas besök i Jerusalem och Ramallah låter mest som om de åker runt och äter. Låt vara att diplomati är ett känsligt område, men kan de inte hålla ett endaste sammanträde mellan bufféerna? Ty vi får inte veta något nytt och barn fortsätter att gå under i Gazas ghettoförhållanden.
Imorgon är det möte i FN:s säkerhetsråd, och Bildts förhoppning är att de inte ska ”misslyckas”. I klarspråk betyder det att Sveriges moderate utrikesminister är väl medveten om att det är USA som hittills inte har visat det ringaste intresse att förhindra palestiniernas lidande.

Läs också Röda Malmö

Terrorist!

Hur kunde den begåvade, omtyckta journalisten Ulrike Meinhof bli terrorist? I Jutta Ditfurths biografi får vi inga svar - men det går att läsa sig till indirekta förklaringar.

"Repressiv tolerans", en uppsats av Herbert Marcuse, verkar vara av betydelse. För vänstern blev uppsatsen omkring år 1966 en central text där Marcuse kommer fram till att ”det för den förtrycka och överväldigande majoriteten finns en motståndets ’naturrätt’, en rätt att använda olagliga medel när de lagliga har visat sig vara otillräckliga… När de använder våld påbörjar de inte en ny kedja av våldsdåd, utan bryter den etablerade.” När en intellektuell som Meinhof tillgriper våld är det inte, iallafall inte enbart, ett utbrott av desperation, det krävs också logiska argument. Dem fann hon hos Marcuse, en respekterad filosof som flytt nazi-Tyskland.

Urskuldandet av brottslingar inom politik och juridik är ett annat incitament. Ett exempel är när väst-Tyskland började upprusta igen bara tiotalet år efter kriget, och till nya Bundeswehr åter tog in generaler och överstar som hade tillhört Wehrmachts generalstab. Nye ÖB hade till och med lett förintelsekriget i Sovjetunionen.
Ett annat exempel är rättegången mot Karl Wolff år 1964. Han var delaktig i mord på 315000 judar och ansvarig för de medicinska experimenten i Dachau, men också en ”världsman” som vann allmänhetens sympatier under en rättegång när tidigare SS-män avlöste varandra som vittnen. Meinhof, ännu en balanserad journalist, skrev att ”genomlysningen av nationalsocialismen sker genom dess anhängare.”
Wolff fick 15 års fängelse, vilket gör 30 minuter per offer. Senare sades det om Meinhof att hon saknade respekt för människoliv – och vem gjorde inte det.

Ytterligare bränsle till terrorhandlingar fanns i dagspolitiken. Under studentdemonstrationerna och protesterna mot kriget i Vietnam omkring -68 möttes aktivisterna av motdemonstranter, så kallat vanligt folk som bar plakat med texten: ”Politiska fiender till koncentrationsläger” eller ”Med Adolf hade det aldrig hänt”.
Människor som bara råkade se ut som utomparlamentariska aktivister blev jagade, slagna, nertrampade och hotade till livet, och de socialdemokrater som var medarrangörer till demonstrationerna reagerade inte. Eller reagerade tvärtom - de uteslöt senare aktivisterna ur SPD.
Kommunistpartiet var redan förbjudet, så som det också blivit år 1933. Det fanns inte längre någon demokratisk mötesplats för samhällskritik.

Under tidigt 1970-tal var kriget mellan aktivister och etablissemang ett faktum. Socialdemokratin upprustade polisen till en nivå där partigängare i andra länder förskräcktes. ”Säkerhetsstaten” blev en gemensam fiende för en annars splittrad vänsterrörelse när staten tämligen urskillningslöst gick till attack. Måltavlan var boklådor, förlag, tidningar, kollektiv, stadsdels- & medborgarinitiativ, internationella solidaritetsgrupper med mera, och metoderna bestod av juridiska trakasserier, undantagslagar och inskränkningar av fri- & rättigheter, till ett läge när i stort sett varje vänstersympatisör måste vara beredd på att tvingas stirra in i en k-pist, till och med i sin egen lägenhet.
”Och det var angivarnas guldålder” tillägger Ditfurth.
Och det var i väst-Tyskland, tillägger HD.

Varför blev Meinhof terrorist? Bästa formuleringen tycker jag fortfarande är den recensent som skrev ”född in i våldet”.
Meinhof stod inte ut med institutionaliserat våld. Hon valde en kriminell utväg - till skillnad från de miljontals tyskar som la sina krigstrauman i ryggsäcken och valde att på nytt underkasta sig en kriminell regim.

Gaza, Gaza, solidaritet!

Med mycket kort varsel samlas vi till stöd för Gaza. Det är svinkallt ute, men en av talarna påminner oss om hur palestinierna i har det i minusgrader men utan el och värme.

En skam för Israel, en skam för USA, en skam för EU och en skam för Sverige att vi låter de brutala övergreppen fortsätta, manar Dror Feiler, ordförande för European Jews for a just peace.

Tunisien, Marocko och Istanbul demonstrerar. I Stockholm är det lite kylslaget – men vi kommer att fortsätta.

Sluta köpa avocado. Bojkotta Israel!

Från vänlighet till våld

Tänkte börja året i all vänlighet. Maria Abrahamsson har skrivit en utmärkt läsvärd kolumn med fullt av roliga nyord från Språkrådet! Och grattis till HAX som vann omröstningen om årets politiska blogg, grattis även till bloggkollegan Röda raketer som kom på 64:e plats. Det var ont om vänsterbloggar i täten. Politik och poesi var nominerad men det missade Bloggen Bent – så den kom aldrig med till röstning. C’est la vie – ständigt detta slarv.

Mindre överseende är jag mot Israel som betraktar förslaget till vapenvila som ”orealistiskt”. Tacka för det! Med den rigida vedergällningsprincip som israeliska staten anser riktig blir förstås varje humanitärt förslag svårrealiserbart.

Hittills är den bäste skribenten i ämne Gahrton i SvD. Utredande och klarsynt belyser han hur konflikten vinklats på olika sätt. Exempelvis påståendet att det skulle råda olika synsätt på våld i arabvärlden och i Israel. Gahrton konstaterar det isåfall skulle vara att ”arabiskt våld ofta är utslag av personlig förtvivlan, medan det israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet”, varpå han resonerar sig fram till slutsatsen: Det är långt mer livsfarligt att vara palestin än israel, idag. Oavsett vad uppjagade israeler föreställer sig.

Inför sanktioner mot Israel, stoppa vapenexporten och skydda palestinska liv i Gaza!

Terror, arkitektur, ritualer och romaner

Här är några minnesvärda böcker som jag läste och i vissa fall även bloggade om under förra året

Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.

Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.

Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!

Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia

Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position

Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!

Snille och smak

Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.

För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.

Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.

Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.

En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!

Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.

Fotot lånat från Wikimedia

Kulturspöken

När jag för ett tiotal år sedan kom till Israel, kom jag till Zichron Yacov. En förtjusande fridfull liten stad några mil från Haifa. Vita hus längs kusten, medelhavsidyll. En synagoga där en gubbe gick och sopade och sjöng för sig själv, en liten sång på jiddisch. Vi behöver inte undra varifrån han hade fått med sig den.

Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.

Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns

Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.

Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?

Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.

I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.

Mellandagar med bombmattor

I Gaza köar invånarna för bröd och mjöl, i väntan på nästa bombanfall. Anfall som slår desto hårdare eftersom sjukhusen saknar läkemedel och annan utrustning. Genom blockaden har Gaza blivit ett överbefolkat ghetto.

Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.

Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!

Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.

Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:

"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."

Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande

Röj upp bland de fattiga

Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!

Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.

Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.

Allt du vill ha kan du få

Ser du på Kalle Anka på julafton, eller hatar du det repetitiva eländet? Nordiska muséet har just nu en förfrågan om hur vi minns programmet, om det spelar någon roll för oss, om det påverkat jultraditionerna. Det ingår i en större undersökning om nya traditioner där även Nobelfesten, Vasaloppet och Melodifestivalen ingår. Vem som vill kan gå in och svara och få en gratisbiljett för besväret.

När jag var liten tog det flera år för oss barn att få Disney-traditionen att slå igenom. Äldre släktingar morrade över att vår familjefest eller midvinterblot skulle styras av en nordamerikansk seriefigur. Hos oss, bland konstnärer och kommunister, var det närmast en subversiv handling att se tecknad film.

Kanske är det därför jag än idag är djupt fascinerad av hur disneytecknarna lyckas koreografera bilderna till sammansatta musikalnummer. Liksom av den sagostämning som de bästa filmerna bevarar.

Bild: Allt du vill ha kan du få, HD-98

Eartha, Bella, AFA, Jonsson och Astrid

Helgen är slut.
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.

Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.

Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.

Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!

Jesus gratuleras!

Den som inte tycker om julen kan alltid göra en god gärning istället, kristlig eller okristlig. Jag tänker på de alternativa jularna för 40 år sedan då ungdomliga aktivister inbjöd hemlösa ”gubbar” (så sa man då) till stillsamt firande. Det var imponerande – än mer så idag, när det kanske enbart förekommer inom kyrkan?

En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.

Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.

Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.

Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.

Adventskalender

Svart är natten
svart är tomten
tipp tapp
Glögg med rakí
torgfryst mandarin
nötskinka, julbörek
saffransrisgrynsgröt

Varning! i kyrkan
tipp tapp
stör ej
Det är Döda Svenskar
Under Stenarna

Baby Jesus är
på biblioteket
Änglastege
Under palmen Meryam
syriansk keramik
Bibelblandning
Han ska få sina födelsedagspresenter
signe honom
välsigne oss
bevare mej väl

Svart är natten
högst är granen
i fönstren Tusen och ett juleljus
röd blip gul blink grön
i takt till Stilla stilla natt
glatt i glas
zigenarkristall

Länge Leve Eviva Lucia
Miss Latin America
Maria Dolores Sol y Sombra Santiago de Chile et Cetera Etcetera
exotisk lingonkrans ett minne för livet
för hon ska
flytta
hem igen

ur Rinkebysvit -98

Skit, dass, bajs

Fick tag i ett magasin för damer. Fick syn på en artikel om hur vi kvinnor ska förstå män. Där fanns också listan: vad män uppskattar hos kvinnor. Högst prioriterat var att vi klär oss och för oss kvinnligt. Vår berömda omsorg kom med på sluttampen. Resten gick ut på att vi ska behaga männen genom att låta bli att gråta, inte kräva bekräftelse, och tala rakt och rejält som karlar utan inlindat känslosnack. Tramset var hoptotat av en ”livscoach” som ger fantastiska kurser i relationskunskap till storföretagare som betalar bra för att få bli vardagshjältar, detta enligt hans hemsida som talar om att han är jättebäst.

Varje gång jag befinner mig i den avskyvärda situationen att ligga på alla fyra och gno på de märkligaste fläckar under och bakom rörkrökningen i mitt badrum tänker jag på ”dassdoktorn”. Det var 1985 som Gudrun Linn disputerade på städandet av badrum. En av hennes slutsatser var, föga överraskande, att miljön inte är ergonomiskt utformad. Jag vill minnas att hon också kom med några förslag, till exempel den väggfasta toalett som man idag installerat på många hotell.
Linns avhandling kom till skillnad från många andra att slås upp stort i tidningarna. Som exempel på kvinnors löjliga ämnesval, alltså. Hon utpekades som dassdoktor, och bajshumorn nådde nya bottnar när Linns forskning skulle avfärdas.

De här två sakerna har förstås inte alls med varandra att göra. Inte det ringaste!
Men när jag krälar i skiten och svär som en flåbuse är det dassdoktorn som ger mig hopp om en avlägsen framtid. Inte livscoachen.

Lucia i drag

Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:

Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)

Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!

Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!

Varning, kan innehålla genusteori!

Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.

Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.

Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.

Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.

Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!

Skitår

Tolv personer till Bagdad ena dagen, 42 till Ulan Bator den andra. Och det är bara början! År 2009 har av regeringen utropats till återtagandets år. Det ska bli bättre fart på avvisningarna av asylsökande via specialchartrade plan. Migrationsverket vill inte säga hur långa avvisningslistorna är. Men trots allt färre asylsökande ligger prognoserna på personer som ska avvisas på mellan tjugo- och trettiotusen de närmaste åren. Polisen har beordrats att göra omprioriteringar så att avvisningarna kan genomföras, och Migrationsverket är beredda på kritik eftersom många av fallen är ”hjärtslitande” enligt chefen Dan Eliasson.

Migrationsverket har redan fått kritik. Bland annat av Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, som ifrågasätter:
”Innebär detta att polisen nu ska jaga gömda barn i skolor och på sjukhus istället för att utreda misshandel och inbrott? Det är bedrövligt att regeringen prioriterar människojakt istället för att göra något åt bristerna i asylprocessen.”

2009 blir ett tungt år för många människor, säger Migrationsverkets chef Dan Eliasson.
Skitår, som Totto Littorin säger.

Tjajkovskij på nya äventyr

Strålande idé!
Operabalettens Nötknäpparen direktsänds till 25 Folkets hus-biografer i Sverige och Norge. Har folkkultur, finkultur och it-kultur någonsin samsats bättre?

Har du något vagt minne av denna balett som en kuriös historia om en nötknäppare som egentligen är en prins och en liten flicka som vill bli godisfé? Glöm det. Koreografen Pär Isberg har transponerat hela verket till Elsa Beskows värld. Det är Petters & Lottas jul där vi kliver rakt in i illustrationerna.

Jag har sett versioner med mer ren dans (Spoerli, som också har en fin freudiansk vinkling) men ingen bättre lämpad att direktsända som biofilm i juletid.

Få se om kultursuccén från Sundsvall upprepas. Där samlades folk och såg på storbildsopera i hembygdsgårdar. Ännu en strålande idé...

Fotot är taget av Carl Thorborg och lånat från Operans hemsida

De tunga kanonerna

Hela listan! 100 viktiga böcker - är kanon klar?

Nej, listan som dykt upp är resultatet av ett gäng vetenskapare i väst-Europa som skulle hjälpa sina kolleger i öst med information om betydelsefull efterkrigslitteratur.

Så kasta dig inte över listan i hopp om att finna Nins dagböcker eller Hundra år av ensamhet! De viktiga böckerna är humaniora, idébärande böcker som påverkat politiker och samhällsutvecklare. Den enda roman jag ser är Pasternaks gamla Doktor Zjivago, och lite senare Solsjenitsyn.

Det kan vara symptomatiskt på flera sätt. Listan var en signal från väst till öst, och då överträffas förstås det mesta av Pasternaks poetisk-idealistiska kritik av ryska revolutionens bistra verklighet, och Solsjenitsyns fruktansvärda anklagelse mot de sovjetiska fånglägren.
Men dessa två romaner ger också en signal om att Ryssland är ett av de få länderna i Europa där litteraturen har tillåtits spela en samhällelig roll. Där har man fängslat de intellektuella istället för att förlöjliga och tiga ihjäl dem.

Som alltid vid listor häpnar man över vissa nummer. CG Jungs Mitt liv har jag själv haft stor glädje av, men att den var en av efterkrigstidens viktigaste idéskrifter gick mig förbi. Däremot lyfter jag gärna på hatten för Foucault och Simone de Beauvoir!

I synnerhet den senare är viktig i sammanhanget. Att tillhöra det andra könet och som en av fyra kvala in på hundralistan är en bedrift. Att göra det med en bok som tar upp just detta fenomen, är enastående.

Se även Thentes bokblogg

Vi undrar alla

”Vi undrar alla” vilken ministerpost Ohly kommer att få, enligt borgerliga journalisten Maria Abrahamsson som suttit i tevesoffa och funderat istället för att göra nåt vettigt nu till jul. Tacksamt noterar jag att hon betraktar de rödgröna som givna segrare redan nu!
Läs mer om Abrahamssons funderingar här

Bloggkamraten Anna Hövenmark uppmärksammar de socialdemokrater som är missnöjda med det rödgröna alternativet, eftersom ”vänsten inte har ändrat åsikt”. Var villkoret för samarbete att hela vänsterpartiet ska bli sossar? Hur tänker då de socialdemokrater som får höra samma invändning från borgarjournalisterna - att de är samma gamla sossar som förut...

Såklart. Det är på dem som folk har röstat i tusen år ungefär. Även om valvetarna tror att folk egentligen vill ha sossar som är än mer som förut, inte mindre.
Det är moderaterna som vinner väljare med det för dem nya angreppssättet att låta mer som sossar var förr…

Sen finns det i ett träsk runt mitten några självgoda lågpannor som tror att politiken blir bäst när alla tycker lika.
Vi undrar alla när vi kan köra en påle genom den idén.

Demokratins självmål, snutar och häxor

”Varje steg en nazist tar på gatan hotar demokrati och frihet. Det är alltså inte så att demokratin bevisar sin demokratiskhet genom att tillåta marscherna. Tvärtom: den låter sig delvis avskaffas av dem. Nazistmarscherna i sig själva minskar demokratin och friheten, men inte genom budskapet utan genom formen: marschen.”
Detta skriver Erik Rune från sitt kafébord.

Han citerar också Linderborg igen, det finns mycket att ta av i den artikeln: ”Polisen hade sagt att de inte tänkte stoppa oss, men heller inte skydda oss om nåt skulle hända”. Detdär är förbryllande. Om antirasisterna hade tillstånd att stå tyst med skyltar, är det polisens uppgift att skydda dem, liksom den beskyddar nazimarschen. Om de inte hade tillstånd är det ändå ålagt polisen att förebygga brott. Att säga ”nehej, det tänker vi inte alls det!” är nonchalant åsidosättande av tjänsteplikten.

Nyss nämnde Erik Rune gör politiskt etablissemang, media och polis till häxtrion ur Macbeth. Mycket tilltalande. Och mycket glädjande att nazisternas marsch i Salem får färre deltagare för varje år, enl Expo.

Om Lucia och revolution

I dessa rödgröna tider har majoriteten i vår lilla stad enats om en och samma blogg! Inte det mest revolutionära du någonsin sett, men syftet är att öka dialogen med medborgarna som inte heller är de mest revolutionära, tro mig.
Senaste blogginlägg handlar om kommunens budget, de moderata lögnerna om äldreomsorgen samt om moderna lösningar för en modern stad; en stad för alla, trygg och grön...
Vilket påminner om senaste valrörelse när alla partier ombads lämna en enrading till kommunkartan. Partierna frågade inte varandra utan profilerade oss instinktivt: ”tryggare” sa S, ”hållbart” sa Mp och ”rättvist” sa V. En konsultfirma hade inte kunnat göra det bättre.
Nu har vi rödgröna kommit överens om (ja, iallafall försökt) att fortsätta bygga en trygg, hållbar och rättvis stad. Varhelst den än ligger.

Kommentar till Lucia:
En underbar högtid med körsång för ljus i mörker, som mest underbar i skolan där vi har kämpat i veckor för att få de små liven att stå tysta och sjunga, så att säga.
Vanligen är skolan stängd under högtiderna. Förut kunde vi använda nationaldagen till prisutdelning och flagghissning, men sedan nationalisterna tog över har barnen ledigt.
Lucia är oslagbart skolans största högtid, den som inte går ut på att skolan slutar eller börjar utan firas därför att man är där, och står upp och sjunger, och visar att vi kan!

Kommentar till gårdagens blogg:
Linderborg uttryckte viss beundran för dem som vågar slåss mot fascismen. Det kan jag hålla med om, men endast i det avseendet att jag är så rädd för fysiskt våld att jag inte vågar slåss mot någon alls. Jag vill samtidigt skänka respekt till alla som inte slåss fastän vi är rasande – som ”ändå inte mördar” som Bodil Malmsten uttryckt det.
Att ursinningt sitta på händerna tills naglarna växer in i skinkorna – att istället välja rätt ord vid rätt tillfälle och låta tegelstenen falla ner på fötterna - är kanske det som kallas för revolutionärt tålamod.

Tåg till Salem eller mot natt och dimma

Våld mot kulturhusidealister, antirasister och vänsterns barn är ingenting att skriva om.Det förstår vi om vi läser Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”Det som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl.”

Linderborg skildrar händelserna i Salem förra helgen. En skildring som inte överensstämmer med övriga medias, däremot med privatpersoners redogörelser bloggledes och muntligt.
Nassarna skulle marschera klockan fem. Antirasisterna omhändertogs redan tidigt på eftermiddagen, satt i förvar i låsta pendeltågsvagnar utan toalett. Dagen efter rapporterade tidningarna att närmare 200 vänsteraktivister hade gripits, ty storartade gripanden är lätt exekverade för den som vet var den ska leta. Till exempel på ett tåg destinerat till en ort där demonstrationstillstånd har utfärdats.

Mediabilden av demonstrationerna (en som gick under polisbeskydd, en som stoppades av polis innan den börjat) är att det finns två lika starka motståndare: högerns rasister och vänsterns antirasister.
Hur står högern ut med den bilden av sig själva, eller av sin svans? Inom vänstern fördömer vi svarthuvade stenkastare eller försöker förstå vad som driver dem. Men för högern är det bekvämt att allt som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl, därför är de tillfreds med myten att det är två väldefinierade vanarter som förstör för vanligt folk. ”Vanligt” som då betyder opolitiska idioter som kollar på idol-lotto och håller käften.
Hur står de så kallade vanliga ut med den bilden av sig själva?

Läs Linderborg! Som historiker ser hon parallellerna till den tyska situationen – vilket kan betyda gatuslagsmål under 1930-talet eller det statliga våldet under 1970-talet. Och vad de, respektive, ledde till.

Personligen vill jag aldrig mer höra talas om några som stängs in på tåg. Aldrig, aldrig mer.