Konst, en konvention

Läste en för en gångs skull en intressant artikel om konst.
För en gångs skull befann sig en intressant artikel om konst i Fokus, apropå Odell som i konstnärligt syfte skaffade sig ett psykbryt.
I artikeln intervjuades Ernst Billgren, vars mosaikdjur jag är tämligen förtjust i, och han gav sin syn på vad det eventuellt kan vara att göra konst.
Vilket låg nära ”jag gör en konst i det” som man sa på 1700talet när man sket i nåt.

Billgren anser att den som rånar banker, skriver in sig på hispan eller kladdar fula ord på andras hus möjligen utövar konst, men att detta inte på minsta vis hindrar att personen ifråga ställs inför rätta om konstutövningen strider mot lagen. En hållbar eller snarare balanserad ståndpunkt…
”jag försöker hålla balansen / ihärdigt viftande” som Majakovskij sa, ty konst som verkligen inte bör vara balanserad i sig, går i stort ut på att upprätthålla en själslig balans i förnuftets vidriga kamrar.

Billgren har skrivit en hel bok om vad som kan sägas vara konst, och han vägrar att enkom för Fokus korta ned den till en enrading, vilket jag finner respektingivande. För övrigt yttrar han sig fullkomligt redigt om spänningen mellan kreativitet och provokation, hur tyngdpunkten mellan vad som är eftersträvansvärt har förskjutits under seklerna, och att vad som är vad beror på vem som ser, lyssnar, häpnar, skriar eller skiter i.

Konst kan vara en handling, men alla handlingar är inte konst. Det låter ganska enkelt, men vem avgör det? frågar Fokus. Billgren svarar att det är samma sak som vem som bestämmer att det är en stol? Det vill säga att det ligger i språket, i begreppen, och vad vi väljer att göra av dem.
Jag kallar det konventioner, här i betydelsen överenskommelser.

Att gå på Konstfack och lägga in sig på sjukhus må vara konst. Att stillsamt knäppa på sin dator som vore det en gammal cittra må vara konst. En tidigare överenskommelse om vad som är konst är det som avgör, en överenskommelse som senare kan upphöra att gälla när gränserna har flyttats och värdena förändrats.

Det är därför vi aldrig kommer att kunna fånga in vad som är konst, aldrig kan nåla fast det i en monter. Och det måste finnas något som vi inte kan fånga. Annars funnes ingen konst.

Vill du läsa mer om Odell, se Salvans blogg.

Jag var själv lite förvånad över att inte lägga mig i Marklund-Gömda-debatten. Men antagligen berodde det på att den inte handlar om det jag bedömer som konst.