Terrorpoesi

Bloggkollegan Fiendeland tar upp Adornos yttrande, att det efter Auschwitz inte är möjligt (eller är barbariskt) att skriva poesi. Jag har sett båda citaten, vilka brukar tolkas som att Auschwitz har förstört livslusten och förvandlat poesins livsbejakelse till ett hån.

Men jag tror meningen går djupare än så. När förlusten är total, har likaså alla orden gått förlorade. Det finns inget att förstå, ty inga ord finns att förstå det med. Auschwitz är brottet på trådarna i verklighetens varp.

Sedan vände Kertesz på meningen: Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi om någonting annat än det, detta som överskuggar allt, och han tillfogade att all litteratur i själva verket handlar om Auschwitz. Denna erfarenhet är för människan omöjlig att förbigå.

Själv vänder jag meningen igen: Efter Auschwitz är det inte möjligt att skriva någonting annat än poesi. I en uppriven verklighet där orden saknar mening återstår inget språk annat än skriket och viskningen. Vi måste börja om från början, med benbitarna, byggstenarna.

Eller var det så att filosofen Adorno tänkte sig poeten sittandes på askhögen rimmandes om små blommor? Då är det barbariskt - men fullt möjligt. Poeter är alltid en smula sinnesrubbade, och efter Auschwitz borde alla vara det, så att någon då måste säga de ord som inte sägs, till exempel att de förbannade blommorna åtminstone inte gjort något ont.

Poeten måste stundom visa barbari i ordets båda bemärkelser; skoningslöshet och främlingskap.
Därför skrives ännu poesi efter Auschwitz.

Det är de som inte skriver poesi som ingenting lärt. Hökarna, vedergällarna, världsförbättrare i fyrkantig bur. Fiendeland anknyter givietvis till dagens helvete i Gaza, och presenterar ett utdrag ur en dikt av Brecht.
Hela Brechts dikt om de onda tiderna återger Fiendeland här