Mänskliga rättigheter

Idag, 21 mars, är Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Det kan förtjäna lite extra uppmärksamhet, i synnerhet sedan de antisemitiska morden på skolbarn skakat Frankrike.

Kommunen uppmärksammar dagen genom att hissa EU-flaggan. "Mänskliga rättigheter är inget vi kan ta för givet" säger kommunstyrelsens ordförande, och det är sannerligen riktigt. I kolonialkrigens och slavhandelns Europa, i Förintelsens Europa, i det Europa som ser högerextrema rasister än en gång ta plats i parlamenten kan vi sannerligen inte ta mänskliga rättigheter för givna. Så varför flagga för den europeiska unionen?
EU har inte gjort något för de mänskliga rättigheterna. EU är en kapitalets union, en sammanslutning för att underlätta handel, företagande och utsugning av människor och miljö.

Det var i FN som de mänskliga rättigheterna beslutades. Dem som vi inte kan ta för givna eftersom de och deras instiftande håller på att glömmas bort.
Idag 21 mars, den internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering, borde sannerligen FN-flaggan hissas och ingenting annat.

Libyen och alternativen, II

Ingreppet och angreppen i Libyen är en svår fråga, skrev jag igår. Men andra är tvärsäkra, det gäller allt från borgare som vill vara med och bomba till delar av vänstern för vilka det är oacceptabelt att lägga sig i av maskerad oljetörst. Här kommer en krönika av Guillou som benar ut frågan, utan att för den skull förenkla den. FN-resolutionen är rätt - men vad blir det sedan? Är målet ett demokratiskt Libyen, och hur åstadkommer libyerna ett sådant? Eller är målet säkrad export? Mitt i funderingarna över detta väcker så Guillou en ny fråga, en på lite längre politisk sikt mycket viktigare: För vilka araber gäller det att de ska skyddas från övergrepp? Palestinierna på Gaza-remsan har inte märkt mycket av den stora världens energiska lust att ställa allt till rätta.

Libyen och alternativen

Först verkade en FN-intervention klok.
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.

Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?

Aron Etzlers ledare finns här

Barnindoktrinering

I Solna centrum har skolbarnens inplastade teckningar lagts ut över golvet av en proffsig dekoratör. Utförandet är läckert, färgrikt och roligt. Innehållet visar fredslängtan och god vilja på barns ogenerade vis. Men budskapet är ett resultat av barnindoktrinering.


Det finns teckningar om favoritlaget, Solna, Sverige och världen också. Samt allmän peace-love-understanding, som man bara inte kan hålla ungarna borta från hur mycket de vuxna än föraktar "-68". Men det är den europeiska unionens förmenta freds- och frihetskamp som dominerar.


Eftersom jag själv har sysslat med barnindoktrinering känner jag igen det. Men då lärde vi ut att FN var världens hopp. FN, som med sina svagheter ändå i teori och praktik är en fredsorganisation, inte en inmurad näringslivslobby.

Jag har aldrig gillat Afzelius' låtrad "Är det verkligen fred vi vill ha?*" - för det är det verkligen.

Men ögonblicksvis kommer texten för mig.

* hela texten finns här

Om sagorna var dumma är verkligheten otänkbar

När jag var liten fick jag lära mig en massa dumheter i skolan.

En av dem var att Det Heliga Landet egentligen var Judarnas och att de Äntligen hade fått Komma Hem igen. Det bodde några fattiga arabiska herdar där också, men det var de hemvändande judarna som Odlade upp Landet och fick Öknen att Blomma.
Det var en vacker saga som jag gärna berättade för mig själv.

En annan dumhet var att FN bestämmer över alla i hela världen och ser till att skapa fred, frihet och trygghet på vår jord. FN hjälper de goda var vi än befinner oss. Förr i världen var det hemska krig, men nu går utvecklingen framåt varje dag och FN visar vägen.
Den sagan kändes behagligt sann en bra bit upp i tonåren.

Inget av detta tror jag längre på.
Ändå står det still i huvudet när den ena sagan ger sig på den andra.
Israel bombar FN.
Det går över gränsen från det absurda till det otänkbara. Som att slå sin pappa.

Läs även Svensson om Israels ursäkt