Terrorist!

Hur kunde den begåvade, omtyckta journalisten Ulrike Meinhof bli terrorist? I Jutta Ditfurths biografi får vi inga svar - men det går att läsa sig till indirekta förklaringar.

"Repressiv tolerans", en uppsats av Herbert Marcuse, verkar vara av betydelse. För vänstern blev uppsatsen omkring år 1966 en central text där Marcuse kommer fram till att ”det för den förtrycka och överväldigande majoriteten finns en motståndets ’naturrätt’, en rätt att använda olagliga medel när de lagliga har visat sig vara otillräckliga… När de använder våld påbörjar de inte en ny kedja av våldsdåd, utan bryter den etablerade.” När en intellektuell som Meinhof tillgriper våld är det inte, iallafall inte enbart, ett utbrott av desperation, det krävs också logiska argument. Dem fann hon hos Marcuse, en respekterad filosof som flytt nazi-Tyskland.

Urskuldandet av brottslingar inom politik och juridik är ett annat incitament. Ett exempel är när väst-Tyskland började upprusta igen bara tiotalet år efter kriget, och till nya Bundeswehr åter tog in generaler och överstar som hade tillhört Wehrmachts generalstab. Nye ÖB hade till och med lett förintelsekriget i Sovjetunionen.
Ett annat exempel är rättegången mot Karl Wolff år 1964. Han var delaktig i mord på 315000 judar och ansvarig för de medicinska experimenten i Dachau, men också en ”världsman” som vann allmänhetens sympatier under en rättegång när tidigare SS-män avlöste varandra som vittnen. Meinhof, ännu en balanserad journalist, skrev att ”genomlysningen av nationalsocialismen sker genom dess anhängare.”
Wolff fick 15 års fängelse, vilket gör 30 minuter per offer. Senare sades det om Meinhof att hon saknade respekt för människoliv – och vem gjorde inte det.

Ytterligare bränsle till terrorhandlingar fanns i dagspolitiken. Under studentdemonstrationerna och protesterna mot kriget i Vietnam omkring -68 möttes aktivisterna av motdemonstranter, så kallat vanligt folk som bar plakat med texten: ”Politiska fiender till koncentrationsläger” eller ”Med Adolf hade det aldrig hänt”.
Människor som bara råkade se ut som utomparlamentariska aktivister blev jagade, slagna, nertrampade och hotade till livet, och de socialdemokrater som var medarrangörer till demonstrationerna reagerade inte. Eller reagerade tvärtom - de uteslöt senare aktivisterna ur SPD.
Kommunistpartiet var redan förbjudet, så som det också blivit år 1933. Det fanns inte längre någon demokratisk mötesplats för samhällskritik.

Under tidigt 1970-tal var kriget mellan aktivister och etablissemang ett faktum. Socialdemokratin upprustade polisen till en nivå där partigängare i andra länder förskräcktes. ”Säkerhetsstaten” blev en gemensam fiende för en annars splittrad vänsterrörelse när staten tämligen urskillningslöst gick till attack. Måltavlan var boklådor, förlag, tidningar, kollektiv, stadsdels- & medborgarinitiativ, internationella solidaritetsgrupper med mera, och metoderna bestod av juridiska trakasserier, undantagslagar och inskränkningar av fri- & rättigheter, till ett läge när i stort sett varje vänstersympatisör måste vara beredd på att tvingas stirra in i en k-pist, till och med i sin egen lägenhet.
”Och det var angivarnas guldålder” tillägger Ditfurth.
Och det var i väst-Tyskland, tillägger HD.

Varför blev Meinhof terrorist? Bästa formuleringen tycker jag fortfarande är den recensent som skrev ”född in i våldet”.
Meinhof stod inte ut med institutionaliserat våld. Hon valde en kriminell utväg - till skillnad från de miljontals tyskar som la sina krigstrauman i ryggsäcken och valde att på nytt underkasta sig en kriminell regim.